Mitt möte med Müller

Träffade Herta Müller för en timme sedan på NK. Fick en bok signerad. Hade velat köpa flera, men NK-personalen meddelade att hon bara signerade en bok. Hörde det glunkas i kön att hennes schema är för trångt, att hon skulle iväg på något engagemang vid 13.30.

En halvtimmes köande bakom en gubbe som verkade ha något slags nervsjukdom, för han kunde inte stå still, utan for omkring med huvud och kropp. Flera gånger trodde jag att han var på väg att lämna kön. Gråvinterhimlen kastade ner små vassa regndroppar över oss som stod där och dagen till ära grävde gatukontoret upp halva Hamngatan med mesta möjliga oväsen.

Väl inne kastade sig en vänlig reporter med fotograf från tysk TV över mig. På klanderfri svenska frågade reportern om jag tyckte att Herta Müller var värd Nobelpriset. Jag sa att så vitt jag kan bedöma: Ja. Berättade att jag läst hela hennes Nobelföreläsning i dagens Svenska Dagbladet och att jag tyckte att hennes språk och hennes sätt att berätta var fantastiskt bra. Att det kanske gett henne en särskild kraft i skrivandet att leva under det förtryck hon har gjort.

Någon minut senare stod jag på den röda wiltonmattan, framme vid det stora skrivbordet där Herta Müller, omgärdad av NK-personal, vakter och TV-team satt och signerade bokbuntar med svart tuschpenna. Hon skrev i min bok och såg upp på mig. Jag försökte komma på vilken liten svart, främmande fågel hon påminde om, men kom inte på det, utan tog emot boken och sa:
- Danke schön.
- Bitte sehr, svarade hon utan att le, men ändå med de två orden vilande i något slags värme.

Jag klev vidare och vek av för att inte hamna rakt in i TV-kamerorna. Tog ett par bilder med mobilen och banade mig väg ut genom müllret.