Senast jag försökte ta mig in i Ryssland var via norska Kirkenes till Murmansk med bil. Farsan, som är lärare till vardags, blev beviljad inresa. Jag, som naivt och ärligt uppgett att jag är journalist, blev nekad inresa. "Sputnik" hade ryssarna lämnat som enda förklaring på visumsansökan. Förutom en viss rysk satellit betyder ordet, enligt Språkrådets rysk-svenska lexikon, "följeslagare" och skrivs så här med kyrilliska bokstäver: спутник.
När jag kom hem försökte jag kränga en frilanstext till facktidningen Journalisten om detta. Men där var detta välkänt redan. De journalister som vill ta sig in i Ryssland brukar därför uppge att de är lärare eller bibliotekarier. Fast med tanke på mordet på Anna Politkovskaja och andra journalister är det kanske journalisterna som ska vara rädda för Ryssland och inte tvärtom.
När jag nu anlände som passagerare i budgethytt medelst amerikansk lyxkryssare och hade beställt två guidade turer i Sankt Petersburg frågade ingen efter vad jag jobbade med. Inte ens visum krävdes för att åka buss i staden och vandra omkring som en vanlig man på stadens gator. Vilket förmodligen även gladde min kollega Kurdo Baksi, som jag skymtade på väg in genom ryska tullen.
Intressant i sammanhanget är att en av guiderna berättade att av Sankt Petersburgs sju miljoner invånare (varav en miljon bor i förorterna) beräknas en miljon vara papperslösa. Känns som att den stundtals rigorösa tullens arbete kanske spelat ut sin roll. Men jag blir nästan ömsint när jag tänker på den bistra kvinna i uniform som med stor myndighet stämplade mitt pass. Kanske ska man se den ryska tullen som en upputsad, barnslig kvarleva från gamla tider för turisternas skull. Ungefär som den svenska vaktparaden.
Vi färdades in i Sankt Petersburg från vad som guiderna beskrev som stadens baksida. Dock håller den på att förvandlas till något slags framsida. Det uppförs nämligen höghus för människor som har råd på stadens största ö. Men byggandet har ironiskt nog avstannat i brist på pengar på grund av den just nu rådande världsekonomiska krisen. Där ser man.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar