Jag ratar Bokmässan

För första gången sedan 2001 åker jag inte till Bokmässan i Göteborg. Jag anammar många etablerade författares inställning: Jag åker inte till Bokmässan om jag inte har kommit med någon ny bok.

2001 lyckades farsan och jag med konststycket att åka till Bokmässan som författare utan att ha fått ut en enda bok (jo, farsan hade i och för sig flera år tidigare fått ut en tunn lärobok, som jag inte riktigt räknar i sammanhanget). Vår första bok, ungdomsboken "Beskjuten", kom ut först senare samma höst.

Året efter kom vår andra bok, ungdomsboken "Jagad". Då hade vi vårt första miniseminarium på mässan. Samtidigt som Noam Chomsky fyllde Scandinavium intill. Tror jag och farsan hade sex åhörare i ett rum för 300 pers.

Sedan har vi varit nere både med och utan nyutkomna böcker. Haft fler miniseminarium, varav ett för ett par-tre år sedan var fyllt till bristningsgränsen och vi sålde slut på alla våra böcker i ett nafs.

Det är en fest och det hör till att ta minst en öl i skybaren på 23:e våningen och mingla i baren på Park Avenue någon av kvällarna. Förutom att man träffar på en massa intressanta människor och böcker på mässan.

Men i år sitter jag istället hemma och skriver. För om ingen gjorde det skulle det inte bli så mycket bok att mässa om. Ni läsare, skrivare och branschfolk som åker ner hoppas jag har kul. Vi ses där något annat år framöver!

För er som åker ner för första gången, här har ni en bra guide, på Petras bokblogg En annan sida.

Far och son? Nej, bröder är ni väl?

Det började när farsan och jag var ute och snackade för en mellanstadieklass i en skola i södra Stockholm. Vi hade kommit ut med vår första gemensamma bok, Beskjuten. Det var 2001 och farsan var detta år exakt dubbelt så gammal som jag. Och vi frågade eleverna hur vi två kunde tänkas vara släkt. Och som man frågar får man ju svar.
- Ni är bröder, ropade en pojke någonstans längst bak i klassrummet.
Vi skrattade.
- Man får tacka, sa farsan.
Och så förklarade vi hur det låg till.
Efter det har det fortsatt. Senast när författarförbundets barn - och ungdomssektion, BUS, firade Lennart Hellsings 90 år i maj i år. När vi följt honom och hans fru Yvonne Lombard till taxin från festen, som delvis hölls på Lasse i parken, och baxade in deras 90 tulpaner de fått av BUS i bakluckan, tittade hon på oss där vi stod skäggiga, tunnhåriga, glasögonprydda och i de galakostymer som alla beordrats, men som vi var sådär skolgårdsensamma (åtminstone av herrarna) om att ha åtlytt. Sedan sa hon:
- Är ni bröder?
Vi förklarade hur det låg till.
- Det var ju taskigt mot dig, sa hon till mig.
Kanske kan jag trösta mig med att hon är åttio år och har någon form av starr. Men det hade ju knappast pojken i mellanstadieklassen. Å andra sidan satt han ju rätt långt bak i klassrummet.