Söndagen - en bra skrivdag

Idag har jag fått en massa skrivet. Inget skönlitterärt för egen del. Men intervjuade en författare i fredags och satte mig ner och började mala vid tangentbordet nu i eftermiddags. Kan bli rätt ok intervju till slut, tror jag. Har alltid varit en av de roligaste sysslorna inom journalistiken, tycker jag. Att lyssna på människor och berätta för läsarna ens intryck om personen och framför allt förmedla på ett underhållande sätt vad personen sagt.

Jag har intervjuat en hel del författare genom åren:
Ann Jäderlund, Carl-Michael Edenborg, Einar Heckscher, Olov Svedelid, David Ericsson, Sara Villius, Per Wästberg, Daniel Boyacioglu, Carl Johan De Geer... Det är de jag kommer på på rak arm.
Alltid lika roligt att kliva in i deras världar och höra dem berätta om hur de arbetar och skapar.

Olle Adolphsons och mitt skrivande

"Mitt yrke går ut på att skriva visor och det håller jag på med. Jämt! Det går till på det viset att man sätter sig framför ett papper, och så konstaterar man att det är vitt, och så vässar man pennorna en gång till och sen går man ut ett tag, och så sätter man sig framför det där vita papperet igen, och så där går dagarna. Ibland visar det sig att det står nånting på det där papperet. Då tar man undan det och lägger det åt sidan, och sen tar man itu med nästa vita papper. Det brukar bli en sex, sju visor om året."

Så skriver Olle Adolphson om sin skrivprocess och -produktion (citerat från texthäftet till coverskivan "Dubbeltrubbel" som kom här om året). Sex eller sju visor om året låter ju inte mycket. Men om i stort sett alla de sex eller sju visorna blir odödliga klassiker som roar och tröstar ett helt folk är det ju ingen dålig produktionstakt. Dessutom var det ju inte bara texter han skrev utan också melodier. Visor.

Själv gör jag som Stig Dagerman - skriver ungefär en dagsvers om dagen. Alla blir inte odödliga klassiker. Men en del kanske i bästa fall kan roa eller trösta och blir förhoppningsvis ihågkomna och omlästa. Av någon.

Pansarkryssaren funnen!

Fick tag på Molly Johnsons "Pansarkryssaren" igår! Märkligt nog i den fruktansvärt röriga bokhandeln i Ringen vid Skanstull, där man annars aldrig hittar det man är på jakt efter. Ska bara läsa ut Carl-Johan Vallgren så ska jag genast mönstra på.

Dagens dagsvers: Räkna med Stockholms stadshuspolitiker

Enheten för hemlösa i Stockholms stad ska spara en miljon kronor i månaden, trots att den har tagit emot 30 procent fler hjälpsökande i år än i fjol, skriver Dagens Nyheter.

Räkna med Stockholms stadshuspolitiker

Säg, är vi inte riktigt geniala
och inte alls så jävla slut och ding
när vi får dem som inte har nånting
att bli de stackare som får betala?
För de som inte har nånstans att bo
har blivit våran bästa kassako!

Här är det gott att läsa Vallgren

Ungefär som att mat smakar bättre eller sämre beroende på sammanhang - hur, när, var och varför man äter - är läsupplevelsen beroende av samma faktorer. Det är klart att om boken är magisk så åker man in i den oavsett. Men idag lyfte Carl-Johan Vallgrens "Kunzelmann & Kunzelmann" några snäpp i Blå Portens trädgård på Djurgården med ett glas öl tillhands. Boken är mångordig och pladdrig och snarare i nivå med "För herr Bachmanns broschyr" än med "Den vidunderliga kärlekens historia", men nog är det en maffig roman och nog vill man fortsätta vända blad. Och Vallgren gör en inte besviken. Han lämnar små, skimrande pärlor efter vägen som man gärna plockar upp och följer honom allt längre in i bokskogen.