På väg tillbaka till stipendiestugan inatt körde jag över en grävling. Den for bara ur det höga ogräset i dikestuvorna och ut på grusvägen rätt under framlyktorna. Jag hann bara registrera att det var en grävling innan bilhjulen for över djuret. Jag klev inte ur i mörkret, man ska inte göra det. Grävlingar är aggressiva varelser utan att man kör över dem. Den här ville jag inte möta. I förmiddags for jag vägen tillbaka. Där låg grävlingen med en stor blodfläck under det lilla huvudet. Den hade dött på fläcken, så att säga. Vilket kändes mest barmhärtigt i all obarmhärtighet. Jag tog en kraftig gren och sköt den tunga, hårda kroppen ner i diket som den kom ifrån. Bara blodfläcken i gruset blev kvar. Jag bespar er en bild på det hela.
Vilda Västmanland gör åter skäl för namnet. Tills det regnar är vägen in till den redan berättelsetyngda och skönlitterära byn Nyhyttan blodfläckad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
jag soom besökte din blogg för att bli lite upppiggad, men nu blev jag bara nedstämd och medveten om alltings förgänglighet istället
Förstår. Tyvärr bestämmer alltid underhållare vad de ska berätta. Man kan inte alltid vara publiken tillags. Det är lite av drivet i att berätta.
Skicka en kommentar