Precis varit och sett Tim Burtons "Alice i Underlandet". Tyckte om det feministiska perspektivet (Jeanne D'Arc, fast hon här vinner mot övermakten) och allt det galna man kände igen från Alice-böckerna och de tidigare filmerna. Det uppochnedvända, ordvrängandet. Burton-igenkänningen i de spökspretiga grenarna på träden - lite av Burtons signum. Och så Johnny Depp, som man som vanligt får ta av hatten för. Han är magnifik som Den galne hattmakaren.Men tempot var lite lamt och storyn blev mer någon sorts halvljummen version av Sagan om ringen. För lite knasigheter och för mycket ont-mot-gott-historia man sett tusen gånger förut. Ambitionen är god. Men jag tror att Burton, som alltid annars brukar lyckas skaka om en med sina vansinniga världar, här har mött sin överman. Han klarade helt enkelt inte av att mäta sig med Lewis Carroll, krockade mot honom istället för att kliva upp på hans axlar. Så ja, jag blev lite besviken, trots allt. Och jag kan inte komma ifrån att Johnny Depp ser ut som Amy Diamonds Alice på Göta Lejon och det förtar en smula även av hans insats, tyvärr.
Inlägg
4 kommentarer:
Såg du den i 3D? Jag måste - trots allt - se den, om inte annat så för effekternas skull. Och detta trots att jag aldrig tyckt om sagan om Alice...
Nej, jag såg den inte i 3D. Hade det altenativet funnits på Söderbion hade jag prövat det. Kanske hade det gjort mig lite mer positivt inställd. Ja, se den. Som förströelse funkar den ok.
Jag såg den i 3D på Rigolettos läktare längst fram,och jag tyckte väldigt mycket om filmen (trots att jag aldrig gillade boken som barn)
Längst fram och 3D?! Du är tuffare än jag, Eva. Vad skönt att det finns olika uppfattningar (jo, jag läste att du gillade den). Som sagt: jag gillade perspektivet, men tycker att storyn utmynnade i något småtrött.
Skicka en kommentar