Igår kväll var jag och U på
Willie Nelson-konsert. Har aldrig sett honom live förut. Makalös artist och låtskrivare. 77 år gammal och kliver in på scenen och river av en lång rad låtar utan paus. Inga egentliga mellansnack, bara kärleken till musiken och att stå på scenen inför en publik som älskar honom. Lysande gitarrspel och kristallklar röst. Då och då tar han av sig den röda bandanan, som inte hunnit bli så lortig än, och kastar ut i publikhavet. Sedan trär han på sig en ny färdigknuten från den lilla högen på förstärkaren. Efter konserten går han runt och skakar hand med alla som vill på de främsta raderna, skriver autografer tills alla är nöjda. Sedan går han ut. Han har redan rivit av alla extranummer.
Han slarvar bort några låtar, som "Crazy". Men trots att han spelar och sjunger nästan alla låtar i samma skritttempo, liksom prärieströvande på hästryggen, trivs man. Efter att ha hört honom framföra "Always on My Mind" kan man inte göra annat. Fantastiskt att kunna åka över till Djurgården och sätta sig och uppleva en konsert med musik och framförande av så hög karat. Världsklass i det stora hela, förstås. Ibland är Stockholm mer stad i världen än annars.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar