Idag har jag en hel dag av skrivande framför mig. Senaste dagarna har jag läst en del av författarvänner: "Skammens boning" av Doris Dahlin och "Kaneltimmen" av Jane Morén. Tyckte om båda, på olika vis. Båda är självbiografiska:
"Skammens boning" en personligt skriven berättelse om en uppväxt i en tandstatuslåg värld med skam, skräck mitt i välfärdssverige. Meningar som knutna nävar. Jag fick ofta ta pauser, men kastade mig snart över boken igen. Här finns också berättelsen om det som kan orka växa ur kyla, fattigdom och fylla. En liten flicka med sorgsna ögon och trasiga tänder i sin slutna mun blev en framgångsrik författare som tagit makten över berättelsen om sitt liv.
"Kaneltimmen" öppnar dörrarna till det Södermalm som finns där bakom fasaderna, i den förtvinade, förtvivlade ålderdomen. Människor som vill ta livet av sig, tror att de vill ta livet av sig och de som gör det. Och mitt i all sorg över det som försvunnit och snart ska vara över: Skratt, leenden, gemensamma korsordslösningar och småprat. Smekningar, yrkesstolta värkande ryggar och kärleksvarma ögon. Så fick hemtjänstens vårdade och vårdande också sin bok, som visar att de finns och vilka de är.
Nu har jag mer energi att fortsätta med mitt eget skrivande.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar