Gårdagens orättvisa packmopedsföreställning

Ibland är livet orättvist.

Trots att Göran Samuelsson stod och ropade efter honom när alla sedan länge stod på scenen. Trots att han medan Samuelsson, Plura, Pernilla Andersson, Anders Glenmark och de andra stod och väntade tillsammans med publiken tog sig tid att hoppa upp på sin parkerade packmoped och låtsasköra den med två gråhåriga, öldrickande damer på flaket. Trots att han såg ut som en skadskjuten örn, med solglasögon fast solen var på väg ner. Trots att han hade en ful snusnäsduk på huvudet, "som en skurkärring", som min medförfattare skulle ha uttryckt det. Trots att han inledde med att kalla Arvikas stolthet Rackstadmuseet för "kyrka eller krematorium". Och att han avslutade med att kalla Arvika för Avesta. Och trots att han var fullständigt dyngrak och avbröt sina medmusikanter när de pratade. Trots allt detta var Pugh Rogefeldt kvällens stora stjärna på Packmopedturnéns kväll i Arvika igår hur duktiga, nyktra, välspelande och skönsjungande och välrepeterade de andra än var. Det var Pughs låtar publiken kunde bäst och sjöng mest med i och det var honom tanterna kastade sig om halsen på. Och jag är övertygad om att han sålde flest signerade skivor efteråt.

Göran Samuelsson berättade om en gång när han skulle spela och inte enda person fanns i publiken. Det var bra gjort, tyckte han. Jag tycker det är bra att gjort att, som Pugh, vara mer packad än sin flerhundrahövdade publik. De rekorden spelar i samma liga.