Cyklat, skrivit och diskuterat ungdomsboken

Riktigt så här sliten blev inte min cykel ikväll, men den fick slita hårt i backarna mellan mitt och farsans hem. Vi käkade middag, diskuterade hans och min blogg och andras , böcker (han läser Khaled Hosseinis "Flyga drake" just nu) och vårt ungdomsboksprojekt. Ett steg framåt igen på den tusenmilamarsch att skriva en bok innebär.

Cykeln lagad, författarskapet och frilansandet rullar också på

Dagen började inte så bra. På Coop Forum i Västberga, där cykeln är köpt, fanns det ingen som kunde kolla det lösa framhjulet. Alternativen: Att lämna in cykeln på Coop tills någon kunnig person kunde kolla på den eller att cykla till Bromma, där Coops cykelverkstadssamarbetspartner i Stockholm finns. Jag och U valde det senare.

Uti Ulvsunda stad klockan elva på dan, för att parafrasera Olle Adolphson, skruvades hjulet fast efter kontroll om "det var var lagren". Det var det inte. Men kunde ha varit och det kändes som en bra fras för en lekman att slänga sig med. Man vill ju vara med i hantverksgemenskapen, liksom.

Efter en svettig, milalång cykelfärd därifrån väntade trevliga besked i mailboxen om framtida både intervju- och versengagemang. Och novellsamlingen har också rullat framåt senaste dagarna. Livet är som en cykel i nedförsbacke när det är som bäst. Man behöver inte ens trampa på för att det ska gå framåt. Skönt!

Att inte vara ute och cykla

Idag är jag inte ute och cyklar. Kedjan hoppade av igår i rusningstrafik på Skeppsbron. Och jag fick inte dit den igen. Gick med cykeln till lokala cykelreparatören. Han satte tillbaka kedjan raskt och passade under tiden på berätta att framhjulet satt löst och att det förmodligen inte bara var att skruva dit, utan att jag borde gå tillbaka med den till stället där jag köpt den och utnyttja garantin. Det mesta har suttit löst på cykeln, styrstången exempelvis, så jag är inte förvånad. Jag fick också veta av reparatören att ekrarna kommer att rosta, men att naven är de bästa man kan köpa för pengar. En klen tröst, menade jag när så många andra saker är fel på cykeln. Men jag kunde åtminstone glädjas åt att reparatören inte ville ha något betalt.
Kanske kan det bli en novell eller något i framtiden. Brukar tänka så när jag drabbas av motgångar. Som författare har man alltid den bakvägen.

Att cykla eller inte cykla

Idag firade U och jag att rörmokaren grejat nya kranar i badrummet. Även stan är ju som bekant full av vatten.

Det blev en fin lunch i sensommarsolen på Ulla Winbladhs uteservering på Djurgården. Jag cyklade dit och hem. Men mätt och fortfarande småvinglig i trafiken ledde jag cykeln uppför Slussen, Götgatsbacken och halva Johanneshovsbron. Också Götgatan är något man bör undvika om man är det minsta osäker som cyklist och rädd om livet. Jag ledde cykeln även här vid en del passager. Hur kan man lägga en cykelbana mitt i gatan? Helt idiotiskt. För alla. Och cyklister är de mest hänsynslösa fartdårarna, så inte kan man solidarisera sig med någon i trafiken heller.

När jag klev av cykeln för en halvtimme sedan, genomsvettig och darrig funderade jag allvarligt på att köpa SL-kort och jobba på att bli praktfet istället. Men sedan tänkte jag på alla plus med cykel: Man spar pengar, man tar sig fortare fram i stan och det känns som att man har uträttat något bara av att man har transporterat sig från en plats till en annan.
Inte så dumt ändå.

Kan cyklingen konkurrera med simningen?

Har tidigare berättat att jag skrivtänker bra när jag simmar. Vi får se om cyklingen kan fungera likadant. Men just nu verkar det inte så. Var ute igen ikväll och blir allt mer styv cyklist. Men har fortfarande fullt upp med att koncentrera mig på att få ihop armar och ben med cykelns delar. I rätt tid och på rätt plats. Att sväva ut i skönlitterära funderingar vore i detta fall till mer skada än nytta, trots allt. Både för mig och omgivningen.
Står det något om det här i Kulturutredningen, förresten? Den ska ju vara så kulturnyttoorienterad, säger de som tröskat igenom den. Och att den ska vara ute och cykla har ju mången läsare vittnat om.

Att vara ute och cykla

Alla barn i början. Och början kan det vara flera gånger i livet. Det begrep jag här om dagen, när jag skulle köpa en cykel. Man måste ju uppleva nya saker för att kunna skriva om dem.

Vi tog oss via en Blocketannons till förorten Västertorp i södra Stockholm och en liten klotrund infödd stockholmare till man. Herrcykeln han annonserade ut - utan bild och allt - hade han inte kvar, trots att han uppgett motsatsen i telefonen. Istället råkade han med hjälp av en liten inofficiell cykelverkstad i huset intill ha två andra cyklar att sälja. En kunglig (Monark) "båtcykel" för dvärgar och en finfin rostig gammal röd damcykel.
Han fick mig faktiskt att prova damcykeln, den enda av cyklarna jag kunde tänkas över huvud taget kunna cykla på. Det höll på att gå åt helvete direkt.
Cykelutrymmet var begränsat och bestod mest av en liten backe mot en biltrafikerad gata. Och jag kom på när jag kämpat mig upp på sadeln och började vingla backen ner att det måste vara tjugo år sedan jag senast satt på en cykel.
Den klotrunde lille skojaren frågade mitt sällskap så högt så att jag inte skulle missa det:
"Har han aldrig cyklat förut?"
Men jag lyckades stanna innan bilvägen och överlevde, som synes. Och det blev inget cykelköp den gången.

Men sedan igår kväll är jag stolt cykelägare. Fortfarande är det lite vingligt, men jag har varit ute i trafiken utan att skada mig eller någon annan.
Och lite är det som att vara barn igen. Något en författare behöver: Slita bort alla vuxna spärrar och ge sig ut och cykla i världen.

Illustration: Victor Estby