Ester, vi är här nu!

Jag har ju varit ute och rest. Försökt fly författar- och journalistvardagen en smula. Det blev en kryssning till Sankt Petersburg, via Tallinn.

Det är lite eljest att ta en amerikansk båt till Tallinn med den rigorösa amerikanska säkerhetskontrollen - otaliga röntgen-, pass- och kortkontroller för att komma ombord på båten. Bland annat var det viktigt att lova att man inte hade symptom på svininfluensan och överallt uppmanades man att sprita händerna. Och på toaletterna fanns uppfostrande meddelanden om att det var en bra grej att tvätta händerna efter fullgjort ärende. Stundtals kändes det som att vara tillbaka på dagis.

Och sedan att det inte var någon kontroll över huvud taget för att ta sig in i eller ut ur Estland. Öppna grindar och i passkontrollen satt tulltjänstemännen hela tiden och tittade på alla andra saker än de passerande. Det kan inte finnas några papperslösa i Estland. Eller så är alla papperslösa. Kanske förutsätter de att alla andra är papperslösa. Fast det är kanske inte lika illa som Lettland, trots allt. Verkade inte så. Eller så är det bara så att ester låter sig smygas på. Martin Ljung hade fått gapa på Ester förgäves, så att säga.

Det blev en dag i Estland - kryddad med lite av det lokala ölet, den lokala likören och det lokala regnet. Och en fantastiskt god lunch på vägen tillbaka till båten och sedan en lika god fika på ett konditori på en bakgård, som påminde om Sturekatten. Konditoriet, alltså. Sedan följde vi den heldragna blå linjen tillbaka till båten (esterna är vänliga och generösa - den "blå linjen" i stockholmska Frihamnen är snålt nog streckad och inte heldragen, men Stockholms hamn kanske litar på att dess besökare hittar ändå), där vi fick lämna ifrån oss de inköpta flaskorna lokal likör. Ingen sprit fick drickas på båten. Annat än i barerna och restaurangerna.