U och jag diktduellerar. Hon läser sin värmländska Gustaf Fröding och jag min stockholmska Stig Dagerman. - Men han kommer väl aldrig upp i Frödings nivå, säger U skojfriskt skroderande när jag säger att Dagerman fick ihop en något bredare hyllproduktion och det bara under tio år.
Hon läser den långa "En morgondröm", vi har läst den båda två många gånger tidigare. Hon läser högt och lugnt och vackert. Gråter när det hettar till som mest. Då gråter jag också. U säger att det är ju fantastiskt att Fröding, som aldrig kan ha upplevt sex och kärlek i en sådan kombination kunde gestalta det ändå så här. Jag läser "Höst" och U säger efter en stund, fortfarande uppfylld av sin Fröding, att hon inte läst så mycket Dagerman men att det där var vackert. Jag läser "Liten måndagströst" och U nickar. Jag läser Dagermans dagsvers "Hemlös" från september 1946, där han inspirerats av nyheten att militären vägrat ställa de tomma kasernernas sängar till förfogande för Stockholms många hemlösa. Dagerman hittar dock en vedstapel som "öppnar sin skugga/ åt en ensam, frysande kropp". Och halsen tjocknar när jag läser och jag får dröja lite och U har tårar i ögonen igen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar