Dagens dagsvers: Balladen om den samhällsfarliga konstnären - kortversionen

Idag dömdes konstnären Anna Odell till dagsböter, skriver Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet.

Balladen om den samhällsfarliga konstnären - kortversionen

Berömd,
bedömd,
fördömd
och dömd.

Borgholm by the book

Borgholm bjöd på sol, sommarblå himmel, loppmarknad och säsongsbetonade glassiga, glada reklambudskap.

Frågan är om inte det här är Sveriges vackraste bokhandelsentré. Och butiken är nästan lika vacker inuti. Men varken Barbro Lindgrens eller Johan Theorins senaste böcker i skylten. Dock en hel vägg med Theorins "Nattfåk" när man väl gått in i butiken och med stor text förkunnande att detta är en lokal författare. Förstår inte varför man inte skyltar med Lindgrens bok. Visserligen är det ingen deckare eller spänningsroman, men den är ju alldeles nyutkommen. Även om jag inte läst den är Barbro Lindgren alltid Barbro Lindgren och en av våra största författare. Hade jag varit bokhandlare i Borgholm hade jag köpt upp mig på ett stort lager enbart för skylten och haft ett stort porträtt på henne.

Nu blev det lite andra böcker istället. Tony Samuelssons "Arbetarklassens bästa partytricks" på rea till exempel. Har skamligt nog inte läst den än. Men när jag är klar med några böcker jag måste läsa av arbetstekniska skäl ska jag plöja den. Efter att jag läst ut Carl-Johan Vallgrens "Kunzelmann & Kunzelmann", som jag också kommit en bit in i. Hittills är den lovande.

Kungen var inte hemma

Imorse hyrde vi cyklar och trampade ner till Solliden. Kungen var inte hemma. Eller så var han bara bakis och sket i att öppna. Jag som såg fram emot att nyttja den kungliga pissoaren, eller vad det är man gör när man besöker ett kungligt sommarresidens.

Hur som helst fick vi nöja oss med Borgholms slottsruin. Och kungens fyrbenta livvakter som vaktade området med största, möjliga Alvar. Tror att det var de som fick mig att tänka på pissoarer. Ända från Borgholm stank det piss. Förmodligen kopiss. Och även kungligt kopiss är ju kopiss som stinker.

Blir alltmer sugen på att skriva något skönlitterärt om Öland. Men det står ju en del prylar på kö först, förstås.

Sista sommarvinden på Öland

Jag och U har tagit oss till Öland för att vara med på en god väns bröllop. Vi passar på att ta en weekend på ön för att behålla den sista sommarvinden hos oss så länge det går. Solen morgonstrålar, U är ute på en promenad innan frukost medan jag läser och bloggar. Sedan blir det återupptäckt av Öland - Johan Theorins, Barbro Lindgrens och i viss mån Erik Axel Karlfeldts författartrakter - innan bröllopsklockorna klämtar i eftermiddag.

Manifestfesten fortsätter

I dagens Expressen fortsätter Agneta Klingspor, och i dagens DN Sara Gordan (tyvärr bara i papperstidningen), debatten om litteraturen. Båda motmanifestörer och båda tar frågan vidare åt varsitt håll. Nej, det blev inte bara pajkastning och som jag skrev tidigare kan nog folk från båda manifestgängen hålla med varandra på flera viktiga punkter.

Genrelöshet förespråkar Gordan. Låter sympatiskt, men kanske lite väl utopiskt?

"Diskussion om det litterära klimatet, marknaden, förlag och bokhandel är en helt annan diskussion.", skriver Klingspor. Fast är det det? Hänger inte allt detta ihop? Är det inte exempelvis så att möjligheterna är så enormt mycket större att uppmärksammas och kunna leva på sitt författarskap om man skriver deckare än om man skriver traditionellt berättade fiktionsromaner? Jag kan inte tro att det bara är så för att alla bara vill läsa deckare (även om jag själv gillar att läsa och skriva den typen av böcker också). Och det tror jag inte att Agneta Klingspor tror heller. Sedan ser jag det första manifestet mycket som ett uppkäftigt "här kommer vi"-finger mer än att försöka stänga litteraturen för manifestörerna själva eller för andra författare.

Före detta Netanyahu inatt: "Vilket roligt namn jag fick!"

Och vinnaren är: Beintemejomenikeabokhylla Netack (inskickat av Beata Hansson i Järfälla)! Israels premiärminister före detta Benjamin Netanyahu var jätteglad när han sent inatt kommenterade vinnaren i tävlingen om att ge honom roligast namn. "Vilket roligt namn jag fick! Den där Beata Hansson i Järfälla är minsann en riktigt klurig en med koll på världspolitiken!" Och så applåderade han vinnaren både länge och generöst. Sedan återvände Beintemejomenikeabokhylla Netack i största hast till sitt tjänsterum för att meddela sina sekreterare och kontorsskyltmakarna i Knesset den roliga nyheten.

Här sjunger Hans Alfredson en liten trudelutt (klicka på playknappen sedan) från sin skiva "Blommig falukorv". Tävlingens officiella soundracksnutt.

Vinnaren får förutom äran en fika med tävlingsdomaren. Tröstpris i form av en kopp kaffe går till TXJNY, som med sitt förslag "Bengt Nilsson" inte nådde riktigt ända fram.

Dagens dagsvers: Udda kometkarriär

Christers Fuglesangs rymdfärd skjuts åter upp, skriver Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet.

Udda kometkarriär

Av svenskar är det ingen större grupp
som kämpar länge för att jämt och ständigt
få jobba med att hastigt skjutas upp.

Då måste det ju kännas rätt eländigt
att sedan också det kan skjutas upp.
Som sagt så är ju yrket inte trendigt.

Ännu en ett tänkvärt inlägg i manifestdebatten

I dagens Expressen har Therese Bohman bidragit med ännu ett tänkvärt inlägg i debatten om den senaste veckans litterära manifest. Och som vanligt har Expressens kulturredaktion överträffat sig själv i rubriksättningen. Inlägget bär rubriken "En bok för alla".

Att inte vara ute och cykla

Idag är jag inte ute och cyklar. Kedjan hoppade av igår i rusningstrafik på Skeppsbron. Och jag fick inte dit den igen. Gick med cykeln till lokala cykelreparatören. Han satte tillbaka kedjan raskt och passade under tiden på berätta att framhjulet satt löst och att det förmodligen inte bara var att skruva dit, utan att jag borde gå tillbaka med den till stället där jag köpt den och utnyttja garantin. Det mesta har suttit löst på cykeln, styrstången exempelvis, så jag är inte förvånad. Jag fick också veta av reparatören att ekrarna kommer att rosta, men att naven är de bästa man kan köpa för pengar. En klen tröst, menade jag när så många andra saker är fel på cykeln. Men jag kunde åtminstone glädjas åt att reparatören inte ville ha något betalt.
Kanske kan det bli en novell eller något i framtiden. Brukar tänka så när jag drabbas av motgångar. Som författare har man alltid den bakvägen.

Sista chansen att namnge Israels premiärminister

Idag är sista dagen att ge Benjamin Netanyahu ett roligare namn, med tanke på hans tokiga hållning i yttrandefrihetsfrågor. Jag har fått in ett roligt redan. Ska verkligen detta enda roliga förslag vinna på walk over? Kom igen! Sätternertanyahu och präntanyahu netanyanu! Du kan fortfarande utnyttja din yttrandefrihet och bli roligast!

Litteraturdebatten fortsätter

Rolig krönika av Jonas Thente i dagens DN, där han beskriver urpsrungsmanifestförfattarna och deras anhängare som frisläppta fångar och motmanifestförfattarna som bekymrade fångvårdare. Något ligger det i den beskrivningen. Och intressant är det han skriver att kärnfrågan delvis försvann bland personpåhopp hos ursprungsmanifestörerna och i rena fångvårdsupprördheten hos motmanifestörerna. Den traditionella svenska berättarromanens plats kan ju fortsätta diskuteras och jag är säker på att här är egentligen de flesta manifestförfattare i båda läger egentligen ganska överens. Eller?

Manifestfest

Lördagens manifest i DN följdes av ett till - mot, förstås. Så är en litteraturdebatt startad. Heja! Jag kan tycka att båda lägren har poänger. Klart att formexperimenten och deckarna tagit plats och fokus från de ickedeckande ickeformexperimenterande romanerna. Klart att berättandet behöver få sig en skjuts. Men jag gillar även deckare. Jag läser deckare och skriver gärna spänningstexter. Formexperiment är väl kul för dem som gillar att läsa och skriva det. Klart att alla ska få skriva som de vill. Deckarförfattare, formexperimenterare och berättande manifestskrivarförfattare. Något som slår mig är hur arga så många författare och läsare kan bli av att ett gäng författare berättar hur de vill skriva. På ett sätt är motmanifestet ett motmanifest. På ett annat sätt är det inte det. Utan ett manifest bredvid det första manifestet. Ännu fler författare som berättar hur de ska skriva och vad.
Nu återstår bara för författarna att skriva de där utlovade böckerna också. Jag väntar med spänning på att få läsa.
Och jag hoppas att debatten fortsätter också. Uppfriskande!

Dagens dagsvers: Utrökning

Förskollärare, vaktmästare och parkarbetare som röker får ställa in sig på att sluta. Den borgerliga majoriteten i Stadshuset är enig om detta förslag. Beslutet fattas i höst. Går förslaget igenom införs rökförbud på arbetstid för Stockholms stads cirka 45.000 anställda 1 maj, skriver Dagens Nyheter.

Utrökning

Det hjälper inte långt om du försökt -
trots att du jobbat hårt så är du rökt.
Ditt arbete gör ingen folkvald impad
så räkna med att du rätt snart är fimpad.

Författarens nödvändiga ensamhet

Vi författare är ensamma vid vår dator, påminner Eva Swedenmark på sin blogg nu på morgonen. Vi försöker hitta en massa vägar ur den där dator-ensamheten, men måste ändå hela tiden tillbaka till den. För att något ska bli gjort. För att det är att vara författare. För att det inte finns några andra sätt. Men samtidigt kan man i bästa fall få lite sällskap av gestalter som man skapar där i ensamheten. Om man sitter riktigt flitigt och ensamt där vi datorn och nöter på, vill säga.

Dagerman fortsätter inspirera, trösta och uppröra

Självklart var det Stig Dagermans klassiska dagsvers "Liten måndagströst" som inspirerade till förra inlägget, dagsversen om Annika Östberg.
Här Dagermans dagsvers, som publicerades i Arbetaren 8 februari 1954, samma år han tog livet av sig:

Liten måndagströst

En hel sekund i livet
är mången broder fri.
En namnlös fågel stryker
hans panna tätt förbi.
En tanke exploderar
som ett fyrverkeri:
Vårt läge är kanhända
inte hopplöst - bara vi.

På den tiden Storstockholms Lokaltrafik blandade reklamen i tunnelbanetåg och på perronger med poesi kunde man läsa denna dikt mellan exempelvis Rådhuset och T-centralen. Minns att någon hade upprörts över dikten och klottrat tvärs över den med svart, spretig tuschpenna: "Hopplös kan du vara själv, din jävel!"
Det här var alltså omkring 50 år efter att dikten skrevs och Dagerman hade varit död närapå lika länge. Men snacka om att dikten levde!

Dagens dagsvers: Liten tisdagströst

Livstidsdömda Annika Östberg är ett steg närmare friheten. Kriminalvården säger ja till att tidsbestämma straffet - nu är det upp till Örebro tingsrätt att avgöra ärendet, skriver Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Aftonbladet.

Liten tisdagströst

När hoppet står oss mänskor bi
och världen inte bara är
en chanslös plats, det är väl när
den livstidsdömda kan bli fri.

Imorrn stänger utomhusbassängen

Imorgon stänger Eriksdalsbadet utomhusbassängen för året. Lite vemodigt är det. Man blir inte lika instängd i bassängen utomhus. Men jag litteraturtänker minst lika bra i inomhusbassängen. Som dagsversskribent är jag av den uppfattningen att ramar hjälper en att bli mer kreativ. Och inomhussimningen pågår ju under en tre gånger så lång period av året som utomhussimningen. Så även om det sveper friare, friskare vindar över en när man simmar utomhus så vinner inomhussimningen kanske ändå i längden.

Vem ger Israels premiärminister roligast namn?

Israels envisa resa vidare in i dumheten gör att man måste börja skratta. Ibland finns inte mycket annat att ta sig till. För något tramsigare agerande från en regering har jag aldrig sett maken till. Nu på eftermiddagen har jag börjat fundera på att man borde döpa om Israels premiärminister Benjamin Netanyahu till Benjamin Etsåntsetanyahu eller Benjamin Vanvetanyahu.
Har någon något roligare förslag?

Dagens dagsvers: Tvångsvårdens tvångstanke

Idag ställs konstnären Anna Odell inför rätta för sitt konstprojekt, rapporterar Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Tvångsvårdens tvångstanke

Vi ger Odell en riktigt kraftig stämpel
och säger att hon brutit emot lagen.
För det som vi nu framförallt behöver
är snabbt att statuera ett exempel
så inte varje konstnärsfan framöver
försöker att bli tvångsomhändertagen.

Dagens dagsvers: Graverande

När dottern för några dagar sedan besökte familjegraven där hennes pappa skulle ha begravts fanns inte hans namn på gravstenen. Han hade av misstag grävts ner i en annan grav – och hans namn ristats in på en annan gravsten, rapporterar Expressen och Dagens Nyheter.

Graverande

Och allting ska man göra själv för att det ska bli rätt
man kan ha överseende, men ändå vissa krav.
Rätt sorgligt är det men det finns nog inget annat sätt
än att det när en gång blir dags: Så gräv din egen grav.

En knut mindre i novellsamlingen

En stor knut knöts upp imorse , när jag låg och drog mig. (Borde inte fler ligga och dra sig på morgnarna istället för att fara upp i ottan, förresten? Har aldrig begripit så mångas faiblesse för att gå upp mitt i natten och käka lunch och dricka lättöl vid halv tio på morgonen.) Tror att vår värld skulle bli bättre om alla drog sig längre på morgnarna och låg och löste problem och filosoferade innan de gick upp. Många av mina litterära problem löser jag i sängen på morgnarna. Imorse ännu en, alltså. Har gått och grunnat på den några dagar. Och nu kom plötsligt lösningen för mig. Så självklar. Den har ju funnits där hela tiden. Att jag inte kommit på den förut! Har förmodligen legat och dragit mig för lite senaste veckan.

Den produktivitetsförstörande reklamen

Sitter och försöker få ihop en dagsvers ikväll och avbryts hela tiden av TV4:s infantila reklamjinglar och genomträngande reklamskval. Det sägs att reklam är en av vårt samhälles byggstenar och hjälper samhället att gå runt. Röra sig framåt. Mig stör TV-reklamen mest, får mig att tappa koncentrationen. Får tanken att stå stilla. Inte ett ord blir skrivet. Enfaldiga melodislingor och tramsiga säljslogans mal i skallen tills den håller på att sprängas. Omöjliggör all produktivitet. Är till slut tvungen att stänga dörren till arbetsrummet för att kunna göra versen färdig.

Trösthöstkänslor

Hösten har alltid varit en favoritårstid för mig. Och det är ungefär det här färgglada lövvirvlande sorgedjupet Laleh förmedlar som jag alltid har känt. Vi behöver inte vara så ledsna över att sommaren tar slut och hösten börjar. Trots allt är det på våren fler av självmorden sker och gamla människor inte orkar längre. Hösten tröstar med att något nytt kommer och att det inte ens har börjat.

Dagens dagsvers: Ordens ordningsmakt

En fasadklättrande inbrottstjuv har slagit till mot lägenheter på Södermalm. Mannen rör sig blixtsnabbt uppför väggarna och smyger in genom öppna fönster så högt som på sjätte våningen. ”Först kallade vi honom för spindelmannen, men nu går han under namnet Klas Klättermus. Vi vill inte ge honom för bra självförtroende”, säger Thomas Lewin, kriminalinspektör på Södermalmspolisen, till DN.se,

Ordens ordningsmakt

Den får ju ses i mera mänskligt ljus -
polis som kallar tjuven "Klättermus"
när han gjort inbrott i en massa hus.
Den snuten har man hellre alla gånger
än den som slår in skallar med batonger.

Ungdomsboken har fått mer vind i seglen ikväll

Ikväll har farsan och jag surrat om vårt manus igen. Hur tar vi oss vidare? Hur gör vi med perspektiven? Vad ska hända sedan? Vem skriver vad? Och hur?

Samtalet kryddat med god mat och dryck och så tittade vi på "Nöjesmassakern" för att se om vi fortfarande skrattade åt programmet. Jo, ibland. Men inte alltid. Vissa grejer måste man bara garva åt: Som två dyngraka utanför Hamburger Börs som uppfinner Zorbadansen. Passpolisens asgarv åt den resandes passfoto. Och klassikern: Sven Melanders parodi på oss journalister när han får fram att vad svenska barn idag mest önskar sig är fred.

Vi har hittat en väg förbi den här grynnan, farsan och jag. Nu kryssar vi på tills vi stöter på nästa. Och vi tror att vi ganska snart ser land och kan komma i hamn. Vi är ju båda kaptener, rorgängare och jungman. Och omväxling förnöjer. Vinden från havet har friskat, som Evert Taube sjöng.

Litterärt manifest för 10-talet

Idag har ett gäng relativt unga författare (Pauline Wolff, Anne Swärd, Jerker Virdborg, Jens Liljestrand, Jesper Högström, Sven Olov Karlsson och Susanne Axmacher) publicerat ett litterärt manifest på DN:s kultursidor. De vill inför det nya, kommande decenniet fortsätta att sätta det stora berättandet i centrum istället för litterära språkövningar, chick lit och deckare. Friskt känns det, eftersom den litterära offentliga debatten bland oss författare annars är så begränsad och förenklad. Språkövare mot deckare och så där.
Läs manifestet här.

Dagens dagsvers: Svinerisjukan

”Om vi följer siffrorna från de delar av världen som redan drabbats av pandemin innebär det att cirka 50 svenskar kommer att dö. Det är lika stor chans att vinna på lotteri som att drabbas”, säger statsepidemiolog Annika Linde om svininfluensan till Dagens Nyheter.

Svinerisjukan

När farhågorna blir helt utan sans
förvandlas risken plötsligt till en chans.
Då är att dö i en svinpandemi
att vinna högsta vinst på lotteri.

Jodå - Joe Hill!

Nu har jag haft ro och tid att läsa klart Joe Hills novellsamling "Vålnader". Lite ojämn, ett par-tre noveller inte särskilt engagerande i personer eller story. Men annars höll den mig i ett säkert, isfingrat grepp. Fantasifullt och ryggradskrypande rakt igenom. Inte konstigt att han fått skräckmästaren Cliver Barkers pris två gånger (!).

Sedan hade boken något jag är svag för: En extra novell som varken räknades med på baksidan eller som fanns med i registret. Ett dolt spår. Som ett dolt spår på en skiva som man tror är slut, men som plötsligt bryter tystnaden. Spöklikt och omskakande.

Nej, nu ska jag slå mig ner i soffan med en god whiskey och titta på en skräckfilm. Tänkte mig Mary Shelleys "Frankenstein" med Robert De Niro som monstret. Kan vara passande en sådan här kväll, när de mörka höstvindarna har börjat dra fram runt huset.

Första bloggversen publicerad i papperstidning!

LO-tidningens kultursidor publicerar idag en av mina bloggverser från 11 juni. Kul! Redaktören John Swedenmark läste den då och gillade den och i höstens andra nummer av LO-tidningen är den med. Så kan det gå när man bloggar.

Unga kritiker om äldredikter

Det är roligt när män skriver om kvinnliga författares böcker och vice versa. Det ger lite mer spänst åt kritiken och tankarna. Det behöver inte vara så jämt, men också. Annars blir kvinnors skrivande en kvinnliga angelägenhet och mäns en manlig (även om det här finns ett stort försprång).

I dagens Expressen och Dagens Nyheter recenserar två unga skribenter (Malte Persson respektive Martina Lowden) Ragnar Thoursies nya diktsamling "Sånger från äldreomsorgen". Lika spänstigt detta. Det finns ju trots allt en hel del gamla recensenter som bedömer unga debutanters böcker. Trevligt när det nu kan vara tvärtom. Också.

Författartips

Får ett bloggtips från min mycket gode vän och journalist- och författarkollega Sven Olov Karlsson, som har läst Åke Edwardsons magnifika och hjärtskärande berättelse på gårdagens Expressen Kultur om sin skoltid och mobbningen och hur den fick honom att känna sig ännu mer som en indian. En tröst för alla oss som skolan drabbat på liknande vis.

Läs själva här.

Dagens dagsvers: Statsfrågan (ur ST Press nr 10/09)

Idag är det torsdag och då är det tidningsdag. Bland annat kom höstens första nummer av Journalisten och Facktidningen ST Press, där jag sedan flera år delar sida med Robert Nyberg.
Det här numrets vers från min penna lyder sålunda:

Krisen slår mot de statliga företagen. Många klarar inte lönsamhetsmål och utdelningarna sjunker, skriver Dagens Nyheter.

Statsfrågan

I våra ögon måste svenska staten lyckas minst
med målet att med kronor hjälpa till att täcka hål
på andra håll där kronorna förkommer.
För bara då så tycker vi den åstadkommer vinst.
När vi istället kunde se det här som statens mål:
att vinsten är vad staten åstadkommer.

Att cykla eller inte cykla

Idag firade U och jag att rörmokaren grejat nya kranar i badrummet. Även stan är ju som bekant full av vatten.

Det blev en fin lunch i sensommarsolen på Ulla Winbladhs uteservering på Djurgården. Jag cyklade dit och hem. Men mätt och fortfarande småvinglig i trafiken ledde jag cykeln uppför Slussen, Götgatsbacken och halva Johanneshovsbron. Också Götgatan är något man bör undvika om man är det minsta osäker som cyklist och rädd om livet. Jag ledde cykeln även här vid en del passager. Hur kan man lägga en cykelbana mitt i gatan? Helt idiotiskt. För alla. Och cyklister är de mest hänsynslösa fartdårarna, så inte kan man solidarisera sig med någon i trafiken heller.

När jag klev av cykeln för en halvtimme sedan, genomsvettig och darrig funderade jag allvarligt på att köpa SL-kort och jobba på att bli praktfet istället. Men sedan tänkte jag på alla plus med cykel: Man spar pengar, man tar sig fortare fram i stan och det känns som att man har uträttat något bara av att man har transporterat sig från en plats till en annan.
Inte så dumt ändå.

Dagens dagsvers: Yttrandefrihetslektion för svenska diplomater

En hätsk kritikstorm mot svensk demokrati och yttrandefrihet har brutit ut i Israel efter Aftonbladets rapportering om israelisk organstöld. Sveriges ambassadör i Tel Aviv stämmer in i kritiken, skriver Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Yttrandefrihetslektion för svenska diplomater

Den yttrandefriheten som blir tyst
för att vi inte vågar att försvara den,
blir snabbt ett urblåst ord, en marmorbyst.

Den yttrandefriheten däremot
som pratar på trots aggressiva hot
är värd sitt vackra namn, men bara den.

Förlag som inte vill sälja böcker

Finns det förlag som inte vill sälja böcker?`Jodå, det har många författare erfarit. Själv har jag haft en förläggare som hävdade att de böcker han gav ut skulle sälja sig själva. Finns det något som säljer sig själv hur bra denna produkt eller vara än är? Varför behöver då förlag marknadsavdelningar för att sälja storsäljare som Millennium-böckerna, exempelvis? Bonniers vill sälja böcker och ger ut Lars Keplers. Jag förstår inte de författare och läsare som ondgör sig över detta. Det stora problemet är inte förlag som vill sälja böcker, utan de som inte vill göra det.

Två färska exempel på två stora svenska förlag som inte vill marknadsföra sig (vilket minskar försäljningen av böckerna) på Peter Fröberg Idlings blogg.

Arbetskamrater

Frilanslivet har sina fördelar. Man slipper trängas med en massa arbetskamrater på jobbet, till exempel. Men arbetskamrater behöver man ju ibland, känner man. Min favoritfotograf José Figueroa hade jag jobbmöte med idag. Diskuterade framtida jobb och drack kaffe. Lite arbetskamratsträngsel då och då är ändå rätt trevligt, och nödvändigt, trots allt.

Köpte Gullberg, Nilson och Runeberg idag

Alfa Antikvariat i hörnet Drottninggatan/Olof Palmes gata ligger numera bara på Olof Palmes gata. Och är mindre. Men har ändå en del böcker kvar. Hittade Johan Ludvig Runebergs "Fänrik Ståls sägner", Ruben Nilsons "Vår vackra värld" och Hjalmar Gullbergs samlade verk. Dock insåg jag först när jag kom hem att det saknades ett band. Och självklart ett band jag gärna ville ha med "Terziner i okonstens tid" bland annat. Slarvigt av mig att missa det. Men jag får väl köpa det i efterhand. Nästan inga antikvariat på nätet har ens så många band som fem.

Terzin är ett versmått, som Dante Alighieri använde i "Den gudomliga komedin" bland annat. Min blogg- och författarkompis och -kollega Eva Swedenmark, som nyligen berättade på sin blogg att hon kommit över Alf Henriksons "Verskonstens ABC" gratis i sitt bryggbibliotek vet precis vad en terzin är. För er som inte vet är detta två terziner som inleder Hjalmar Gullbergs dikt "Sommarpastoral":

Den sjö är vackrast som ett svanpar vaktar
och himlen blåast när den sky ses blänka
vars avbild i sin spegel de betraktar:

en vit svan, ensam hanne eller änka
som låter sig fördrivas utan vrede.
Kvar finns ett privilegium att kränka,

Hajar ni principen? Dikten liksom bara ramlar på och är ett effektivt versmått för längre, berättande dikt.

Man kan inte klaga

Men jag ska inte klaga. De flesta redaktörer är trevliga och glada när man hör av sig och gillar ens idéer. Min firma puttrar på med knäck här och där. Och jag har fått lite skrivet på novellsamlingen idag också.

Och så har jag svarat på en enkät för nya företagare som Statistiska centrabyrån skickat ut. Och enligt Scb är nya företag "av vital betydelse för den samhällsekonomiska utvecklingen. När nya verksamheter växer fram bidrar de till att skapa tillväxt och sysselsättning."

Blir man inte mallig av ett sådant brev som ny företagare vet jag inte hur man är funtad.

Frilansarens drömbild av redaktörerna

Tänk om det såg ut så här på redaktionerna. Då skulle frilansvardagen kännas lite annorlunda en gråmolning tisdag strax efter sommaren och man jobbar med att försöka sälja in frilansknäck mellan skrivpassen.

Dagens dagsvers: Läktips till Sveriges unga

Fyra av tio unga har skadat sig själva med flit. Beteendet är nästan lika vanligt hos pojkar som hos flickor. Det visar ny forskning från Lunds universitet, skriver Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen.

Läktips till Sveriges unga

Om ungdomarna kunde förstå
att dumt är att skada sig då
vårt liv sköter om det ändå.

Då fanns proggen - nu finns Idergard

Tillbaka i stan igen ligger höstens första nummer av LO-tidningen och väntar i postboxen. På tidningens kultursidor kan man bli påmind om hur dumma tankar som sprids nu, exempelvis av Thomas Idergard om kultur. (Jag skrev en dagsvers om hans DN Debattartikel här om veckan.) Så här skriver LO-tidningens kulturredaktör John Swedenmark i senaste numret:

"Vilket meningslöst liv. Där det enda som egentligen eftersträvas är maximala skattesänkningar. Ett liv där Bokföringens ABC är den enda värdegrunden. Ett liv för mördarsniglar".

På samma sida påminns läsaren i en notis om proggen och "Hur mycket klokt som sades under sjuttio- och in på åttiotalet". Mer om detta kommer i nästa nummer av tidningen.

Då fanns proggen.

Nu finns Idergard.

Det var trots allt kanske lite bättre förr.

Caféet där allt är till salu

Sedan åkte vi till Esters Café i Långsere (Långserud på värmländska), där allt är till salu (förutom skorna man skymtar på bilden). Till och med stolarna man sitter på när man fikar är till salu, som synes.

Vi fikade och handlade oss trötta. Bland annat köpte vi en skiva av lokala riksspelemannen Alf på Smere till H, som vi skulle på storslagen kräftskiva hos på kvällen.

Sedan bar det av tillbaka till skrivarstugan igen, där vinbärsbuskarna dignar av mogna röda bär.

Dagens dagsvers: Den ständiga frågesporten

Usain Bolt slog nytt världsrekord, berättar Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Den ständiga frågesporten

Någon kan springa bäst.
Någon kan vinna mest.
Kan någon också berätta:
vad är en nyhet med detta?

Förödelsen eller integrationen

Medan jag var borta och roade mig eller jobbade - beroende på hur man ser det - på en festival i Dalarna passade blixten på att slå ner i skrivarstugans trädgård och skrämma slag på U. Som om en stor yxa riktat ett jättehugg i en av våra högsta björkar. Klippte av björken på mitten och splittrade en stor del av trädet i småflisor. Vilken jävla smäll! som Dynamit-Harry skulle ha sagt. Så här såg en stor del av tomten ut därefter.


Och så här såg återstoden av trädet ut. Björken som står lutad mot den splittrade stammen är alltså trädets överdel som fallit ner och stött sig mot den. Tänk om det vore lika lätt att snabbt sammanföra samhällets topp och rot. Det här är naturens sätt att skapa integration, skulle man kunna säga. Och självklart är det ett jävla liv på vägen till detta resultat.

Man behöver ju inte heller gå så våldsamt tillväga. Men skulle man lyckas skulle samhället kanske kännas splitternytt i alla fall.

Och nu ska jag sluta vara så symbolisk. Blixten fixade finfin tänd- och brasved till skrivarstugans öppna spis och vedspis dessutom.

Efter festivalen

- Du ser ut som att du har varit på Gröna Lund! utbrast U när jag kom tillbaka till skrivarstugan med festivalarmbandet kvar om armen.
När man samtidigt ser sig själv som en hårt arbetande frilansjournalist och författare som kommit hem efter en långväga arbetsresa.
Livet är en festival, för att travestera Nationalteatern.

Fredagskväll i Filipstad

På väg från festivalen tillbaka till skrivarstugan passerade jag Filipstad. Passade på att besöka Nils Ferlin på hans bänk. Torget låg öde. Bara en liten, högljudd grupp ungdomar bakom en häck ner mot ån skvallrade om att det var fredagskväll. Bakom en annan häck hittade jag Ferlin. Han satt och vilade i ensamt majestät i sin cylinderhatt på sin lätt nedklottrade metallbänk och tog igen sig och blickade ut över sin barndomsstad (han föddes i Karlstad, men tillbringade större delen av barndomen här i Filipstad).


På andra sidan det öde torget halvlåg en man på en annan bänk. Han verkade sova under den småkyliga kvällshimlen. Och inte ens en grå liten fågel sjöng på grönan kvist på den ena eller andra sidan.

Som en dikt av Ferlin. Fredagskväll i Filipstad.

Festivalglädje

Istället för förgänglighet, som jag fått kritik för angående förra inlägget, kommer här ett mer hoppfullt inlägg. Livet är inte bara förgängligt. Det går också vidare. Trots allt.

Jag är ingen sång-och-dansman på beställning. Jag har aldrig påstått att de som läser den här bloggen alltid ska skratta. Men jag har ingen ambition att enbart vara en dysterkvist heller. Ingen dör av att gråta. Men man lever nog, som Charlie Chaplin sa, lite längre om man ler ofta. Så här bjuder jag på ett leende från festivalen jag besökt senaste dagarna.

Nu har jag blodfläckat Vilda Västmanland

På väg tillbaka till stipendiestugan inatt körde jag över en grävling. Den for bara ur det höga ogräset i dikestuvorna och ut på grusvägen rätt under framlyktorna. Jag hann bara registrera att det var en grävling innan bilhjulen for över djuret. Jag klev inte ur i mörkret, man ska inte göra det. Grävlingar är aggressiva varelser utan att man kör över dem. Den här ville jag inte möta. I förmiddags for jag vägen tillbaka. Där låg grävlingen med en stor blodfläck under det lilla huvudet. Den hade dött på fläcken, så att säga. Vilket kändes mest barmhärtigt i all obarmhärtighet. Jag tog en kraftig gren och sköt den tunga, hårda kroppen ner i diket som den kom ifrån. Bara blodfläcken i gruset blev kvar. Jag bespar er en bild på det hela.
Vilda Västmanland gör åter skäl för namnet. Tills det regnar är vägen in till den redan berättelsetyngda och skönlitterära byn Nyhyttan blodfläckad.

Författarstaden Norberg

I det här tornet hade författaren Bernt-Olov Andersson tidigare skrivarlya.

Mittemot, på Elsa Andersons konditori (omskrivet av bland andra Lars Gustafsson), intervjuade en gång Sven Olov Karlsson Andersson i en lokal tidning. Minns inte vilken. Andersson grundade också Föreningen Arbetarskrivare, som jag varit medlem i över tio år i.

Intill tornhuset ligger panget Port Arthur förevigat av manusförfattaren och norbergaren Petteri Nouttimäki (tillsammans med Ulf Malmros) i filmen "Smala Sussie". Här åt jag lunch igår. Grillkorv och pommes frites.

Norberg har också ett visserligen dyrt, men mycket välsorterat antikvariat med mycket trevlig och kunnig personal som kan berätta ett otal historier om traktens författare.

Tillbaka i stipendiestugan

För två år sedan var jag den första att tilldelas Nyhyttans författarstipendium. Stipendiejuryn består av Nyhytteborna tillika författarna Sven Olov Karlsson och Lars Gustafsson. Stipendiet består av några veckors vistelse i en skrivarstuga på Sven Olov Karlssons gård i västmanländska Nyhyttan. Förra året fick författaren och lastbilschauffören David Ericsson stipendiet.
I år vet jag inte vem som har fått det. Men jag vet att stipendiaten gjort sig illa i benet och inte har utnyttjat stipendiet än, vilket görs med allra störst fördel under sommaren. Därför fick jag nu tillfälle att åter åtnjuta den vackra, stilla Nyhyttemiljön och tystnaden och ron som storligen gynnar både nattsömnen och skrivandet. Sedan ligger stugan praktiskt nog inte alltför många mil från en festival jag besöker den här helgen med journalistisk baktanke.

Förra gången fick jag två noveller skrivna här. En av dem lyckades jag ofrivilligt radera under vistelsen. Den andra ingår i novellsamlingen jag jobbar på.

En vardera av de tidigare årens stipendiaters böcker sprider ännu lite mer författarair åt stugan.

Dagens dagsvers: Tystlystnaden

Burmas oppositionsledare Aung San Suu Kyi döms till 18 månaders husarrest uppger myndigheterna. Hittills har militärjuntan berövat henne friheten i fjorton år, skriver Dagens Nyheter.

Tystlystnaden

Här kan ett vrål skalla
utan att få svar.
Svaren sitter alla
tysta i förvar.

Det är svårt att vurma
för ett land som Burma.

Bilderna från Packmopedturnéns semifinal i Arvika

Det var inte svårt att begripa att man kommit rätt.

Kanske skulle jag och U ha lagt ett bud på den här packmopeden, eftersom spelningen i Arvika var turnéns näst sista. Folkracebileägare är nämligen tvungna att sälja sina bilar om någon lägger bud på dem efter tävlingen. Vi behöver en packmoped och en som körts av Pugh "Puch" Rogefeldt (kolla den sköna felstavningen på efternamnet på mopeden) skulle ju vara blytung att braka ner med till sjön och bort till affärn i närmaste samhället. Pernilla Andersson och Plura Jonsson gör entré i Arvika på sina packmopeder. Snart ska föreställningen börja.

Senare: Plura och Pernilla Andersson har packat sig upp på scenen.

Och då passade vissa i publiken på att packa sig upp på packmopederna. Det var rätt packat med folk också.


Alla rutinerade Packmopedsbesökare vet att turnéns ryggrad, Göran Samuelsson, är från Sunne och att det är där finalen äger rum varje sommar.

Hemkomst

Och staden är ett grådaskigt vykort. Har bland annat skrivit och skickat Estby Medias första fakturor. Företagskortet har kommit. Revisor engagerad. Livet leker lite grann. Förutom fakturorna har det inte blivit mycket skrivet idag. Än. Men har läst en del i Joe Hill-boken. En mindre storslagen Stephen King känns det som när jag kommit halvvägs in i pocketen.

Köpte Lars Keplers "Hypnotisören" tidigare i sommar, men har ännu inte läst den. Har följt Aftonbladets avslöjande att Kepler är författarparet Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril. Inte så lite bisarrt journalistiskt uppdrag att åka från Stockholm till Västkusten sent på kvällen för att snoka upp två författare på deras sommarställe och fråga om de är en pseudonym strax innan de ska gå till sängs.
Boken har bara kommit ut och på en gång sålts i över tjugo länder och Ahndorils har redan kammat hem nio miljoner kronor. Lyllos!
Åtminstone två svenska författare som kan leva på sitt yrke.

Soundtrack till resan härifrån

Oh! Så här sorgesamt och vackert är det att åka genom Värmland på väg härifrån.

Dagens dagsvers: Den dödsbringande myndigheten

När Benny Andersson, 60, öppnade posten fick han en chock. Han hade blivit dödförklarad - av försäkringskassan, skriver Kvällsposten.


Den dödsbringande myndigheten

Om myndigheten som ska ge dig stöd
försäkrar tvärtemot att du är död -
den myndigheten kan man inte klassa
som annat än den rätt försäkringskassa.

Mest gått och tänkt idag

Idag har jag mest gått och tänkt istället för att skriva. Det behöver man också göra ibland.
Medan jag röjer bort en brädhög vid uthuset, plockar och rensar en korg kantareller, går jag och tänker på kommande romanidéer och hur jag ska lösa några problem i det som är kvar att skriva av novellsamlingen.
I närmaste staden köper jag kvällstidningarna och läser Expressen Kulturs och Aftonbladet Kulturs hyllningar av debutanten Henrik Bromanders novellsamling "Det händer här" (Ordfront) och längtar efter att bli klar med min.

Slamsugaren sög

Nu har slamsugaren varit här och han motsvarande ungefär bilden vi hade föreställt oss. Tuff och smålortig kom han redan åtta på morgonen och kastade cigarrettfimpen ner i trekammarbrunnen. Men efter två timmars jobb och lite ursuget slam fick han ge upp. Det var som att ha en stor illaluktande boaorm inneboende några morgontimmar.

U ringde killen hon köpt huset av och det visade sig att köksavloppet inte går ut i trekammarbrunnen utan direkt ut i en stenkista. Nu skulle avloppet gå att använda hyggligt om det inte vore så att en packning försvann under slamsugarens hantering och en liten plastring sprack i en annan del av röret i samma veva. Jag och unge S åkte in till närmaste stad och köpte gummipackningar som ingen av dem passade. Så nu är vi ännu mer avloppsledningslösa än innan slamsugaren var här.

Men det finns ju hinkar. Och stora, fina kantereller i skogen.

Idag har det inte blivit mycket skrivet. Lite rastlös inför resan tillbaka till Stockholm imorrn. Kommer i och för sig bara vara härifrån i några dagar. Men sedan bär det snabbt av tillbaka till Stockholm igen. Den här sommaren har varit för lite av hunden och för mycket av jorden runt. Om man ska prata i jojo-termer. Jojo.

Mina barndomsidoler KISS och en av mina favoritlåtar - Beth

Visst klingar det lite av Galenskaparnas "Det är vattenpumpen, Gerd"?

Hur bra än andra är så är Kiss alltid bäst. Störst, bäst och snyggast sminkade.

Dagens dagsvers: Lågtflygande planekonomi

Inget tyder på att JAS-planet som störtade i torsdags hade något tekniskt fel, skriver Dagens Nyheter.

Lågtflygande planekonomi

Man kan ju inte undra mycket då
när kunderna vill vända helt på klacken
och inte satsa sina pengar på
ett plan som bara vill slå ner i backen.

När varan har så svårt att vara hel
i denna nya planekonomi
då struntar alla köpare väl i
om planet inte har ett tekniskt fel.

Kryp med inbyggd snooze - den märkvärdiga naturen

På landet behöver man ingen väckarklocka. Väckningen sköter myggen och flugorna om. De har en märkvärdig förmåga att ungefär var femte minut antingen surra i ens öra eller skutta omkring på benet som sticker ut under täcket eller var för inte mitt i ansiktet. Att man inte har någon tid att passa bryr de sig inte om. Och inte kan man säga till dem på skarpen som man kan göra med en hund eller katt. Nej, det är bara att till slut ge upp och traska upp. Är inte naturen en säregen uppfinning, så säg.

Igår trodde jag att jag fått in en flaxande fladdermus. Vi misstänker att vi har ett fladdermusbo i förstugans utsida. Det visade sig vara en fågel, inte helt olik en fladdermus i färg och storlek. Till slut fick jag ut den oskadd. Vi har den här sommaren också haft en katt inne, som hoppade in genom köksfönstret, for runt några varv på husets nedervåning och sedan rusade ut genom dörren. Igår kväll jagade vi en halvdecimeter stor skalbagge över golvet. Och två morgnar i rad tidigare i sommar vaknade vi av att en stor kråka satt och hackade på fönstret. Båda gångerna vid samma tid. Vi tror att den kan ha försökt bekanta sig med sin egen spegelbild i rutan. Sedan tröttnade den väl.

I höstas stod en hel älgfamilj en morgon och åt av äppelträden precis framför stugan. Den stora, ståtliga tjuren närmast.

Som tur var gav de sig iväg när vi sjöng en låt ur Karskogarevyns repertoar för dem genom fönstret: "Här vämlar dä, här vämlar dä, här vämlar dä, här vämlar dä tå alj!" Annars hade de kanske försökt att ta sig in och väcka oss, de med. Vem vet.

Ibland kommer de vackra idéerna till en

Ikväll ser jag på Hasse Ekmans mästerverk "Flicka och hyacinter" och så letar sig en lösning på en kommande roman till mig. Tiden, 1950, är den rätta. Liksom stämningen, tonen och den nedslitna, sorgkantade Stockholmsmiljön. Den romanen är orsaken till att jag åkte till Capri 2005 och satt och slet där i min solterrassade ensamhet ut mot Medelhavet. Jag började på den då, men var inte redo och så blev det novellsamlingen istället.

Allt har sin tid och varje tid och skikt kräver sina cirkuskonster. Om Gud vill och rumpan håller, för att travestera Nils Poppe, så kommer det att bli begripligt vad jag menar. Men ikväll kom en viktig, vacker och sorgpsrucken pusselbit flygande ur TV-rutan och landade rakt ner i knät. Tack vare tiden, mognaden, skrivnötandet, Hasse Ekman och "Flicka och Hyacinter". Nej, nu är filmen slut och jag måste fortsätta skriva på ett manus - farsans och mitt - innan jag kan färdigställa novellsamlingen och först efter det kan jag sätta igång med den påbörjade romanen. Intet är som väntanstider, som Erik Axel Karlfeldt skrev.

Praktiskt med två ställen för en glömmare

Det är praktiskt att ha två ställen att röra sig emellan. Ett ställe kan man exempelvis glömma batteriladdaren till kameran på och det andra stället kan man glömma sladden som man laddar in bilder i datorn med hjälp av på. Vilket betyder att det inte går att ladda in bilderna jag tog på Packmopedsturnén här om kvällen eller bilder på det som händer runt skrivarstugan på dagarna. Folk som är bra på att glömma kvar saker, glömmare, behöver minst två ställen, gärna fler. att utöva konsten de är bra på. Resultatet i mitt fall blir att sidan blir utan bilder någon vecka då och då. Eller får nöja sig med arkivbilder.

Igår spikade jag fast några skevande plankor på husfasaden, ordnade en hasp till ytterdörren och idag har jag trimmat gräs och rensat ogräs mellan skrivpassen. Det går framåt med det mesta skrivna, faktiskt. Idag har jag sagt åt farsan att vila. Det är han värd. Jag plitar på vår bok och så checkar vi av ikväll.

Söndag ska ju vara en vilodag, åtminstone för tillsvidareanställda lärare, som min far. Men för mig, som tillhör marknadsekonomins mediaproletariat, frilansarna, är ju varje dag en vardag. Det innebär också att man kan ta helg några timmar mitt i veckan. Vilket jag tänker göra imorgon, och lägga mig och läsa Joe Hill i hängmattan. Om Värmlandssola är på sitt glada humör, vill säga.

Kloka, briljanta Bodil

Också jag lyssnade självklart på Bodil Malmstens sommarprogram igår. Hade lite kontakt med henne får några år sedan när hon skrev en fin novell till den tidning jag var redaktör för. Jag korrekturläste och gav respons på hennes text. Hon skickade mig ett signerat ex av "Priset på vatten i Finistere". Senare skickade jag en tidning jag publicerat en novell i till henne och hon gav mig mycket uppmuntrande och generös respons på den novellen. Vi hade intressanta och roliga mailväxlingar kring skrivandet.
Igår skrattade och grät jag och U till hennes sommarprogram. Bodil Malmsten är en av våra riktigt stora författare. Och en av de där människorna man är så glad över att de finns för att de är så bra. För att de gör världen och livet lite roligare och klokare.

Dagens dagsvers: Till ett svenskt vildsvin

Vildsvinen orsakar storbråk mellan bönder, jägare och markägare, skriver Dagens Nyheter.

Till ett svenskt vildsvin

Du rusar alltid bara på och stannar väldigt sällan
och hur du nu än brakar runt och trampar ner och skrapar
så kan du aldrig tänka dig nåt om de bråk du skapar:
de hätska strider som blott uppstår människor emellan.

Jobbet gjort - nu är det baddags!

Få saker är så sköna som när ett jobb man själv tycker att man gjort riktigt bra är levererat. I det här fallet en dagsvers till tidningen Svenskläraren. Ska skriva där i varje nummer framöver. Lovad ett stort utrymme och en fin plats i början av tidningen. Roligt när jobbet flyter på som sommaren utanför - med soliga steg och fågelkvitter. Då är det dags att bada. 23 grader i vattnet och förhoppningsvis fortfarande är stranden bara vår!

Gårdagens orättvisa packmopedsföreställning

Ibland är livet orättvist.

Trots att Göran Samuelsson stod och ropade efter honom när alla sedan länge stod på scenen. Trots att han medan Samuelsson, Plura, Pernilla Andersson, Anders Glenmark och de andra stod och väntade tillsammans med publiken tog sig tid att hoppa upp på sin parkerade packmoped och låtsasköra den med två gråhåriga, öldrickande damer på flaket. Trots att han såg ut som en skadskjuten örn, med solglasögon fast solen var på väg ner. Trots att han hade en ful snusnäsduk på huvudet, "som en skurkärring", som min medförfattare skulle ha uttryckt det. Trots att han inledde med att kalla Arvikas stolthet Rackstadmuseet för "kyrka eller krematorium". Och att han avslutade med att kalla Arvika för Avesta. Och trots att han var fullständigt dyngrak och avbröt sina medmusikanter när de pratade. Trots allt detta var Pugh Rogefeldt kvällens stora stjärna på Packmopedturnéns kväll i Arvika igår hur duktiga, nyktra, välspelande och skönsjungande och välrepeterade de andra än var. Det var Pughs låtar publiken kunde bäst och sjöng mest med i och det var honom tanterna kastade sig om halsen på. Och jag är övertygad om att han sålde flest signerade skivor efteråt.

Göran Samuelsson berättade om en gång när han skulle spela och inte enda person fanns i publiken. Det var bra gjort, tyckte han. Jag tycker det är bra att gjort att, som Pugh, vara mer packad än sin flerhundrahövdade publik. De rekorden spelar i samma liga.

Slamsugarna kommer!

I nästa vecka kommer slamsugarna och hjälper oss förhoppningsvis att få bukt med det krånglande köksavloppet. Ännu en börda som lyfts från skrivarstugeinvånarnas axlar i så fall. Vattnet rinner ju som ingenting ur kranen numera. Jag hoppas att slamsugarna kommer medan jag är kvar. Det låter som ett fantastiskt uppslag till en skräcknovell. Håller på att läsa Joe Hills (jo, han heter så! Amerikansk skräckförfattare, född 1972) novellsamling "Vålnader", så jag är lite inkörd på just skräcknoveller för tillfället. Sommarvärme och hantverkare dras till skräckförfattarens fantasi som flugor till en sockerbit.

Tillbaka i skrivarstugan

Varma Värmland på så många sätt. U mötte mig vid tågstationen. Sedan sen, härlig grillmiddag under den mörknande Värmlandshimlen. Långsamt petade stjärnorna sina små strålande hål i den och månen klättrade upp ur skogsbrynet. Installerad i skrivarstugan igen vid skrivbordet. Värmen och fukten har väckt myggorna till liv. Men imorgon ska vi skaffa nytt myggmedel, så då är det lilla problemet inget problem längre.

Nu är det natt och fladdermössen fladdrar ikapp med myggen och nattfjärilarna. Prövade att skriva lite på tåget på vägen hit. Blev mest att jag började och sedan körde fast. Det är novellsamlingens arbetstitelnovell jag inte riktigt sopat ihop än, men den är på gång.

Imorgon ska jag få ihop en dagsvers till en ny uppdragsgivare. På kvällen blir det Arvika och Packmopedsturnén. Premiär för mig och U. Det är något man bara ska ha sett som sommarvärmlänning.

Dagens dagsvers: Välfärdsvakten

Enligt en ny Timbro-undersökning som presenteras av Thomas Idergard, ansvarig för Timbros välfärdsprogram, kan kommunerna spara in på kultur och fritid för att bevara välfärden under krisen. Undersökningen presenteras på dagens DN Debatt.

Välfärdsvakten

Den bästa världen är en tyst och grå
som inte stör och färgar och går på.
Inspärrad sitter äntligen kulturen
och tiger stilla i den låsta buren.
Kulturens påverkan blir man bespard
om välfärdsvakten heter Idergard.

Framåt

Ikväll har jag suttit på farsans balkong och diskuterat manuset med honom. Han tänkte och kom med bra idéer, jag tänkte och kom med bra idéer. Han antecknade och jag drack öl. Vi kom en bit vidare och löste en massa knutar och spikade slutet, som det känns nu i alla fall. Tror att vi knutit ihop säcken riktigt elegant. Ofta är det bättre att ses och prata när man skriver böcker ihop, trots allt sparar det tid. Och man kommer alltid framåt.

Dagens dagsvers: Läkarskada

Fyra läkare missade att en 27-årig kvinnas huvudvärk berodde på att hon hade en tumör i huvudet, stor som en knytnäve, skriver Svenska Dagbladet. En av läkarna har nu fått en erinran.

Läkarskada

De fyra läkare som alla missar en tumör,
en knytnävsstor som sitter bakom pannan,
de kan ju säkert göra dig på mindre bra humör
och deras påföljd kan väl bli en annan
än ingen alls. Ja, lagom kan väl vara - som jag tror -
i huvudet en varsin näve lika knytnävsstor
så att de alla bär på sina märken.
Och sedan är den deras – huvudvärken.

Ruben Nilson sjunger själv från en privatinspelad lackskiva

Raspigt är det, men fan så tungt! Eller hur?!

Förmiddagens briljanta poeter

På morgonen var min radarparskollega, fotografen José Figueroa, förbi på en kaffe och lite jobbsnack. Han skulle sedan vidare till en ännu en författarplats. Ja, nu syftar jag inte på min lya, utan på att han plåtar Arbetarens sommarserie med svenska klassiska kulturikoners, däribland många författares, hemtrakter.

Efter att José lämnat min lya bläddrar jag fram ett av dessa författarfotspår i ett ex av Arbetaren ur sommartidningshögen. Det är Ruben Nilson och hans Ekenskvarter. Fastnar snabbt i den kunniga och rappa artikeltexten och alla briljanta Nilson-citat. Har aldrig tidigare fastnat för honom. Visste exempelvis inte att han skrivit så elakt och vasst mot krigshets. Men nu, när jag läser honom, ser jag också i Stockholmshyllningstexterna hur vasst och vackert han skriver.

I brist på Ruben Nilson-skivor sätter jag på en Fröding-platta och fångas av hans ordmagi medan jag duschar.

Två svenska poetikoner som påminner oss om att allt inte var bättre förr. Även om poesin ibland var det.

Ska försöka hinna få tag på Ruben Nilsons visböcker och Fred Åkerströms Nilson-plattor innan jag beger mig tillbaka till Värmland. Förmodligen är det tidsoptimistiskt. Jag har ju en del att skriva också. Bland annat.

Dagens dagsvers: Ordoförståelse

I alla media (exempelvis Dagens Nyheter, Expressen, Aftonbladet och Svenska Dagbladet)ikväll säger avgående landshövdingen Marianne Samuelsson (mp), även i SVT:s Aktuellt, där hon framträdde med gråten i halsen, att "det är trist" att hon tvingats avgå.

Ordoförståelse

Att nästan gråta i en TV-sändning
när livet plötsligt tagit denna vändning
att du har blivit av med hövdingplatsen,
och flyttat ut från hövdingapalatsen,
det borde vara lite mer än trist
om än du är en åtskilligt försenad,
fastän till slut en hyfsat medietränad
och ärrad, riktigt tung, miljöpartist.

Min dator är min skrivarborg

Läser en rolig artikel i dagens Aftonbladet. Ibland förstår nog inte kvällstidningarna hur roliga de är. Eller så har de räknat ut en humorkoefficient eftersom de har siffror på allt annat kring tidningsproduktionen för att sälja maximalt med tidningar.

I alla fall handlar artikeln om författarna ("Dinosaurierna", som AB kallar dem) Jan Guillou, Ulf Lundell och Klas Östergren. De fortsätter envist att skriva på skrivmaskin och vägrar dator. Det är inte det roliga. Inte heller att deras kollega Kerstin Ekman, 75 år, äldre än alla tre, i samma artikel berättar att hon skrivit på dator sedan åttiotalet. Nej, det roliga är att ingen av de tre manliga skrivmaskinsskrivande författarna är över 65 (Guillou är 65, Lundell 59 och Östergren 54) och att man i en ytterspalt intervjuar PRO:s datalärare, som får ge sina bästa datatips.

Jag tycker skrivandet är tillräckligt svårt och komplicerat utan att behöva göra det ännu svårare och ännu mer komplicerat genom att skriva på skrivmaskin. Även om jag varit lika stark som Guillou är på en bild i tidningen och kunnat bära skrivmaskinen på höften som en annan westernrevolver.

Min dator är mig en väldig borg, den är mitt vapen trygga, för att pastischera (heter det så?) en annan gammal författargubbe: Martin Luther.

Halleluja jag är frisk igen!

Ofta kan man citera Cornelis när man är glad och mår bra. Även om han inte så sällan har en mer ekivok undertext.
Var hos tandläkaren imorse och hon gjorde jobbet galant. Borrade och jag slapp rotfyllning. Billigare och mindre ont. Tandläkaren var närmast skönlitterär i sin omsorg:
- Går det an? frågade hon.
Det gick an, bekräftade jag och kände mig som en annan Almqvist-figur. Och efter en knapp halvtimme var det över.
Så nu är jag i läs- och skrivbart skick igen. Farsan och jag har haft ett snack över telefon. Så ska vi fortsätta att plöja på ungdomsboken på varsitt håll i dag och ses öga mot öga imorrn eftermiddag.

Dagens dagsvers: Svenskt murbruk

Nu har Kumla fått sin superbunker. Inte ens de mest rymningsbenägna fångarna i Sverige ska kunna fly härifrån, skriver Dagens Nyheter.

Svenskt murbruk

Så när ska vi till slut komma på
att vi först nått en supernivå
när vi tvärtemot räknat ut hur en
håller människor utanför muren?

Roten till det onda

Varför väntar man alltid tills det är för sent? Jag skrev maniskt på farsans och min bok igår. Passade på att läsa en spännande ungdomsbok av Emma Vall också när jag ändå var i farten. Och lade till en nyskriven novell till novellsamlingen jag jobbar med. Det var som att jag förstod. För imorse vaknade jag med tandvärk. Har gått omkring med den där trasiga lagningen i ett år utan att göra något åt det.

Har en tandläkartid imorgon bitti, eftersom det ju är som receptionisten hos Folktandvården sa när jag ringde och ville ha en tid så snabbt som möjligt: "Du är ju inte ensam om att ha tandvärk". Inte beter de sig som folk där och imorgon bitti vet jag om de bedriver någon vidare tandvård där. Fyra år sedan jag var hos dem. Nu går jag runt på värktabletter och tycker synd om mig själv och Sveriges offentliga sektor.


Illustration: Victor Estby

Besvikelser efter "Flyga Drake" och "Gängkrig 145"

På Centralbadets fina gård diskuterade flera av oss på gårdagens svensexa böcker vi läst senaste tiden. En kille var skitförbannad på Khaled Hosseini efter att ha läst hans "Flyga Drake" och gillat den. Förbannad var han för att han fått veta i efterhand att mycket i boken är påhittat och att han uppfattat boken som någon sorts dokumentär bok. Killen kände sig lurad.
Jag och en annan kille i sällskapet tyckte att friheten måste vara stor i en roman. Och att det är läsupplevelsen som är det viktigaste. Än en gång en påminnelse om hur komplicerad diskussionen kring skönlitteraturens berättande är. Och också en påminnelse om hur mycket bra skönlitteratur kan beröra och engagera sina läsare.Läste förresten ut Jens Lapidus och Peter Bergtings serieroman "Gängkrig 145" imorse. Ganska spännande och välgjord, men precis som med Lapidus förra bok stänger jag boken småbesviken. Att läsa hans två senaste böcker är som att äta på McDonald's. Man är sugen och förväntansfull och varje gång känner man sig lika missnöjd efteråt.

Även om "Gängkrig 145" målar upp en bild av min uppväxtförort Alby som det nedklottrade gangsternäste Gud glömde blir jag inte upprörd. Det här är ju trots allt också en underhållningsroman. Någon annan får väl ge en annan berättelsebild av Alby i någon annan bok. För precis som med Hosseinis bok är det här bara en av berättelserna om en plats. Och ingen kan kräva av en roman att den ska ha någon sorts verklighetssanning. Det är tillräckligt svårt att skriva en bok som har sin litterära sanning och trovärdighet. Tro mig, jag vet.