Ofta kan man citera Cornelis när man är glad och mår bra. Även om han inte så sällan har en mer ekivok undertext.
Var hos tandläkaren imorse och hon gjorde jobbet galant. Borrade och jag slapp rotfyllning. Billigare och mindre ont. Tandläkaren var närmast skönlitterär i sin omsorg:
- Går det an? frågade hon.
Det gick an, bekräftade jag och kände mig som en annan Almqvist-figur. Och efter en knapp halvtimme var det över.
Så nu är jag i läs- och skrivbart skick igen. Farsan och jag har haft ett snack över telefon. Så ska vi fortsätta att plöja på ungdomsboken på varsitt håll i dag och ses öga mot öga imorrn eftermiddag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Sa hon "går det an"? Det var coolt och inspirerande!Tur du är frisk igen. Tandläkare är en thriller tycker jag. Jag blundar helst och låtsas de inte finns överhuvudtaget. Tänk förr i tiden då, när man gick till smeden. När han kom där över gårdsplan med sin stora tång. Ville man ha en stor sup då, månntro? Eller nåt annat för att glömma var man var? Jane
Ja, hon sa faktiskt så. Mycket behagligt för en författare med en sådan tandläkare. Jag har aldrig varit rädd för tandläkaren, trots att många skulle ha blivit det efter vad jag fått utstå, inte minst i barndomen: Utdragna tänder med varfyllda rötter och alkoholiserade, darriga, hårdhänta skoltandläkare. Det är skönt när folk pysslar om en, även de ibland gör det på de mest märkliga vis.
Skicka en kommentar