"Snabba Cash" berör inte

Jag hade hoppats mer på filmen "Snabba Cash", som jag såg ikväll. Stör mig på att filmen tappar en dimension från boken - Mrados kamp för att få ta hand om sin dotter. I filmen får han henne mer på halsen, även om han under filmens gång värderar henne allt högre. Det känns klyschigt och gjort så många gånger förut.

Det är inget större fel på skådespelarinsatserna, men ändå berör inte filmen. Trots försök att visa skurkarna JW, Mrado och Jorge som människor når de inte riktigt in i hjärtat. Kanske beror det på att filmen så tydligt är en första del i en trilogi. Det känns lite tafatt, helt enkelt. Medan Jens Lapidus öser på med allt han har i alla ledder - fyrverkerier, fyrverkerier - blir filmen mer ett litet tomtebloss som snabbt falnar när man lämnat biosalongen.

Det är friskt att filmen försöker hitta sin egen historia som går ut ur och in i bokens. Men tyvärr räcker det inte. Filmen lider nog av samma problem som Lapidus andra bok "Aldrig fucka upp": Att ett stort bolag/företag vill ha snabba cash. Publikförakt, skulle jag säga. Det är synd för Lapidus har en talang, liksom filmregissören Daniel Espinosa.

Förlaget/filmbolaget borde låta dem vara, göra allt i sin takt och sedan finnas där och ge hård och varm respons på deras verk. Först då kan Lapidus, Espinosa och publiken få de konstnärliga verk de förtjänar.

Recensenten hamnar inte i evigheten

"Det var inget som bet sig fast..." Ibland ger man inga bestående intryck som recensent. Eller...?
Men jag vet i och för sig ett par författare som aldrig kommer att glömma mina recensioner. Oavsett om jag skrivit dem själv eller inte.

Besvikelser efter "Flyga Drake" och "Gängkrig 145"

På Centralbadets fina gård diskuterade flera av oss på gårdagens svensexa böcker vi läst senaste tiden. En kille var skitförbannad på Khaled Hosseini efter att ha läst hans "Flyga Drake" och gillat den. Förbannad var han för att han fått veta i efterhand att mycket i boken är påhittat och att han uppfattat boken som någon sorts dokumentär bok. Killen kände sig lurad.
Jag och en annan kille i sällskapet tyckte att friheten måste vara stor i en roman. Och att det är läsupplevelsen som är det viktigaste. Än en gång en påminnelse om hur komplicerad diskussionen kring skönlitteraturens berättande är. Och också en påminnelse om hur mycket bra skönlitteratur kan beröra och engagera sina läsare.Läste förresten ut Jens Lapidus och Peter Bergtings serieroman "Gängkrig 145" imorse. Ganska spännande och välgjord, men precis som med Lapidus förra bok stänger jag boken småbesviken. Att läsa hans två senaste böcker är som att äta på McDonald's. Man är sugen och förväntansfull och varje gång känner man sig lika missnöjd efteråt.

Även om "Gängkrig 145" målar upp en bild av min uppväxtförort Alby som det nedklottrade gangsternäste Gud glömde blir jag inte upprörd. Det här är ju trots allt också en underhållningsroman. Någon annan får väl ge en annan berättelsebild av Alby i någon annan bok. För precis som med Hosseinis bok är det här bara en av berättelserna om en plats. Och ingen kan kräva av en roman att den ska ha någon sorts verklighetssanning. Det är tillräckligt svårt att skriva en bok som har sin litterära sanning och trovärdighet. Tro mig, jag vet.