Har just läst ut Lars Keplers (Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril) "Hypnotisören". Visst var den spännande, åtminstone tidvis. Jag tycker också om att boken till viss del komplicerar bilden av brottslingar. Men det är svårt att engagera sig i personerna. De är liksom ihåliga, tomma dockor som flyttas hit och dit. Dels är det vad som gör att jag somnar om och om igen när jag läser. En hypnotiserande hypnotisör, men kanske inte på det vis författarna tänkt sig. Dels är det bokens slarviga språk. Det dräller av plötsligt och onödiga adjektiv. Brist på gestaltning, alltså. Vilket också gör att boken ofta tappar tempo, trots att intrigen och idén är intressant. Jag känner igen den kalla människorbeskrivningen från en av Alexander Andorihls böcker som jag läst och recenserat tidigare i en tidning. Han lyckades inte heller då skapa något engagemang kring sina karaktärer och beskrev dem i termer av kallblodiga djur och döda ting. Det skapar en ganska obehaglig känsla, mest inför författaren. Och det antar jag inte varit meningen.
"Hypnotisören" är också omotiverat lång och hade kunnat kapas med åtminstone hundra sidor. Det hade kunnat hjälpa läsarintresset och spänningen lite på traven.
Inlägg
