Mina bloggverser i Post Scriptum

Fint som snus. Nu har mina bloggverser nått ända in i poesins finrum. Läs här fyra av mina dagsverser hos den ständigt brinnande poesieldsjälen Boel Schenlaers poesitidskrift Post Scriptum, som är inbäddad hos Tidningen Kulturen på nätet.

Inte rim

Till årets julklappar har jag knappt rimmat alls. Trots att jag brukar lägga ner en hel del tid och energi på rimmen på julklapparna jag, och även flera som U, ger bort. Förmodligen är det att det blivit alltmer professionellt rimmande som fått mig att ta en paus. Och på julen rimmar ju alla andra, så då kan jag låta bli, tänker jag. Det blev några spontana rim på några av U:s paket och något till, men inte mer. En sak slog mig dock, när flera andra julfirare också verkat ha tappat rimlusten, att julklappsuppdelningen blir bra enformig och grå utan rim: Från, till, önskar, tack tomten. Om och om igen, om och om igen. Sövande.
Men kanske behövde jag den där julsömnen. För redan den här veckan blir det dagsversrim till två olika uppdragsgivare från mitt tangentbord. Och nästa vecka blir det verser till fem uppdragsgivare. Rimmaråret är inte på väg att ta slut, utan har inte ens börjat. Nästa vecka skriver jag vers till inte mindre än fyra dagstidningar, tre helt nya uppdragsgivare. Roligt!

Söndagsbilden: På andra sidan

På andra sidan

Jag står på platsen där vi en gång fann det,
vi hade det en tid och sen försvann det.
Nu hör du inget fast du kanske kan det,
på andra sidan snöochvinterlandet.

Foto: José Figueroa

Poetisk tolkning: Victor Estby

Följeslagaren Forssell

Fick för en tid sedan tag på Lars Forssells sångbok "Jag står här på ett torg". Sedan dess är den min följeslagare mellan rummen i skrivarlyan och omkring i staden. Plockar upp den mellan två stationer på tunnelbanan, i femminuterskön till bussen, i väntan på att vännen ska dyka upp på lunchrestaurangen. Texter till klassiska visor som "De fattigas piano", "Jag står här på ett torg" och "Snurra min jord" och till ett antal fler. Bland annat till låtarna på Cornelis Vreeswijks skiva "Visor svarta och röda" (vars titel också är Forssells).

Texterna kommer nära på ett annat sätt än när de sjungs. Och kan förstås även sjungas av bokläsaren.

I det tretton sidor långa förordet skriver Forssell bland annat om hur han ser på visor och sitt vistextskrivande. Han driver sin livsskapartes här att det är att följa en gammal fin tradition att verka över genregränserna. Här ett citat ur förordet:

"...Om någon frågade mig vad jag egentligen tycker bäst om av allt jag skrivit, då skulle jag aldrig i livet nämna någon av mina visor, åtminstone inte i detta. Jag skulle istället nämna några dikter som är till den milda grad egendomliga och inåtvända, ja numera obegripliga även för mig själv, men där jag ändå känner att här, här har jag varit helt mig själv, just så här känner/kände jag det, detta är jag och här har jag verkligen betalat det fulla priset för hela min existens, min tillvaro och den sjukdom och det kaos mitt liv ibland har varit ...

...Men å andra sidan har jag aldrig känt någon större lust att förneka mina visor. Jag är tvärtom glad åt dem därför att de skänkt mig så mycket glädje, de är - på sitt sätt - uttryck för min rekonvalescens, min hälsa, min skaparlust och den sida av mitt väsen som ler har ofta skänkt mig den hantverkslycka som skomakaren måste känna när han pliggar en sko en bra dag när arbetet går som en dans och sömmarna sitter rätt. En sådan dag då han sjunger och gnolar till arbetet så hans arbetsglädje smittar av sig på andra, hur falsk och hest hans sång än låter.

Om konsten med stort K kan man väl inte tala när det gäller dessa sånger men det betyder ju inte att de inte krävt både svett och möda och en viss yrkesskicklighet som, i sin tur, skänker en viss yrkesstolthet..."

Han värjer sig för den franska och svenska bilden av "poeten som en evig allvarsman, som bygger sitt lyriska imperium av oförstörbar koppar, hammarslag för hammarslag, gärna i sträng isolering."

Forssell berättar också hur snabbt han många gånger skrivit ihop klassiska vistexter, tillika rena beställningsjobb, som:

"De fattigas piano" (En annan morgon på 50-talet ringer Tage Danielsson, radioproducenten, och säger sävligt att imorgon börjar vi ett stort underhållningsprogram som heter 'Pusslet'. Varje programinslag skall syfta på en viss person, en viss företeelse. Morgondagens nyckelord, som lyssnarna får gissa på via telefon, är Chaplin. Skriv en visa!)

"Säj vad ni vill" ("De sista stroferna skrev jag i kontrollrummet på gamla Radiotjänst till Pär Rådströms och min cabaret "Två åsnor" medan Ulla Sjöblom repeterade de första ute i inspelningslokalen tillsammans med Arne Domnérus, Gunnar Svensson, Georg Riedel, Bengt-Arne Wallin och Egil Johansen. Det var en lust när manuskriptbladen revs ur handen på mig.")

och texten till schlagern "Sommaren som aldrig säger nej" ("Klockan åtta en morgon ringer det på dörren. Utanför står Monica och Carl-Axel Dominique. 'Vi ska vara med i schlagerfestivalen, vi har en melodi, vi måste ha en text, men bidraget måste vara inlämnat före tolv!' Vad gör man? Man gör - till sitt eget privata fördärv - en text på tre timmar och just när de vackra personerna ska gå tänker man ' det ska väl ändå märkas att det inte är vilken schlagertextförfattare som helst som har skrivit det här' och man sätter dit några rader om 'bröst och 'svalor som häckar'.")

De här snabbskrivna vistexterna - konst med stort K eller inte - är de forssellska verk som sitter djupast i hjärtat hos mången svensk. Vad de kulturfina tyckarna och kulturella makthavarna än säger.

Söndagsbilden: Till en tiggare

Till en tiggare

Vit faller snön över Mälarens länder,
bäddar in shopping och tiggarehänder.
Svart är din natt och svart är din himmel,
tystnat har dagen och storstadens vimmel.
Grå flyger fågeln iväg med ditt hopp
om att få liv i din stumsvarta kropp.

Foto: José Figueroa
Poetisk tolkning: Victor Estby

Dagens dagsvers: Brevet till Lillan

Min vers i nya numret av DIK forum:

I Malmö stadsbiblioteks projekt Godnattsagor inifrån läser pappor som sitter i fängelse in sagor på CD, som sedan skickas till deras barn. Nu ska projektet spridas över landet.


Brevet till Lillan

Jag kommer hem, pappa längtar efter dig.
Redan till kvällen när solen har lagt sig
får du som tröst vaggas själv utav min röst.
Då ska vi vara tillsammans igen.

Allt ska du få: Prinsar, rödluvor och troll.
Ingenting, Lillan min, kostar för mycket.
Murar och lås håller mig ju instängd här,
men när du vill så kan jag vara där.

Dagens dagsvers: Vad har du lärt dig i skolan i dag?

Idag kommer årets sista nummer av Gaudeamus. Min vers i numret ligger redan uppe på nätet. Länkar till den här. Vad lär man sig i i dagens skola? Ekonomi förstås.

Dagens dagsvers: Bemanningsförbannelsen

Årets sista nummer av ST Press landade i lådan idag. Min vers i numret låter så här:

När allt fler blir anställda inom bemanningsföretag vill facken förhindra att anställningsskyddet sätts ur spel.

Bemanningsförbannelsen

Den spådomen verkar besannas
att utvecklingen den ska stannas
och baklänges stapplande gå.
Som om världen evigt förbannas
med att när den påstås bemannas
så tappar vi taget ändå.

Skrivarvecka och Expressentips om "Skarpt läge"

Riktig skrivarvecka, denna vecka. Lämnade en artikel till en uppdragsgivare idag och ska lämna en intervju till en andra och en vers till en tredje på fredag. Sedan ska jag läsa manus igen. "Min" antologi "Skarpt läge" finns bland julklappstipsen i dagens Expressen. Roligt att den blivit så omskriven och hyllad. Lite extra lön för mödan.

Dagens dagsvers: Enskild väg

I årets sista nummer av Svenskläraren är temat "Sociala medier". Min inkastarvers i numret blev så här (tyvärr ligger den inte uppe på tidningens hemsida, så jag kan inte länka så att ni får se Max Entins fina illustration):

Enskild väg

I tider som är genomdigitala
och allesammans ska bli mediala
blir konsekvensen en rätt lustig grej:
att människorna ses som sociala
när alla sitter var och en för sig.

Söndagsbilden: Som snöfall

Som snöfall

Vi dansar och lyser och fladdrar och ler.
Som flingor.
I slingor.
Vi virvlar en stund tills vi lägger oss ner.

Foto: José Figueroa

Poetisk tolkning: Victor Estby

Intervjuns lyckorus

Frilanslivet har sina lyckorus. Ett är när du är färdig med en text och redaktören har godkänt den. Ett annat rus kan komma under själva skrivandet, när du känner att det ramlar på och gnistrar. Det är inte alltid, men det händer.

Ett tredje rus är intervjuandet. Gjorde en intervju igår och en idag. Ofta får jag höra av dem jag intervjuar att jag ställer roliga, intressanta frågor. Frågor de aldrig fått förut. Att de ofta får samma frågor jämt. Eftersom jag själv blivit intervjuad några gånger vet jag att det kanske inte alltid handlar om frågorna. Utan om att lyssna, låta den intervjuade prata färdigt. Och i det allt hetsigare medietempot finns inte den tiden; eller om det är ambitionen som brister. En dålig intervju behöver ju inte ta längre tid än en bra. Det är lyssnandet som skiljer och intresset för den intervjuade, att få henne eller honom att känna sig viktigast i hela världen under intervjun. Om man bara lyssnar berättar folk de mest roliga och spännande saker. Har man inte intresset att lyssna förstår jag inte varför man gör intervjuer. Det är bara slöseri med tid för de inblandade, liksom för läsarna.

Ibland är det lättare än annars att intervjua. Bilden ovan är från förra sommaren, när jag intervjuade Carl Johan De Geer för ETC. En av de mest lättintervjuade personer jag träffat på. Bilden är förstås tagen av min briljanta vapendragare José Figueroa. Här kan ni läsa intervjun igen, om ni vill.

En vanlig dag i frilanslivet

Åt lunch med två kolleger idag. Förutom att det är trevligt är det också nyttigt att lufta frilanslivets glädjeämnen och sorger. Man får en känsla av att tillhöra något slags sammanhang, vilket är skönt när man mest annars sitter och nöter på egen hand.
Jag har också bokat in två intervjuer och sammanställt en bunt med underlag till revisorn. Förberett lite för nästa års versexpansion. Nu ska jag skriva en vers till en uppdragsgivare och sedan läsa, läsa, läsa.

Söndagsbilden: Levande röd

Levande röd

Se hur den rodnar och får en lyster,
slutar att hänga där mörk och dyster.
Himlen är svag för min vintersyster.

Foto: José Figueroa

Poetisk tolkning: Victor Estby

Dagens dagsvers: Skräckutvecklingen

Idag är det premiär för mina verser hos en helt ny uppdragsgivare - i ett nytt land! Jag debuterar nämligen som dagsversmakare i Hufvudstadsbladet i Helsingfors, Finlands största dagstidning på svenska. En väldigt bra och snygg tidning, som fått pris för sin fina utformning. Varje söndag kommer jag att skriva vers där. Jag är förstås mycket stolt. Särskilt roligt att skriva i en dagstidning igen, dagsversens ursprungliga miljö.
Under några år skrev jag sporadiskt vers i Upsala Nya Tidning, fint illustrerade av Stina Wollter och Peter Johnson. Roligast var det när Johannes Nesser var redaktör, sedan var det som att luften gick ur sidorna där verserna publicerades. Jag tröttnade till slut och vände mig mer mot fack- och förbundspressen, där energin och intresset var större.
Från och med årsskiftet kommer jag också att skriva dagsverser i minst tre svenska dagstidningar. Det är roligt att jobba för dagstidningar med sin särskilda puls, snabbhet och sina hängivna läsare. Jag länkar här på bloggen vartefter.
Här kan ni läsa versen "Skräckutvecklingen", se det fina utrymmet, layouten av versen och den fina presentationen av mig och mina verser i Hufvudstadsbladet.

Förortsdebatterar

Som det förortsbarn jag är har jag självklart läst Per Wirténs bok "Där jag kommer från - kriget mot förorten". En på många sätt intressant och välbehövlig bok i diskussionen om hur städer ser ut och varför. I synnerhet i Sverige och på Stockholms södra sida. Och en upprättelse för alla oss förortsbor som angripits och anonymiserats genom åren. Men det finns också invändningar att göra mot boken. Läs min artikel i LO-tidningen om boken här. Kommentaren under artikeln kommer att få ett svar av mig inom kort.

Ny hyllning av "Skarpt läge"

Ännu en hyllning av Föreningen Arbetarskrivares antologi "Skarpt läge - Nyvässade texter i tiden", som jag är redaktör för, publiceras i dagens Folkbladet. "Bland dessa 'nyvässade texter i tiden' finns det verkligen flera som har något angeläget att berätta" skriver recensenten och chefredaktören Christer Sandberg bland annat. Läs hela recensionen här.

Dagens dagsvers: Direktiv från direktören

I veckans nummer av LO-tidningen låter jag en missförstådd direktör komma till tals. Läs dagsversen Direktiv från direktören här.