Ingen ro för Ivar Lo

Var på Ivar Lo-prisutdelningen igår med farsan. Träffade också en trevlig bekant och författar- och frilanskollega där. Vi konstaterade båda två att det var bra för hemmasittare som han och jag att ta sig ut på sådan här saker. För första gången var det inträde till evenemanget. Men hundra kronor för ett glas mousserande vin, snittar och ett program med prisutdelningen och tacktal av mottagaren Kristian Lundberg, högläsning av Sven Wollter och Torsten Wahlund, framträdandeav Sofia Karlsson med band och ett arbetarlitteraturens brandtal av Göran Greider är ju inte särskilt dyrt.

Sven Wollter var först ut med att läsa. När han kommit en bit in i sitt utvalda stycke ur Ivar Lo-Johanssons sista bok "Till en författare" brakade det till bland stolarna vid utgången. Sven Wollter stannade upp i läsningen, kisade, skuggade med handen för ögonen och frågade:

- Är det någon som har gjort sig illa?

Allas blickar vändes mot brakhållet.

Det visade sig vara en gammal man i mörk kostym som stapplat in och ramlat bland stolarna. När han fick hjälp att resa sig av några snälla åhörare skrek han så det ekade i salongen:

- MINA GLASÖGON! VAR ÄR MINA GLASÖGON! JAG HAR TAPPAT MINA GLASÖGON! JAG MÅSTE HA MINA GLASÖGON!

De snälla åhörarna plockade upp glasögonen och gav honom dem.

Sven Wollter gjorde sig redo att fortsätta och våra blickar vändes mot honom igen.

- ÄR DET HÄR DEN HÄR IVAR LO-GREJEN!? undrade den gamle mannen leende medan han stultade fram i salongen.

En rådig medlem i Ivar Los författarfond hade skyndat till och svarade att ja, det var det.

- Varsågod och sitt, sa Sven Wollter och log från scenen.

Mannen gick förmodligen så fort hans ben bar honom, det vill säga oändligt långsamt, ända längst fram och satte sig sedan ner. När han sedan var på väg att fråga något om vad som hände på scenen nu då, hyssjade den rådige Ivar Lo-representanten på honom. Bara så lagom högt att han höll tyst resten av kvällen.