Läste högt ur novellsamlingeninför publik ikväll. Publiken bestod av åtta personer som bara ville gå hem. Läste sist av alla, efter ett två timmars möte (trots att jag först blev inbjuden för att läsa). Jag var dock den enda som hade med egen publik. U satt tålmodigt och väntade två timmar på att höra mig läsa. Hon är fantastisk, U. Och hon tyckte jag var bra, trots att det inte direkt var det bästa framträdande jag gjort. Men hon och det övriga sällskapet applåderade artigt efteråt. Ingen somnade i alla fall och ingen gäspade - åtminstone ingen som jag såg.
Bäst med kvällen var nog att jag gav en del skrivpepp åt folk i sällskapet, som bestod av Föreningen Arbetarskrivares Stockholmsmedlemmar. Antologin jag är redaktör för börjar locka medlemmarna att skicka bidrag. Kul!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Vad jag känner igen upplevelsen av att läsa när man känner att publiken kanske är lite trött! Minns när Emma Vall var på ett bibliotek i en ort vi helst vill glömma, det var bara bibliotekspersonalen som satte sig ner framför oss, till slut såg vi en man till. Skönt! En publik! Men det visade sig vara mannen till en av bibliotekarierna som väntade tålmodigt på att skjutsa henne hem. Bibliotekarierna var uppmuntrande... men men!
Fantastisk historia, Eva! Alltid skönt att känna att man inte är ensam.
Ja, det där var roligt att läsa och jag har flera minnen av sådana tillfällen. En gång i västra förorten när jag läste på ett bibliotek och det skulle vara tävling också efteråt, försvann en av jurymedlemmarna i pausen (han drack sig berusad på puben tvärsöver torget och det var omöjligt att få honom därifrån. För att kunna fortsätta tävlingen lyckades en bibliotekarie få med sig en man in från det öde torget. Jag tror inte han förstod vad han skulle göra, dessutom visade det sig att han inte kunde svenska;-). En annan gång läste jag i en stor lokal, som en klubb/teater i Enköping. Jag hade ett nummer som tog 30 minuter och den stora publiken satt som stenstoder och röjde inte med en min vad de tyckte. Det var som att läsa genom en stenmur, så jobbigt! Det mest konstiga var att efteråt kom det fram många och sa att det hade varit väldigt starkt och de tackade mig. P.S Jag tyckte det var roligt att lyssna till dig och gillar det oprenteniösa och generösa med att läsa för varandra. Speciellt när mna kan få vara lite halvbra bara, och slipper jaga upp sig och få rampfeber för att det ska bli perfekt.
Briljant, Jane. Briljant!
Skicka en kommentar