"It's an ass in the chair-business!" Det är vad skrivandet handlar om, kärnan, enligt den amerikanska författaren Lee Stringer. Han debuterade i slutet av 1990-talet med romanen "Grand Central Winter" ("Vinter vid Grand Central").
Boken inleds med att Stringer, som lever som crackmissbrukande uteliggare i New York, får skrivklåda i en håla under marken, där han sover och försöker överleva vintern. Bokstavligen längst ner på flera plan rafsar han fram en pennstump och en bit papper från en papperspåse och skriver. Han skriver sig till en kolumn i stadens gatutidning, blir redaktör för tidningen.
En förläggare på ett stort, fint bokförlag blir en dag stående mellan två stationer i tunnelbanan och tänker att han likaväl kan läsa den där gatutidningen han köpt för att döva samvetet. Det finns ju ändå inget vettigare att göra i den stillastående tunnelbanevagnen. Förläggaren hittar Stringers kolumn, läser och tar sedan kontakt för att skriva bokkontrakt.
Stringer hade förstås ingen stol i hålan där skrivandet började, men därefter sitter han på rumpan i stolen. Att få något gjort som skrivande hänger, fritt översatt, på tålamod och sittfläsk.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar