Skrivrummet som skötrum

Igår hade skrivarlyan besök av både gamla och unga. Den yngste, bara två veckor gammal, fick blöjan bytt två gånger eftersom han bestämt sig för att vara synnerligen produktiv. Jag fick se min egen produktivitet vid skrivbordet fullständigt utkonkurrerad, när detsamma blev förvandlat till tillfälligt skötbord.

Ikväll har jag läst ut Jan Guillous skrivmemoarer och han skriver rappt och spännande och lyckas foga in sitt eget liv väl i sin bokdramaturgiska mall. Berättandet är som vanligt effektivt och underhållande och det är förstås ett unikt stycke svensk press- och författarhistoria.
Mest förvånande är att han så många gånger skriver om egna klantigheter och brister. Och hur viktigt det är att prata med och lyssna på andra när man skriver böcker. Det hade jag inte väntat mig.
En intressant detalj är den hårda kritiken mot Olof Palme. Förmodligen är den berättigad rakt igenom, men ändå blir det till slut för mycket. Palme är död och kan inte försvara sig. Hur mycket makt han än hade medan han levde och hur mycket han än kan ha missbrukat den. Nu har han ingen makt och därför tycker man mot slutet av boken synd om honom när Guillou återigen hamrar över honom med skrivmaskinen.
Men sammantaget är boken en mycket inspirerande läsning för alla som håller på med det skrivna ordet! Rekommenderas varmt!