På Centralbadets fina gård diskuterade flera av oss på gårdagens svensexa böcker vi läst senaste tiden. En kille var skitförbannad på Khaled Hosseini efter att ha läst hans "Flyga Drake" och gillat den. Förbannad var han för att han fått veta i efterhand att mycket i boken är påhittat och att han uppfattat boken som någon sorts dokumentär bok. Killen kände sig lurad.Jag och en annan kille i sällskapet tyckte att friheten måste vara stor i en roman. Och att det är läsupplevelsen som är det viktigaste. Än en gång en påminnelse om hur komplicerad diskussionen kring skönlitteraturens berättande är. Och också en påminnelse om hur mycket bra skönlitteratur kan beröra och engagera sina läsare.
Läste förresten ut Jens Lapidus och Peter Bergtings serieroman "Gängkrig 145" imorse. Ganska spännande och välgjord, men precis som med Lapidus förra bok stänger jag boken småbesviken. Att läsa hans två senaste böcker är som att äta på McDonald's. Man är sugen och förväntansfull och varje gång känner man sig lika missnöjd efteråt.Även om "Gängkrig 145" målar upp en bild av min uppväxtförort Alby som det nedklottrade gangsternäste Gud glömde blir jag inte upprörd. Det här är ju trots allt också en underhållningsroman. Någon annan får väl ge en annan berättelsebild av Alby i någon annan bok. För precis som med Hosseinis bok är det här bara en av berättelserna om en plats. Och ingen kan kräva av en roman att den ska ha någon sorts verklighetssanning. Det är tillräckligt svårt att skriva en bok som har sin litterära sanning och trovärdighet. Tro mig, jag vet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar