Jag har träffat Allan Edwall en gång. Minnet sviker och jag kan därför inte komma ihåg om det var på Oscars (vilket jag tror) eller gamla Palladium intill. Farsan hade fått med sig brorsan och mig och en kompis till farsan till audition för de tre rollerna i filmatiseringen av Sigfrid Siwertz "Mälarpirater", som Edwall skulle regissera.Alla grabbarna, det var tusentals som vällde i huset, fick varsitt papper med några repliker på. Det var en konflikt kring en ost, vill jag minnas. Vi läste och läste och läste och nötte oss upp i huset. När man kommit högst upp efter flera timmar stod man plötsligt i ett enormt rum under taket. Längst in i rummet satt Allan Edwall som en liten, väldig prick, bakom ett lika enormt skrivbord. Han hälsade en med sin avgrundsmörka röst från andra sidan jordklotet:
- Hej, jag heter Allan Edwall. Vill du läsa replikerna du fått mot han där? Varsågod.
Det kom fram en man och skulle vara den andra rollen i dramat om osten.
Jag var nervös och rösten sprack och benen skakade och händerna som skulle hålla pappret med replikerna, som jag förstås glömt allihop och jag var yngre än mina tolv år. Sju, ungefär och det var första dagen i skolan.
Jag, liksom brorsan, hans kompis och ungefär tusen andra nådde inte ända fram. Vi fick inga roller i filmen, som heller inte blev någon succé. Det får jag trösta mig med när jag saknar Allan Edwall. Jag fick i alla fall göra en katastrofal audition för honom som grabb.
Alla som sökte rollerna fick som minne ett neongrönt diplom, som om jag kommer ihåg rätt var illustrerat av mästaren Ilon Wikland.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar