Mot mörkret igen
Förunderligt är hur allting vill gnistra
och le mot oss när det har börjat vända.
Men kanske tanken på det grå och bistra,
som sluter sig alltmer runt omkring oss,
gör att vi ser på solens tomtebloss
som någonting som ger oss, som en slända,
en sommardag. Den här, idag, vår enda.
Förunderligt är hur allting vill gnistra
och le mot oss när det har börjat vända.
Men kanske tanken på det grå och bistra,
som sluter sig alltmer runt omkring oss,
gör att vi ser på solens tomtebloss
som någonting som ger oss, som en slända,
en sommardag. Den här, idag, vår enda.
Foto: José Figueroa
Poetisk tolkning: Victor Estby
Inlägg
3 kommentarer:
Måtte du ha ha fel, så fel. Jag förtränger alla möjligheter att det skulle finnas någon form av mörker före augusti. Då börjar anpassa mig till verkligheten och tänder ett ljus. Ljuset är närvarande. Glöm det grå och det som kommer så blir det lika bra som versen och texten
Fin bild, fin text.Vemodig och det gillar jag.
Eva: Du har som vanligt rätt och är klok.
Jane: Tack! Ja, jag är rätt vemodig av mig ibland.
Skicka en kommentar