Soffpotatis med Ullared, Mamma till en mördare och August

Slutat vänta. Läsningen fortsätter. Tagit paus för kvällen med lite soff-TV.

Sett "Ullared" för första gången. Fattar inte grejen. Ska man sitta och oja sig och förundras, eller? Skratta? För mig var det bara som att komma tillbaka till barndomens husvagnssemestrar. Ingen sensationer, vilket i och för sig kan vara skönt. Men ingen bra berättelse heller. Som med de flesta dokusåpor. Vardagen bjuder på så många stora berättelser, men det kräver att man kan berätta dem. Dock gläds jag över att Femman förhåller sig respektfull till vardagen och "vanligt folk". Men inte är jag särskilt sugen på att titta på programmet igen.

Såg "Mamma till en mördare". Mer dramatiskt ämne. Men lika mycket vardag och gråhet. Och mycket bättre berättad och lika respektfull. Jag sitter och tänker hur Krister, som är psykiskt sjuk och mördade sin sambo - mamman till hans barn - för tre år sedan orkar leva vidare. Och hur hans föräldrar Janne och Ingela orkar. Människan är en underlig och fantastisk varelse. Tror att det är just sådana här berättelser vi behöver. För att förstå världen bättre. Mycket generöst av familjen att ställa upp med sina liv!

Gratulerar också kvällens Augustprisvinnare Steve Sem-Sandberg, Brutus Östling, Ylva Karlsson och Katarina Kuick!