Ibland kommer de vackra idéerna till en

Ikväll ser jag på Hasse Ekmans mästerverk "Flicka och hyacinter" och så letar sig en lösning på en kommande roman till mig. Tiden, 1950, är den rätta. Liksom stämningen, tonen och den nedslitna, sorgkantade Stockholmsmiljön. Den romanen är orsaken till att jag åkte till Capri 2005 och satt och slet där i min solterrassade ensamhet ut mot Medelhavet. Jag började på den då, men var inte redo och så blev det novellsamlingen istället.

Allt har sin tid och varje tid och skikt kräver sina cirkuskonster. Om Gud vill och rumpan håller, för att travestera Nils Poppe, så kommer det att bli begripligt vad jag menar. Men ikväll kom en viktig, vacker och sorgpsrucken pusselbit flygande ur TV-rutan och landade rakt ner i knät. Tack vare tiden, mognaden, skrivnötandet, Hasse Ekman och "Flicka och Hyacinter". Nej, nu är filmen slut och jag måste fortsätta skriva på ett manus - farsans och mitt - innan jag kan färdigställa novellsamlingen och först efter det kan jag sätta igång med den påbörjade romanen. Intet är som väntanstider, som Erik Axel Karlfeldt skrev.