Äntligen! fick jag tid att läsa klart Carl-Johan Vallgrens "Kunzelmann & Kunzelmann". När jag läst två tredjedelar började jag längte tillbaka till den när jag inte läste. De historiska bitarna var starkast, han är ju så bra på dem - att skapa närvaro av svunna tider. Då doftade det lite "Den vidunderliga kärlekens historia". Mästerliga berättelser om homosexualitetens flämtande snäva subkulturer i andra världskrigets Berlin och efterkrigstidens Stockholm. Riktigt stor litteratur.Nutidsskildringarna var mer trötta och pladdriga. Fick känslan av att Vallgren inte var lika närvarande själv när han skrev dem. Lite pliktskyldigt kräkande över den svenska samtiden. Det mesta sagt som många gånger förut. Någon sorts halvhjärtad uppdatering av Sverigekritiken från "För Herr Bachmanns broschyr", som inte heller var någon litterär fullträff. Nu hoppas jag på mer Vallgren-historia i nästa bok. För där är han svåröverträffad. Och det vore synd om man var tvungen att vänta sju år på den.
Inlägg
2 kommentarer:
Så han är verkligen bra tycker du? På mig gör det jag läst ett så märkligt grabbigt intryck med ett väldans manligt perspektiv på världen, OBS jag kan ha fel, intrycket är säkert ytligt och illa grundat, men ändå...
Har du verkligen läst "Den vidunderliga kärlekens..."? Inte särskilt grabbig. Och den nya boken handlar väldigt mycket om homosexualitet och hur samhället utsatt människor som inte passar in i normen för omänskligheter. Kanske kan den bitivs ses som grabbig, men inte när man läst hela boken färdig.
Skicka en kommentar