I nya numret av ST Press publiceras den här versen av mig:
Ronnebys nyanlända flyktingar berättar i en skrift om krig, förtryck och förföljelse. Om flykten hit som överlevnad. Om hemmahörighet, en vilja att lära sig språket och arbeta.
Brev från en ny svensk
Jag känner samma frihet, samma luft
i landet där vi bor högt upp i Norden.
Där bomberna har mindre plats än orden,
nåt som jag alltid sett som sunt förnuft.
Och jag vill jobba, likaväl som du,
men inte vänta utan börja nu.
Så är din kärlek till vårt Sverige störst
för att du råkade anlända först?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Jättefin! Som vanligt! Kram Kim
Tack, Kim! Du är generös! Som vanligt! Kram
Tänkvärda ord, Tyvärr hör man för lite av flyktingarnas historier. Det krävs mycket mod av en människa att lämna sitt land och fly. Inte bara rädsla.
Tack, Monika! Nej, jag tycker också att den sidan av historien ofta saknas. Att människor som flytt blir en grå ansiktslös massa som kan skyfflas hit och dit. Och modet pratas det heller inte så ofta om. Sant.
Skicka en kommentar