Frilansandet är att vara gårdfarihandlare i ord. Släpa omkring sin kärra från dörr till dörr och sälja sina ord till dem som öppnar. I min mormors lappska barndomsby drog en gårdfarihandlare runt med sina varor på tjugo-trettiotalet. Men jag slipper ge mig ut med kärran på hans leriga vägar i en sådan snöstorm som dragit över landet idag. Och rätt ofta öppnas dörrarna och nog går orden på min kärra åt. Gårdfarihandlaren i mormors by hette Piss-Viktor. Jag har det nog i mig från början.
Inlägg
2 kommentarer:
Det är nog guld värt att ha lite krängarblod i ådrorna. Livet blir betydligt lättare då, tror jag. Roligt att det går bra! Fin liknelse med orden i kärran som går åt, tack för den.
Tack själv, Jane! Ja, det går bra för oss båda. Roligt!
Skicka en kommentar