torsdag 3 februari 2011

Författaren och kändisförbannelsen

I en diskussion på Facebook berättar en författarkollega, som gett ut elva böcker på ett av landets största förlag, att en av hans elever på den skola där han arbetar till vardags undrat hur det är möjligt att han gett ut så många böcker på ett så stort förlag och ändå inte är känd.
Jag är lite kluven till författaren och kändisskapet. Å ena sidan hänger de till viss del samman, även om de flesta författare aldrig blir särskilt kända för en större allmänhet. Men en framgångsrik författare blir ofta känd också. Dock tycker jag i grunden att det är märkligt att författare självklart ska vara någon sorts allmänna underhållare. Räcker det inte med det slitsamma arbetet att skriva böcker? Ska de vara snygga och varför ses det som självklart att de dessutom ska vara ståuppkomiker också? Och skriver inte de flesta författare eftersom de uttrycker sig bäst i skrift?
Många författare avskyr att bli fotograferade, det är nog bara fotografer som ojar sig mer framför kameran. Min bloggkompis och författarkollega Jane Morén är både författare och fotograf. På sin blogg visar hon just nu upp en del av sitt projekt där hon under en längre tid fotograferat författare. Och på köpet gör dem lite mer kända.
Själv tycker jag att det är ganska roligt att bli fotograferad av en duktig fotograf. Det finns en vila i det, man blir liksom omhändertagen och uppmärksammad. Medan publika framträdanden är mer nervösa, men ger en mycket större lyckokick efteråt. Ja, jag är kluven som sagt.

7 kommentarer:

Evas värld sa...

Vid skolbesöken märker man hur det slagit igenom i vårt samhälle att framgång är lika med att vara rik och känd. Det gör mig alltid lite ledsen.
"Vad vill du göra i livet" frågar man. "Bli berömd" blir svaret - "För vadå, vad brinner du för?" undrar man då och får ofta inget svar. Känd för att blir känd och därmed rik... så tomt!

Jane Morén sa...

Intressant det där med kändisskap. Det är ju så många lager och vinklar på ordet känd. Den som är känd i ungdomars värld kanske är känd på andra premisser, typ syns i kändisteve, löpsedlar, youtube etc. Medan en välkänd författare för andra är känd genom recensioner på kultursidorna eller i mindre alternativa kulturtidskrifter. En annan är lokalkänd, intressegruppkänd etc etc. Jag brukar använda benämningar som okänd, halvkänd, råkänd, typ. Ingen vill väl vara okänd, men halvkänd är helt ok, råkänd är nog begränsande.

Jane Morén sa...

När det gäller fotografering. Allra bäst bilder blir det om den som ska fotograferas har just den där förmågan att vila i tillit till fotografen. Lite som ett ge sig.

Granne med potatisodlaren sa...

Jag har märkt att många unga som jag möter har svårt att förstå att så mycket bra finns i mediaskuggan. Att det bara är en liten del som blir allmänt känt. Sen är frågan hur man ska förhålla sig till det. Ska alla satsa på fejan promotion, eller hur ska de nå ut? Med sina texter bilder och sina tankar, eller med sin förmåga att vara coola?

Victor Estby sa...

Eva: Ja, tomt. Verkligen.
Jane: Ja, kändisskapet öppnar dörrar till mycket och råkändis (bra uttryck) tvingar en nog att stänga många.
Eva Granne: Ja, det är en paradox att det aldrig funnits en större möjlighet för så många att nå ut. Vilket också gör att det blir svårare att nå ut till särskilt många för var och en. Jag är kluven även till detta.

Kim M. Kimselius sa...

Hej Victor, vad kul att du tog upp det här! Det är en fråga jag till 99% alltid får när jag är ute och föreläser för barn/ungdomar: "Är du känd?" Mitt svar är alltid: "Det beror på vem du frågar."
Får som du vet många brev från barn/ungdomar som vill bli författare. En ung person skrev till mig i april och sa: "Jag vill bli författare och kändis och tjäna 60 miljoner innan sommaren är slut, så skynda dig att svara mig hur jag gör." Hade jag haft ett svar på den frågan hade jag själv tjänat 60 miljoner på några månader...
Ja, det är kul funderingar du har. Som alltid lika intressant att läsa vad du skriver.
kram Kim

Victor Estby sa...

Tack, Kim, för varma ord! Rolig liten historia om den unga personen. Och lite skrämmande förstås. Men är det inte de flesta unga människors drömmar och har väl varit det jämt? Att bli rik och berömd? Men samtidigt är det, som Eva skrev, ganska tomt att bara vara rik och berömd utan att vara det av någon särskild, meningefull anledning. Samtidigt kan man fråga sig varför mäniskor ska vara så förbannat rika oavsett orsak, när det alltid sker på bekostnad av andra som då ska leva i fattigdom.