Vårtal vid Svanskogs Valborgsfirande 2016

Vårtal vid Svanskogs Valborgsfirande

(Svanudden 30 april 2016)

 

 

 

Jag hade äran att hålla det traditionella vårtalet i min ena hembygd, Svanskog i södra Värmland, på Valborgsmässoafton. Här kan man läsa talet: 

 

"Hörni, trots ett även för april ovanligt nyckfullt väder: Det våras. En tid att lämna det gamla bakom sig och ge plats för det nya. En tid för uppbrott och nystart.

När det vårades för tio år sedan blev jag värmlänning. Då började jag på allvar att vistas här i Svanskog efter att ha gjort mitt första besök hos min fru Ulla Olsson i hennes stuga, Berget, i Rållsbyn. Det började med att jag körde fel, svängde av rätt från E18 vid Prinsekul, men svängde sedan av för tidigt, vid Grinsbyn, stannade vid ett hus och ringde Ulla och undrade varför hon inte kom ut när jag åkt ända från Stockholm. Nåja, jag hittade rätt till slut och kom tillbaka våren efter.

Jag försökte göra nytta, ta del, höra till. Nu är jag ingen särskilt händig person, men jag åkte till Profab i Åmål, där jag köpte ett nytt hjul till skottkärran, körde bort trasiga tegelpannor och klippte och trimmade gräs. Badade vid en av Eldans röda naturliga sandstränder, vi gjorde strövtåg i skogarna kring Skäggebyn och Rållsbyn. Handlade på Konsum i Svaneholm och besökte Westernfesten vid Hudson Bay. Jag träffade min svärmor Sonja Olsson i Skäggebyn för första gången. Klistrade mitt efternamn på Bergets brevlåda i Rållsbyn. Läste Svanskogsbladet, PD och Säffle-tidningen. Lyssnade på Bröderna Dobermann, Sven-Ingvars och Värmlandsradion.

Min bild av sommaren idag är att gå upp från Rållsbysand förbi den stora linden på "jale" och julen är att åka spark genom Rållsbyn och i ”Hålebacken” bortanför Högstorpet.

Utan att tänka på det, för sådant tänker man ju inte på, blev jag alltmer värmlänning. Och när Ulla och jag framträdde hos Bengt Berg och Gun-Britt Karlsson på Heidruns sommarscen i Fensbol för ett par år sedan tyckte Bengt att jag skulle sluta kalla mig deltidsvärmlänning och sådant strunt. ”Victor är värmlänning!” sa han från scenen. Och jag kan inte tänka mig en mer tydlig och övertygande bekräftelse på ens värmlänningskap än så. Visserligen har Bengt Berg en ytterst generös och omfamnande syn på värmländskhet. Någon frågade honom en gång i Stockholm vad som definierar en värmlänning. ”Det räcker med att ha tankat i Grums så är man värmlänning”, sa Bengt.

Att Värmland är världsbäst på alla vis är inte heller särskilt märkligt för mig. Det har jag med mig sedan barnsben. Min morfar är inte min biologiska morfar, men den enda morfar jag haft. Dessutom är han från Deje och är en sådär värmländskt god berättare. Så jag har växt upp med den värmländska stoltheten och berättelser om hiskliga slänggungs- och skridskoäventyr på Klarälven och värmländska original från tiden kring andra världskriget.

Så kanske har jag haft lite lättare att känna mig som hemma här tack vare det.

Ett hem ja. Ett hem är inte bara bostaden, lägenheten, huset, där man bor. Ett hem är även grannarna, omgivningen, platsen där man lever. Där man känner sig hemma. Gemenskap, att ta del av, att höra till. Under mina år som redaktör för gatutidningen Situation Sthlm kunde jag uppleva på nära håll vad det gör med människor att inte ha ett hem. Att leva utanför, ständigt vara i konflikt med samhället, myndigheter och bostadsrättsföreningar. Ett hem är bostaden, fyra väggar, ett tak, en dörr att dra igen om sig. Ett hem är någonstans där man kan få vara sig själv, men ett hem är också så mycket mer än så. Därför är hemlöshet ett så mycket bättre ord än bostadslöshet. Att vara utan ett hem är något större och vidare än att vara utan en bostad. Och när man är utan hem är vägen tillbaka till ett oändligt lång.

När man kommer till en ny plats är det inte självklart att man blir välkomnad, känner sig hemma. Men här i Värmland och Svanskog har jag känt mig hemma direkt, såväl hos släkt och grannar som i grannskapet, landskapet. Och det handlar inte bara om min värmländska morfar.

För fem år sedan blev jag högtidligt invald i Värmländska FörfattarSällskapet på Värmländska bokmässan på Värmlands museum, var med i antologin ”Upplevt i Värmland” och i höst är jag med i en andra antologi sällskapet gett ut sedan dess.

När min dagsversbok ”Versting” kom ut för några år sedan blev jag generöst intervjuad av Värmlandsradion och de flesta värmländska och dalsländska tidningar. Jag hamnade till och med på Wermlandstidningens förstasida och kallades Svanskogbo. När man kommit någon annanstans ifrån betyder sådant särskilt mycket. Gemenskap. Att höra till. Samma sak har jag känt här i Svanskog från första dagen.

Och jag har ju lärt mig att Svanskog har en stolt historia när det gäller att välkomna utifrån kommande.

När John Brynteson kom hem från Alaska med norra Europas största guldfyndighet fick fattigpojken, barfotabarnet, från Dalsland inte köpa Baldersnäs herrgård. Men Svanskogs herrgård gick det bra att köpa. Och det visade hur klokt det kan vara att välkomna människor som kommer till ens hembygd. Klokt inte bara för dem som kommer dit, utan också för dem som redan bor där. Vad kom inte John Brynteson att betyda för Svanskog?

Ett annat bevis på det här är min fru Ullas och numera även min släkting Wilfried Hofmann, på Björkebacken i Skarbol. Jag har svårt att tänka mig en större lokalpatriot än han. I decennier har han med stillbilds- och filmkamera dokumenterat hemvändare, gamla träd som fälls, Svansjöarnas solnedgångar och gamla bygdeoriginal. Han har lagt upp filmer på Youtube och hans bilder figurerar i traktens dagstidningar. Ibland plingar det till i Ullas mailbox och där ligger bilder på Ulla som barn. När hon, syskonen och kusinerna sitter julklädda i trappan i Wilfrieds barndomshem och när de åker hölass. Och där finns fotografier på Svanskogs stugor och gårdar.

Wilfried är krigsbarn från Tyskland. Strax innan jul häromåret hade PD en intervju med honom om hans första jul här i de värmländska skogarna. Där han i tomteluva och med snöig Värmlandsgran i famnen berättade hur han och andra svältande barn i efterkrigstidens Tyskland julen 1951 bussades till Sverige, ett initiativ av den lokala flyktingkommittén och PD.

Mamman skulle ensam försöka ta hand om åtta barn i ett sönderbombat och brutet land. Barnen fick stjäla mat för att överleva.

När han hamnat på ett barnhem ”för att äta upp sig” fick han möjlighet att åka till Sverige. Han kom till ett barnlöst par i femtioårsåldern, Hanna och Adolf Gustafsson i Skarbol. Först grät han av saknad efter sin tyska familj.

Det har hänt att Ullas mostrar och morbröder varit i vår stuga och att vi tittat på Wilfrieds Youtubefilmer. Från mostrarnas och morbrödernas hemtrakter, där de växt upp, arbetat och fortfarande bor. Vi har skrattat, häpnat, mints och en och annan tår har vilat mot ögonfransarna.

En moster berättade att Wilfried när han kom till Värmland ofta rymde från fosterföräldrarna. Då var han ännu ingen värmländsk lokalpatriot. Visste nog inte var han hörde hemma.

Men efter några månaders vistelse i Sverige, där han tröstades med ömhet, chokladkakor och färsk komjölk, fick han innan återresan till Tyskland uppleva en jul med julklappar – varma kläder, leksaksbuss och skidor. En tid pendlade han mellan Tyskland och Värmland tills det beslöts att han tolv år gammal skulle bo här permanent. Sedan dess har han levt och arbetat här. Han har fru, barn och barnbarn. När fosterföräldrarna dog på åttiotalet bosatte han sig i deras hus och började på allvar kartlägga bygden.

Nu har han samlat en rejäl katalog av senaste sextio årens historia i Svanskog. Som han, ett för detta krigsbarn från Tyskland som inte kände sig hemma från början, har dokumenterat och sparat åt oss som är födda här. Vi som ofta tar vårt land och vår historia för givna.

Så jag tror att fler skulle tänka som man har gjort av tradition här i Svanskog: Ger du något och bjuder in får du också något tillbaka. På en plats där man vet att ge rum för det nya blir det alltid vår igen."

 

Debut på Värmlandstoppen

Min fru, Ulla Olsson, är en av utmanarna på Värmlandstoppen den här veckan. Låten "Eldans röda strand" är skriven av oss båda, jag står för texten och Ulla för melodin. Låten utspelar sig kring sjön i Ullas barndomsby och är inspelad av min bror, Fred Estby. Här kan man lyssna på låten. Och här kan man rösta på den.

                                              Foto: José Figueroa

Intervjuad i Provinstidningen Dalsland och Säffle-tidningen

Året började bra med två författarintervjuer i lokalpressen i södra Värmland och Dalsland, Provinstidningen Dalsland och Säffle-tidningen. Väldigt skoj att ha blivit uppmärksammad i de flesta värmländska massmedier senaste månaderna. Som deltidsvärmlänning känner jag mig synnerligen väl mottagen.

Uppmärksammad i lokaltidningarna

                                                                                                                     Foto: Pi Frisk

Det sägs att man inte kan bli profet i sin egen hembygd. Jag vet inte om jag är profet, men nog har jag och mitt författarskap och mitt samarbete med sångaren och radarpartnern Fred Lane blivit uppmärksammat i båda mina hembygder: Värmland och Årsta. Senast genom en intervju i Tidningen Årsta/Enskede och en kulturnotis i konkurrenttidningen Mitt i Söderort.

Radio Estby

Intervjuerna hittills kring boken och skivan har ägt rum enbart i radio. I fredags var jag med i P4 Värmlands eftermiddagsprogram som fredagsgäst. I går gästade jag Radio Haninges program Våra visor och 20 september medverkar jag i Radio Årstas premiärprogram, som sänds på FM 101,1 kl. 19.00.

Novell i ny Värmlandsantologi

I fredags kväll blev jag invald i Värmlandska FörfattarSällskapet. Tidigare på dagen hade antologin "Upplevt i Värmland" presenterats på Värmlands bokmässa i Karlstad. Antologin är resultatet av en tävling som utlysts av Föreningen Värmlandslitteratur. 46 bidrag kom in. Min novell "Taxi Säffle" befanns hålla så pass hög kvalitet att den fick vara en av de fjorton novellerna som utgör boken.
Hedrande förstås allt detta för en sommarvärmlänning som jag.
När jag stod framför författarsällskapets medlemmar och berättade om mig själv glömde jag att berätta att jag ju varit redaktör för Torgny Karnstedts två senaste synnerligen Värmlandspräglade böcker. Den senaste, "Mitt namn är är Kocki", hade stor plats på bokmässan. Bland annat höll Torgny iklädd Kocki-tröja och korvgubbemössa ett välbesökt seminarium om boken och dess tillkomst. Han läste ur boken och berättade att den var lika populär i Norrland och Skåne som i Arvika med omnejd. Det visade sig så klart att de ur författarsällskapet som jag pratade med efter min presentation kände väl till Torgnys böcker, och att några till och med visste att jag varit redaktör för de här två. Torgny är sedan många år en av sällskapets mest namnkunniga medlemmar.

Mellan skrivarstugan och skrivarlyan

På tåget genom Värmland. Söndag och höstvemod väller in genom tågfönstret. Träden brinner inte längre, bara lite stilla glöd kvar i trädkronorna. Snart hemma i skrivarlyan igen. Och där är det slut på vilan. Läsa och skriva, läsa och skriva. Skönt att man har det yrke man har, med tanke på att det är måndag imorgon.

Soundtrack till resan härifrån

Oh! Så här sorgesamt och vackert är det att åka genom Värmland på väg härifrån.

Tillbaka i skrivarstugan

Varma Värmland på så många sätt. U mötte mig vid tågstationen. Sedan sen, härlig grillmiddag under den mörknande Värmlandshimlen. Långsamt petade stjärnorna sina små strålande hål i den och månen klättrade upp ur skogsbrynet. Installerad i skrivarstugan igen vid skrivbordet. Värmen och fukten har väckt myggorna till liv. Men imorgon ska vi skaffa nytt myggmedel, så då är det lilla problemet inget problem längre.

Nu är det natt och fladdermössen fladdrar ikapp med myggen och nattfjärilarna. Prövade att skriva lite på tåget på vägen hit. Blev mest att jag började och sedan körde fast. Det är novellsamlingens arbetstitelnovell jag inte riktigt sopat ihop än, men den är på gång.

Imorgon ska jag få ihop en dagsvers till en ny uppdragsgivare. På kvällen blir det Arvika och Packmopedsturnén. Premiär för mig och U. Det är något man bara ska ha sett som sommarvärmlänning.

Roland Järverup har rätt

Igår öste regnet ner igen och idag skiner solen. Precis som vår tids stora värmländska tänkare Roland Järverup så klokt konstaterar: "Efter regn kommer solsken!". Han har helt rätt - särskilt i Värmland.
I Stockholm bryr jag mig inte så mycket om vädret. Går ofta ut i shorts när det spöregnar och så.

Men jag har inte haft ro att ligga i hängmattan idag. Istället håller jag på att fixa till dassgolvet - ett riktigt skitjobb. U och jag har plockat ännu mer kantareller. Skogen här full av dem och rödaste smultron.

Mailat och ringt. Skrivit på en ny journalistisk text. Blir någon sorts reflektion, vad det verkar. Inte mycket tid lagd på novellsamlingen. Får se om det kan bli lite gjort på den ikväll.

Rådjur

De där bruna fläckarna på bilden ska föreställa en rådjursfamilj som springer över parkeringen under vår balkong i Stockholmsförorten. Just när jag packat ner kameran dök de små liven förstås upp. Synd att man inte har jaktlicens. Blev lite inspirerad eftersom "Jägarna" visas på TV ikväll. Och rådjurssadel är ju gott. Plötsligt är man Runar. Livet är märkligt. En liten föraning om morgondagens resa.

Jag och min kära dam hittade en vår när vi kom dit ett mer eller mindre uppätet rådjur i ett hörn av tomten. Vi lät det som var kvar av djuret ligga. Till slut var bara skallen kvar. Den satte vi på grindstolpen som vakt. Herr Berg, kallade vi tingesten. Herr Berg skötte sitt jobb klanderfritt, inga oönskade påhälsningar under vår bortovaro. Tills han ett år senare var försvunnen. Vi vet fortfarande inte om han bytt jobb eller om någon kidnappat honom. Vi saknar Herr Berg.