- Ibland kommer världen så nära, säger U när vi passerar dagens stora demonstration mot diktaturregimen i Iran.
Hon har ett så vackert språk, U.
Demonstranterna reser en grön banderoll fullklottrad med namn på personer som protesterar mot de styrande i Iran. Den räcker runt hela Nybroviken. Mycket imponerande. Polisinsatsen är nästan lika imponerande. På andra sidan Blasieholmen åker sedan EU-pamparna i mindre imponerande följen bakom svarta fönster och solglasögon i ilfart, omgärdade med tjutande polissirener. Som om de skämdes.
På Nybroplan står flera Dialogpoliser och gör skäl för namnet. En rätt passande plats för den typen av polis - framför Dramaten.
När jag hoppar av cykeln för att fota demonstrationen stannar U på andra sidan gatan. En kvinna som flytt från Iran tar genast kontakt med henne och börjar berätta. Alla hennes släktingar är kvar där, hon är ensam här.
- Ni förstår inte hur bra ni har det, säger hon. Vi vet vad frihet kostar.
Både jag och U har svårt att hålla tårarna tillbaka.
Det är klart när världen kommer så nära.
Då börjar kvinnan gråta hon med. Hon kramar om U och säger genom tårarna:
- Tack!
Jag och U hastar därifrån, mumlar att vi måste vidare. Vi kan ju inte stå kvar där och böla. Sedan diskuterar vi varför hon tackade. Kanske gjorde vi något bara genom att stanna upp lite och lyssna och låta tårarna rinna.
Inlägg
