Allt man saknar
Som fyrar från vårt gamla hus
är barnens, dina, sovrumsljus.
Folk säger att det är ett arv
att gå härute varv på varv.
Det enda som jag säkert vet
här i min nya verklighet:
Det kan aldrig bli förstorat
allt man en gång har förlorat,
allt man saknar
när man vaknar.
Som fyrar från vårt gamla hus
är barnens, dina, sovrumsljus.
Folk säger att det är ett arv
att gå härute varv på varv.
Det enda som jag säkert vet
här i min nya verklighet:
Det kan aldrig bli förstorat
allt man en gång har förlorat,
allt man saknar
när man vaknar.
Foto: José Figueroa
Poetisk tolkning: Victor Estby
Inlägg
4 kommentarer:
Det var fint! Speciellt också att jag tror att det är precis det planket vid vilket jag i söndags tog nya porträttbilder på en författare.
Tack, Jane! Ja, du ser en god idé är man sällan ensam om.
Både texten och bilden ger en småstadssaknad. Jag gillar dem verkligen. Jag börjar tänka på Kalmar och alla höstpromenader när jag helt ogenerat tittat in i andras ljusa fönster och använt min fantasi för att hitta på vad jag ser.
Tack, Eva, för en annan dimension till alltihop! Ja, det finns ju även småstadssaknad i Stockholm. Vi bär nog alla lite av den varan inom oss och smyggluttarfantasier. Nu lärde du mig något om mitt eget skrivna ord. Fint!
Skicka en kommentar