Texterna till Fred Lanes och min skiva Sånger & Sonetter

Kronvraken

Det brittiska kungahushållet kritiseras för att slösa med pengarna samtidigt som Buckingham Palace ”faller i bitar”.

Borgare, präster och bönder
och andra som stretar och drar,
som låter sitt hem falla sönder
kan snart inte längre bo kvar.

Men kvitt blir du vardagens brottning
med räkningar och underskott –
om du kan se till att bli drottning.
Man vräks väldigt sällan från slott.

 

 

Svensk sommarballad

Nu är solen här, och sommaren,

fram tills ljuset har brunnit ut.

Och du kör vår spruckna cab igen

längs en väg som aldrig tar slut.

Vi ska aldrig mera fly, min vän,

här bland hela mänskor och hus,

här är krigsrök nåt för längesen,

här är kvällssol vårt enda ljus.

Vårt mål är bara framtiden

och vägen är en sång,

som leder oss vart helst vi vill,

som inte har nåt från och till,

och som bara är vår och är lång.

Här i solen bleknar allt vi minns

av ruiner, kulhål och sot.

Och när vinden sjunger att vi finns

överröstar den skott, skrik och hot.

Vårt mål är bara framtiden

och vägen är en sång,

som leder oss vart helst vi vill,

som inte har nåt från och till,

och som bara är vår och är lång.

Nu är solen här, och sommaren,

fram tills ljuset har brunnit ut.

Och du kör vår spruckna cab igen

längs en väg som aldrig tar slut.

Den kinesiska tomten

(fritt efter Viktor Rydberg)

 

Mer än hundra övertidstimmar i månaden, ohygieniska förhållanden och inga anställningskontrakt - det är villkoren i några av leksaksfabrikerna i Kina.

Midvinterdagens tid är hård

långt in i midnattstimma.

Alla sliter på tungt ackord

tills de är redo att svimma.

Framställer prylar av plast och garn

åt våra tindrande svenska barn.

Böjd över sista leksaken.

Endast tomten är vaken.

Smutsiga fingrar som stretar halt,

greppar och skruvar och knappar.

Vet inte alls vad de får betalt,

men de får tillverka klappar.

Viktigast är trots allt ögonblänk,

inte en hand täckt av thinnerstänk

i något hörn av planeten.

Barn, tacka nu för paketen!

Johnny Johansson

Maka på er, lämna rum för Johnny Johansson!

Sommarnatten frågar inte var du kommer från.

Fast man inget äger kan man äga hela stan -

utan hem, men för en natt en kung av Stureplan.

Alla Sveavägens fönster ler mot dig inatt,

stadens asfalt lagd för dig och dina steg en gång.

Bylingar och borgare får vika för ditt skratt

trots att ingen gata som är din kan kallas trång.

Ge plats! Ge plats!

Natten tillhör Johansson!

Ge plats! Ta plats

på livets tåg med Johansson!

Tider fanns när alla lämna' plats för Johansson,

fotograf till skivomslag, en Stureplansikon.

Thåström, Kenta, Setterlind, Cornelis, Zetterlund -

alla ägde Johnny och hans kamera för en stund.

Ge plats! Ge plats!

Natten tillhör Johansson!

Ge plats! Ta plats

på livets tåg med Johansson!

Natten saknar slut, den är en evighetsrefräng.

Gnolar om en käresta och rum med himmelssäng.

Morgondagen randas inte, staden blundar ljum.

Ingen stulen lycka i en port, ett grovsoprum.

Ge plats! Ta plats

på livets tåg med Johansson!

Ge plats! Ta plats

på livets tåg med Johansson!

Himlens plats på Jorden

Enligt bokningssajten Tripadvisor ligger världens bästa strand i Europa, på den italienska ön Lampedusa. Vid vilken nyligen en stor olycka med båtflyktingar från Afrika ägde rum. Omkring 300 personer beräknas ha omkommit i olyckan.

Här sträcker sig den vackraste av stränder
som Jorden och dess gudar fått ihop.
Ett stycke himmelrike utan ränder
med bara lite grus från arma länder
som skaver lätt som svaga olycksrop.
Här snubblar man ibland på döda händer
och hoppen som för evigt har fått rämna
som stjärnor släcks på himlens valv om natten.
Här finns det överjordiskt klara vatten
som bara de som kan aldrig vill lämna.

En sång om framtiden

En gång ska våra gårdar
och slutna, kalla, stumma hus
befolkas, uppfyllas av skratt
från barn på alla världens språk,
som väller in med luft och ljus
och gömma nyckel och tafatt.
Små människor, en ny sorts exemplar,
vi inget lärt om gränser och förvar.

En gång ska våra gator
och tomma torg och ödeland
ge rum åt en helt annan ton
än tystnaden som omger oss
och varje vriden tiggarhand
vid någon mur och tågstation.
En melodi som når så långt vi ser:
en hungrig mindre och en syster mer.

Dröm! En dröm

är så förtvivlat spröd.

Utan dröm
är mänskan död.

En dag ska våra skogar

få skimra av all världens sken
och inte sakna nån enda nyans.
Vårt mörkar ska få lämna oss,
vårt inre som är fryst till sten
ska en dag få en andra chans.
När inget vatten mer ska bli en grav
och vi förenas av världens hav.

Dröm! En dröm

är så förtvivlat spröd.
Utan dröm
är mänskan död.

En gång ska våra gårdar och slutna, kalla, stumma hus
befolkas, uppfyllas av skratt
från barn på alla världens språk,
som väller in med luft och ljus
och gömma nyckel och tafatt.
Små människor, en ny sorts exemplar,
vi inget lärt om gränser och förvar.

Till H - Varsågod (från en yngre kollega)

En gång ska du ha spått dagsversens död.

Men även om dess framtid verkar spröd

och allt i världen har sin till att sluta på -

dagsversens undergång får vi nog skjuta på.

För trots att det tillsynes darrar, livet,

och sett sin vår och närmar sig sin höst,

får vi nu en ny bok av dig till tröst

med verser eviga som bergsmassivet.

Vi som går efter, versfotens armé,

en spillra trummande jamb och troké,

oss lärde du verskonstens ABC.

att vara eftertankens glädjespridare.

Och ryktet om vår död blev överdrivet.

Att nu dagsversen ändå lever vidare.

och inte pryder glömskans gistna hylla,

att du fick fel, har du dig själv att skylla.

Dagsvers till Dagerman

Det borde vara sommar när man är 31,

då glömda vore alla vintertecken.

Det borde vara dagar när löven viskar lätt

och inte snögar i den muntra bäcken.

Då borde världen ta dig, ett bränt barn, ömt i famn

och bjuda dig det bästa livet ger.

Då vore ljuset självklart som dagern i ditt namn

och jorden såg i dig en broder mer.

Du hade mer att säga, din blick var klar som få,

men du fick ångest av fler reportage.

Du borde få ha skapat mer i din anda då

och inte kvävts ihjäl i ditt garage.

De säger att ditt svar på allt var döden,

att du omslöts av oupphörlig höst.

Men alla få vi godta våra öden -

ditt är att leva kvar och ge oss tröst.

 

Visa till Kolvaktaren

Fast du dog som en lus på ett Klarahotell
försörjer du spelmän i sekler och mer.
Och du visste långt innan det slog Lars Forssell
att det svarta i ögonen är det som ser.

Dina ord gav du bort till det spruckna,

och svepte dem ömt om de druckna.
Och du sa aldrig riktigt farväl
till oss uslingar du ville väl.

En blodros att räcka till flickan
är du än, och en trösttår i fickan.
Ett sotord vid vår sista vila.

Du väntar på oss vid din mila.
  

  Ann-Kristin

Nu mår du lite bättre, Ann-Kristin,

när bänkkamraten gett dig en klunk vin.

Och några till får du kanhända ta,

så bättre är det men rätt långt från bra.

Ni sitter där och ser på Nils Ferlin

och enas om att Nisse, han var fin.

En räcka av hans dikter kan du dra,

de fastnar och är ofta bra att ha.

De piggar upp när fötterna vill domna,

när dagen är en gata ändlöst lång.

De lugnar ner dig så att du kan somna

i parken eller i en trappuppgång.

Hans ord kan både tröst och förtrolla,

så fimpen din får hans staty behålla.

Abel

 

Din namne blev det första offret, Abel.

Sen följde flera sönderslagna kroppar.

En världhistoria av spillda droppar,

med stenar slogs folk ner, därpå med sabel.

En ordning som har ansetts acceptabel.

Men dig finns det nog ingenting som stoppar,

du är din egen och går runt på koppar.

Per dag skalar du hundra meter kabel.

Men inga firmor eller företag

anställer den som kräver vård

trots att hans arbetsdag redan är hård.

För samhället gör inga undantag.

Var dag som går slår du ett nytt rekord

i slit och svett, men ses som alltför svag.

 

 

Minna

 

Nu svider det i dina händer, Minna,

och fingertopparna börjar bli blå.

Snart ska det sticka, sedan också brinna

i vantarna som alltid är för små.

Vid gågatan där livet traskar på

är ni mest störande, du och de dina.

Ni är i vägen, finns där folk ska gå

och bromsar dem i allt som de ska hinna.

Nyss stannade en dam i vinröd kappa,

hon räckte dig två nya fårskinnsvantar.

Dina var sämre, så hon gav dig sina.

Du gömde dem, du vet vad du kan vinna,

vad den som tigger framförallt kan tappa:

Om du är varm ger vi dig inga slantar.

Mika

 

Det här var inte vad du väntat, Mika,

när du imorse gick från grovsoprummet

och tog dig hit i vinterns gråa skumhet

till daghärbärget för en morgonfika.

 

För dig är väl de flesta dagar lika

i innerstadens gators kalla stumhet.

Du straffas ständigt för en gammal dumhet,

men här finns ingen mer som du kan svika,

 

På daghärbärget är ni fast, men fria

och den trycks ner som ändå sticker opp.

Ni sitter kvar tills benen börjar klia.

 

Men den här morgonen så tog det stopp

när skolbarnen i rad bakom lucia

kom hit och du grät i din kaffekopp.

 

Inger

 

Vad tjänar det att se tillbaka, Inger?

Du kunde inte valt på annat sätt.

Man tänker sällan på om det är rätt

att älska och att lindas kring ett finger.

 

När bilden av hur dina fötter springer

som nakna ekon över gatans slätt

har fastnat i ett evighetsporträtt -

en akvarell du döpt till "När han ringer".

 

I andras ögon är han skräp och skit

för att han smittat dig med hepatit.

Så många du har offrat, en hel flod,

 

av vänner och av nära för ditt mod

och för att du har färdats ända hit

till han som är så självklar som ert blod.

Jens

 

Du känner inte vårens värme, Jens.

Den hittar inte hjärtat här i staden,

där skuggor står och hänger i arkaden.

Här har ni alltid höst och abstinens.

Du skälver och du jagar nåt som känns,

din kabbe - vilken är det nu i raden?

Du längtar inte, men du måste ta den

fast alla människor sägs ha en gräns.

Snart hittar du en plats där du kan skjuta,

ditt enda svar numer finns i en spruta

på frågorna som du upphört att andas.

En gång var målet att du skulle njuta.

Nu vill du inte, men kan inte sluta.

Du väntar på en vår som aldrig randas.

 

Christer

 

Din rampfeber är lättbegriplig, Christer,

när du står där vid dörren och ska in.

Av alla sorters sceniska artister

har ingen tuffare entré än din.

Du måste ha ett bredare register

och ingen granskas så inpå sitt skinn.

Ditt framträdande måste sakna brister,

du tigger första gången någonsin.

På första raden höjs på ögonskaften,

om någon bryr sig om din existens.

Hur ska man fån någon som aldrig haft den

förklara djävulusisk abstinens?

Och även om du har den rätta kraften

avgör tågpubliken om den känns.

 

Ola

Din scen har alltid varit gatan, Ola.

Omkring dig slutar det att vara vinter.

Du uppför "No Man's land" av Harold Pinter

på gården invid Västra Hamnens skola.

Och inte en replik och gest som slinter.

De unga som ser på ser ut att sola

och kallar scenerna för "jävligt coola".

Du rör dig självklart som en teleprinter.

Amfetaminet ger temperatur

och spel och tal en skarpare kontur.

Tills lärarna gör allt till grus och sand

och ropar att du borde tas om hand.

Som om de kom från något vinterland

där ingen har hört talas om kultur.

 

Siv

Du passar i varenda filmscen, Siv,

när snöfallet är lätt omkring den krog

ni står intill och inte kan få nog.

I lyktans sken går strängar av saliv.

Här hör ni hemma, och i detta liv,

där staden börjat brusa som en skog

avbrutet blott av en och annan plog,

och ingen ser att sprutor gett er hiv.

Och för en stund när era själar slingrar

om vinterklädda kroppars gudagåva

samverkar allt så ingen tanke skingrar

det skimrande med verkligheter dova.

Just nu så glömmer era munnar, fingrar

att ingen av er vet var ni ska sova.

Ada

Det är så mycket som du saknar, Ada,

på dagarna är tomheten total.

Du är förbrukad med din arbetsskada

och natten fylls av ropen efter Kal.

I vinter tystnade för gott hans svada

i Volvo Torslandas fabrikslokal

när han fick gå, uträknad som ett tal.

Och sedan på E6:ans autostrada

gick han från noll till hundra genom räcket 

och föll ner och försvann i Göta älv.

Det händer att du fyller dina dagar

med promenader där på vintertäcket.

Och motorvägens viskningar beklagar

att du går här bortkastad tyst och själv.

Irene

Hur länge ska du vänta här, Irene?

Ditt tålamod har inte någon ände

med pappa din som än en gång är sen.

I höstregnet vid t-baneentrén

så skimrar du som gudarnas utsände.

Det vore logiskt om det en gång vände

och det var du som slarvade och rände,

som sökte lyckan i en sårig ven.

Men du fäller upp kragen på din kappa

och går ett varv i Skärholmstorgets trappa.

Trots att han är en annorlunda sort

så är han ingen du vill byta bort -

du har jämt varit mamma till din pappa.

Det vore som en alltför sen abort.

Ny brittisk ballad

Flera internationella konstnärer och journalister har gått samman i en protest mot att Storbritannien förbjuder litteraturförsändelser till brittiska fångar.

Trehundra räknas rastgården i steg.
Två fingrar klämmer man en finne med.
Det räcker, tycker fångvårdens strateg,
som kunskaper att sitta inne med.

Här tystnar tanken, drömmen, fågelsången,
här glömmer ingen bort att den är fången.
Och ”cunt” och ”cock” på väggen i en bur
kan faktiskt duga gott som litteratur.

För viktigast är ändå att de stängslas,
sen kan de få sin kunskap genom skvaller.
Det vore otäckt om de skulle fängslas
av något mer än murar, lås och galler.

Upptäckarna

Sverigedemokraternas principprogram slår vakt om nationalism och ”svensk identitet”. Men bara en av bilderna som illustrerar dokumentet är tagen i Sverige.

Den svenskaste av gränder
och blågulaste strand
upptäckte vi i Bender
och bortom Samarkand.

Och mest bekanta skorna,
och kändast huvudsvål,
och nordligaste korna
fann vi i Montreal.

Nu har vi bytt principer,
nu är vi överens,
för också vi begriper:
Vårt land är ingen gräns.

Nytänksvårdandet

Jokkmokks kommun nekar en 98-årig kvinna plats på äldreboende. Hon känner sig otrygg, har problem med balansen och har ramlat i hemmet. Socialchef Kaisa Björnström säger att det handlar om en bedömning från fall till fall.– Det är inte åldern som är avgörande om man är berättigad till en insats utan behoven, säger hon.

Vad skönt när allting inte är så givet,

när snarare det kan bli överdrivet
att boende för äldre just ska samla
invånare som är de riktigt gamla.

När inte längre det är någon ålder

att ha bevittnat sjöslaget vid Svolder.
Vår framtid blir så spännande och prövande
när ingen självklart är den mest behövande.

När du kan ses som klarast när du svamlar
och stadigast på benen när du ramlar
och ligger rädd och bruten i din hall.
All hjälpbedömning görs från fall till fall. 

 

 

Till Anna Lindh, Socialdemokratin och alla människor på Jorden

 

Din död var en djup knivhuggsorättvisa,det råder självklart inget tvivel om.
Men alla som i efterhand vill prisa
din gudabild, jag vänder mig mot dom.
För du, och ingen gud, var det som kom
och gav mer fred till Jugoslavien.
Du vänder dig nog i din grav igen
och suckar högt och tar dig trött för pannan
varenda gång dom gör dig till en annan.

Som alla människor bar du på brister,
fast du var bättre än din statsminister.
Och dom som vill ge dig ett annat liv
än det du hade fattar sällan nog
att du inte var rörelsen som dog
för att den vägrar se alternativ.
Egyptier som sökte skydd av dig,
dem svek du och regeringens kolleger.
Ni gav tortyr och grymhet en till seger
så snabbt som nån kan säga CIA.

Vårt värde höjs när vi inte finns kvar,men vi var aldrig bättre än vi var.

Se upp för dörrarna, dörrarna stängs

 

För att köra bort fattiga rumäner och bulgarer som velat värma sig på Linköpings järnvägsstation har företaget Jernhusen, med kommunpolitikernas bifall, satt upp skyltar på stationens bänkar, där det står att de är avsedda för resenärerna. Man har även skurit ner på öppettiderna, låst sittutrymmen och skruvat igen eluttag.

Nu sluter vi till porten
för fattiga på orten.
Och släcker det som lyser
för alla dem som fryser.

Vad kan vi sedan hitta på
med bänkar de kan sitta på?
Som sydstatsbyråkraterna
i de förenta staterna
så skapar vi en sämre sort
av människor vi väljer bort.

Och skyltar ska berätta
att här och efter detta
får dessa faktiskt rätta sig
var gång som de ska sätta sig.

Och gator de kan gå på?
Perronger de kan stå på?
När hjärnan börjat sjuda –
vad kan vi mer förbjuda?

De arma som vill närma sig
för mat och natthärbärge
ska aldrig mer få värma sig
i norra vinterlanden.
Vi ger dem kalla handen
och stänger hela Sverige!