
Den där kvällen när hon mottog Ivar Lo-Johanssons personliga pris på drygt 300.000 kronor var hon inte ett dugg tacksam, som jag minns det. Hon använde istället uppmärksamheten till att gnälla och skälla på den svenska äldrevården, färdtjänsten och synen på åldrande människor. Minns att hon berättade hur ensam hon var och att hon inte hade någon att gå promenader med i Tantolunden. Efteråt försökte jag få till ett reportage i tidningen jag var redaktör för.
Skickade en briljant medarbetare hem till Thorvall för att ta henne på en promenad. När medarbetaren kom dit ville Thorvall inte alls gå ut, utan skällde mest på släkten som aldrig hälsade på henne. Medarbetaren kunde till slut - efter flera timmar - ta sig därifrån när ett barnbarn dök upp. Det blev inget reportage, men min dåvarande medarbetare och radioreportern hon avlöste lär sent glömma sitt möte med Kerstin Thorvall.
3 kommentarer:
Du är den tredje man jag hittills sett som bloggat om Kerstin Thorvall efter hennes bortgång. Kvinnorna däremot är otaliga. Fint skrivet om en synnerligen obekväm kvinna!
Jag förekom som hemlös i R 1/2002 och ytterligare två nr. Blev förf. 2006 och fick lgh 2007 efter 11½ år. Kerstin Thorvall har varit min förebild i 50 år. Mvh YD
Precis så var hon. Jag ser henne framför mig när hon styr och gnäller, med all rätt. Hon tyckte att livet skulle vara mer och då blev det säkert så.
Hej, Yvonne! Jag vet mycket väl vem du är. Var redaktör på Situation Sthlm när vi intervjuade dig inför din bok.
Eva: Ja. Det var fint uttryckt att hon tyckte att livet skulle vara mer!
Skicka en kommentar