Min dator är min skrivarborg

Läser en rolig artikel i dagens Aftonbladet. Ibland förstår nog inte kvällstidningarna hur roliga de är. Eller så har de räknat ut en humorkoefficient eftersom de har siffror på allt annat kring tidningsproduktionen för att sälja maximalt med tidningar.

I alla fall handlar artikeln om författarna ("Dinosaurierna", som AB kallar dem) Jan Guillou, Ulf Lundell och Klas Östergren. De fortsätter envist att skriva på skrivmaskin och vägrar dator. Det är inte det roliga. Inte heller att deras kollega Kerstin Ekman, 75 år, äldre än alla tre, i samma artikel berättar att hon skrivit på dator sedan åttiotalet. Nej, det roliga är att ingen av de tre manliga skrivmaskinsskrivande författarna är över 65 (Guillou är 65, Lundell 59 och Östergren 54) och att man i en ytterspalt intervjuar PRO:s datalärare, som får ge sina bästa datatips.

Jag tycker skrivandet är tillräckligt svårt och komplicerat utan att behöva göra det ännu svårare och ännu mer komplicerat genom att skriva på skrivmaskin. Även om jag varit lika stark som Guillou är på en bild i tidningen och kunnat bära skrivmaskinen på höften som en annan westernrevolver.

Min dator är mig en väldig borg, den är mitt vapen trygga, för att pastischera (heter det så?) en annan gammal författargubbe: Martin Luther.

Halleluja jag är frisk igen!

Ofta kan man citera Cornelis när man är glad och mår bra. Även om han inte så sällan har en mer ekivok undertext.
Var hos tandläkaren imorse och hon gjorde jobbet galant. Borrade och jag slapp rotfyllning. Billigare och mindre ont. Tandläkaren var närmast skönlitterär i sin omsorg:
- Går det an? frågade hon.
Det gick an, bekräftade jag och kände mig som en annan Almqvist-figur. Och efter en knapp halvtimme var det över.
Så nu är jag i läs- och skrivbart skick igen. Farsan och jag har haft ett snack över telefon. Så ska vi fortsätta att plöja på ungdomsboken på varsitt håll i dag och ses öga mot öga imorrn eftermiddag.

Dagens dagsvers: Svenskt murbruk

Nu har Kumla fått sin superbunker. Inte ens de mest rymningsbenägna fångarna i Sverige ska kunna fly härifrån, skriver Dagens Nyheter.

Svenskt murbruk

Så när ska vi till slut komma på
att vi först nått en supernivå
när vi tvärtemot räknat ut hur en
håller människor utanför muren?

Roten till det onda

Varför väntar man alltid tills det är för sent? Jag skrev maniskt på farsans och min bok igår. Passade på att läsa en spännande ungdomsbok av Emma Vall också när jag ändå var i farten. Och lade till en nyskriven novell till novellsamlingen jag jobbar med. Det var som att jag förstod. För imorse vaknade jag med tandvärk. Har gått omkring med den där trasiga lagningen i ett år utan att göra något åt det.

Har en tandläkartid imorgon bitti, eftersom det ju är som receptionisten hos Folktandvården sa när jag ringde och ville ha en tid så snabbt som möjligt: "Du är ju inte ensam om att ha tandvärk". Inte beter de sig som folk där och imorgon bitti vet jag om de bedriver någon vidare tandvård där. Fyra år sedan jag var hos dem. Nu går jag runt på värktabletter och tycker synd om mig själv och Sveriges offentliga sektor.


Illustration: Victor Estby

Besvikelser efter "Flyga Drake" och "Gängkrig 145"

På Centralbadets fina gård diskuterade flera av oss på gårdagens svensexa böcker vi läst senaste tiden. En kille var skitförbannad på Khaled Hosseini efter att ha läst hans "Flyga Drake" och gillat den. Förbannad var han för att han fått veta i efterhand att mycket i boken är påhittat och att han uppfattat boken som någon sorts dokumentär bok. Killen kände sig lurad.
Jag och en annan kille i sällskapet tyckte att friheten måste vara stor i en roman. Och att det är läsupplevelsen som är det viktigaste. Än en gång en påminnelse om hur komplicerad diskussionen kring skönlitteraturens berättande är. Och också en påminnelse om hur mycket bra skönlitteratur kan beröra och engagera sina läsare.Läste förresten ut Jens Lapidus och Peter Bergtings serieroman "Gängkrig 145" imorse. Ganska spännande och välgjord, men precis som med Lapidus förra bok stänger jag boken småbesviken. Att läsa hans två senaste böcker är som att äta på McDonald's. Man är sugen och förväntansfull och varje gång känner man sig lika missnöjd efteråt.

Även om "Gängkrig 145" målar upp en bild av min uppväxtförort Alby som det nedklottrade gangsternäste Gud glömde blir jag inte upprörd. Det här är ju trots allt också en underhållningsroman. Någon annan får väl ge en annan berättelsebild av Alby i någon annan bok. För precis som med Hosseinis bok är det här bara en av berättelserna om en plats. Och ingen kan kräva av en roman att den ska ha någon sorts verklighetssanning. Det är tillräckligt svårt att skriva en bok som har sin litterära sanning och trovärdighet. Tro mig, jag vet.