Du prövar, men blir kvar i de substanser
som återställer dina livsbalanser,
som tonar bort de svartaste nyanser
och bäddar in i grått all skuld och skam.
Du kedjas fast vid tunga, grå instanser
och vita, nålstickstunna leveranser,
som regn i en för tidigt åldrad damm.
De säger att du har haft dina chanser,
att varje stor gemenskap har en gräns.
Fast du har känt på världens bottenslam
så måste du först bottna så det känns
innan du kan se ljuset längre fram.
Foto: José Figueroa
Poetisk tolkning: Victor Estby
Inlägg
2 kommentarer:
Du får mig att minnas antidrogundervisningen i skolan. Kommer du ihåg myten om en "ståplats i Nybroviken".
Kanske den var sann, men inte lika poetisk. Din dikt och Josés bild säger mycket mer om vår utsatthet i beroendet.
Eva! Tack! Myten om ståplats i Nybroviken hade ett korn av sanning, liksom narkotikaundervisningen betydligt överdriven. Ren lögn att alla som provar narkotika börjar missbruka. Och tyvärr en inhuman undervisning som, liksom den svenska narkotikapolitiken mer intresserad av narkotikan än människan som missbrukar den.
Skicka en kommentar