På landet behöver man ingen väckarklocka. Väckningen sköter myggen och flugorna om. De har en märkvärdig förmåga att ungefär var femte minut antingen surra i ens öra eller skutta omkring på benet som sticker ut under täcket eller var för inte mitt i ansiktet. Att man inte har någon tid att passa bryr de sig inte om. Och inte kan man säga till dem på skarpen som man kan göra med en hund eller katt. Nej, det är bara att till slut ge upp och traska upp. Är inte naturen en säregen uppfinning, så säg.
Igår trodde jag att jag fått in en flaxande fladdermus. Vi misstänker att vi har ett fladdermusbo i förstugans utsida. Det visade sig vara en fågel, inte helt olik en fladdermus i färg och storlek. Till slut fick jag ut den oskadd. Vi har den här sommaren också haft en katt inne, som hoppade in genom köksfönstret, for runt några varv på husets nedervåning och sedan rusade ut genom dörren. Igår kväll jagade vi en halvdecimeter stor skalbagge över golvet. Och två morgnar i rad tidigare i sommar vaknade vi av att en stor kråka satt och hackade på fönstret. Båda gångerna vid samma tid. Vi tror att den kan ha försökt bekanta sig med sin egen spegelbild i rutan. Sedan tröttnade den väl.
I höstas stod en hel älgfamilj en morgon och åt av äppelträden precis framför stugan. Den stora, ståtliga tjuren närmast.
Som tur var gav de sig iväg när vi sjöng en låt ur Karskogarevyns repertoar för dem genom fönstret: "Här vämlar dä, här vämlar dä, här vämlar dä, här vämlar dä tå alj!" Annars hade de kanske försökt att ta sig in och väcka oss, de med. Vem vet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar