Du kan inte men vill
se, om så blott en strimma.
Det tjänar inget till,
var glad för ögats dimma.
Du känner väl det unkna
från dem som ligger sjunkna
i sand och sorg och sår,
hör vingarna som slår.
Vi kan för väl den saga,
den vita galenskapen,
som kängor, män och vapen
nyss skrev på våra fält,
på alla som var svaga
av sjukdomar och svält.
Hör vinden sluta klaga
och jorden tiga still
och gamar slå och jaga
bland olja, blod och spott.
De sliter, skriker till
och vi har slut på skott.
Poetisk tolkning: Victor Estby
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar