Idag (ja eller igår, lördag) var U och jag på bio. Såg Martin Scorseses "Shutter Island" med Leonardo DiCaprio, Max von Sydow och Ben Kingsley. Populär film, vill man se den nu gör man bäst i att förboka eller förköpa biljetter. Sagas stora salong var fullsatt och det var inte den enda i Stockholm idag.En film som vrider och vänder på psykisk sjukdom och psykvård. Vem är frisk och varför? Vad är ens verkliga minnen och vad är fantasier man skapat för att skydda sig själv? Slutet går att tolka på flera sätt, vilket jag gillar. Allt är inte så enkelt som det verkar. Amerikansk efterkrigstid med färska, blodiga minnen från andra världskriget släpande kvar. En mentalvård i förändring och mitt i detta ett skådespel, ett drama, som snurrar varv på varv på den ensliga ön i vattnen utanför Boston. Minnen av en död, vacker hustru och befrielsen av koncentrationslägret Dachau som hemsöker huvudpersonen krigsveteranen Edward Daniels liv och drömmar. Och vi besökare väller ut på Kungsgatan i februarimörkret och vi märker knappt att det har börjat snöa igen eftersom vi så ivrigt måste diskutera slutet med varandra.
Filmen baserar sig på Dennis Lehanes roman "Patient 67", som jag har någonstans och som jag nu ska läsa snart.
Inlägg
