Mitt nya uppdrag: Månadens gadd

Har en ny versuppdragsgivare: Stockholms universitets studentkårs tidning Gaudeamus, "Gadden". En tidning med ett för mig passande perspektiv. Dessutom en tidning med anor - den har funnits sedan 1924 och under en period var det den enda tidning Jan Guillou var välkommen att skriva i. Och en ambitiös, snygg och innehållsrik tidning fortfarande, med nyheter, debatt, krönikor, noveller, kåserier, essäer, kalendarium, reportage, intervjuer och serier. I detta nummer görs också en valgenomgång, där tidningen granskat hur de politiska partierna vill fånga elevernas röster.

Min första vers med rubriken "Bostadspolitikernas studieplan", som behandlar den katastrofala bostadssituationen för landets studenter, kan ni läsa här. I Gaudeamus har mitt verseri fått en fin placering, på debattsidorna intill chefredaktörens krönika och en ny illustrerad vinjett: Månadens gadd.

Gatsmart på Östermalm

Jodå. Intervjun blev av och blev lyckad. Och så stiftade jag bekantskap med ännu ett gatukök på Östermalm. Vi måste sluta träffas så här. Satt sedan på en parkbänk på Karlaplan och klämde i mig min hamburgare och tänkte på en krönika jag skrev en gång. Den började så här: "Det är lika långt från Jan Guillous felparkerade bil som från bänkarna på Karlaplan till Systembolaget i Fältöversten."

Noterade sedan på vägen till tunnelbanan att platsen framför Fältöversten fått ett rätt träffande namn.

Skräckarvet efter Selma

Här kan ni läsa mitt reportage om Selma Lagerlöfs två nutida arvtagare: Johan Theorin och John Ajvide Lindqvist i nya numret av Fokus, som börjar säljas imorgon. Theorin ger sin psykologiska förklaring till hans och Ajvide Lindqvists framgångar och Ajvide Lindqvist ger Jan Guillou svar på tal efter påhoppet i SVT:s "Babel" nyligen.

Litterärt möte i Skrapan

Träffade av en slump en kompis och författarkollega i Skrapan vid Götgatan på Södermalm. Satte mig ner och snackade lite med honom. Han har ett mindre litterärt projekt på gång som han ville att jag skulle hjälpa honom lite med, visade det sig. Roligt, han är en mycket god berättare och rolig som få. Till och med som frilansjournalist är han rolig och hittar alltid roliga och annorlunda vinklar på saker och ting.
Efter att vi skilts åt gick jag in på Akademibokhandeln och köpte några reaböcker till: Aleksandra Kollontajs dagböcker i en volym och Peter Bratts memoarbok "Med rent uppsåt". Ska bli spännande att läsa efter att förra året ha läst Jan Guillous "Ordets makt och vanmakt".

Guillou, Ibrahimovic och frilansplanerande

Frukostmöte på stan idag. Plansmidande för kommande reportage. Lovar gott.
På eftermiddagen hörde jag Lotta Bromé intervjua Jan Guillou på radion. Hans romaner har sålt i tio miljoner exemplar. Först sa han att han inte skulle fira detta något särskilt, men sedan kröp det fram att tillfälle ges ikväll, när det är fest på Piratförlaget.
En som har tillfälle att fira också är Zlatan Ibrahimovic, efter gårdagens succématch i Spanien. Imorse var det första jag mötte när jag kom ut ur tunnelbanan den Stockholmsgrå himlen över Sergels torg. Och ett torgstånd med en liten dinglande blåröd Barcelonatröja med Ibrahimovic på ryggen.

Skrivrummet som skötrum

Igår hade skrivarlyan besök av både gamla och unga. Den yngste, bara två veckor gammal, fick blöjan bytt två gånger eftersom han bestämt sig för att vara synnerligen produktiv. Jag fick se min egen produktivitet vid skrivbordet fullständigt utkonkurrerad, när detsamma blev förvandlat till tillfälligt skötbord.

Ikväll har jag läst ut Jan Guillous skrivmemoarer och han skriver rappt och spännande och lyckas foga in sitt eget liv väl i sin bokdramaturgiska mall. Berättandet är som vanligt effektivt och underhållande och det är förstås ett unikt stycke svensk press- och författarhistoria.
Mest förvånande är att han så många gånger skriver om egna klantigheter och brister. Och hur viktigt det är att prata med och lyssna på andra när man skriver böcker. Det hade jag inte väntat mig.
En intressant detalj är den hårda kritiken mot Olof Palme. Förmodligen är den berättigad rakt igenom, men ändå blir det till slut för mycket. Palme är död och kan inte försvara sig. Hur mycket makt han än hade medan han levde och hur mycket han än kan ha missbrukat den. Nu har han ingen makt och därför tycker man mot slutet av boken synd om honom när Guillou återigen hamrar över honom med skrivmaskinen.
Men sammantaget är boken en mycket inspirerande läsning för alla som håller på med det skrivna ordet! Rekommenderas varmt!

Researchlunch på stan

Idag ska jag träffa en kompis och käka lunch i centrala innerstan. Ibland blir författaren journalist och bestämmer sig för att även skönlitterära berättelser blir bättre om de researchas för. Tanken är att lunchen ska ge stoff och stöd till minst en novell. Men om jag känner mig själv rätt kommer den att leda till mer än så. Vi får se.

Jag börjar förstå Jan Guillou och hans förtjusning över att träffa folk på hemliga möten på stan och följa kritchiffer i telefonkiosker. Synd att det finns så få telefonkiosker numera.

Grejen är att jag och min källa ska träffas nära KGB också. Restaurangen, alltså. Fast mer spionhistoria än så kommer det inte att bli. Så mycket kan jag säga. FRA läser väl förmodligen den här bloggen också, så det är lika bra att var tydlig även mot de läsarna, tänker jag.

Redaktörat och läst

Idag har jag mest redaktörat för antologin. Om några veckor är det slutlig deadline och flera texter som jag fått in redan är bra. Känns lovande. Föreningen Arbetarskrivare är verkligen en vital skrivkraft.

Har läst vidare i Jan Guillous memoarer, där han utelämnade spionaffären helt. Men den kan man ju läsa nog om i kvällstidningarna å andra sidan dessa dagar. Klart många vill jaga honom nu, inte minst med tanke på alla lustmord han begår i boken.

Det mesta har sagts i den här affären. Man kan kan ha många sypunkter på Jan Guillou och exemeplvis hans uttalanden om homosexuella, men det är ju inte vad den här frågan handlar om. Jag tycker väl kanske inte att det är så mycket att uppröras över av det jag har läst i den här "spionhistorien". Nej, jag är mest irriterad på Ingvar Carlsson. Vad har han att gapa om? Katastrof på alla ministerposter han har haft. Och kört Sverige åt höger tillsammans med Kjell-Olof Feldt och banat väg för den regering vi har idag. I den här frågan är Ingvar Carlsson lika hopplöst onödig som alltid. Så kanske ska man strunta i att irritera sig. Men i alla fall, som min kloka farmor brukar säga.

Skrivarstugan stod kvar

Skrivarstugan stod kvar, konstaterade vi när vi anlände i förmiddags. Sedan har det bland annat blivit en tur i svampskogen. Inget skrivet idag. Man behöver sina skrivfria dagar också, för att få in lite luft i systemet.
Fortsätter läsa Guillous skrivmemoarer. Alltid lika fascinerande det flyt han får i sina texter.

Min dator är min skrivarborg

Läser en rolig artikel i dagens Aftonbladet. Ibland förstår nog inte kvällstidningarna hur roliga de är. Eller så har de räknat ut en humorkoefficient eftersom de har siffror på allt annat kring tidningsproduktionen för att sälja maximalt med tidningar.

I alla fall handlar artikeln om författarna ("Dinosaurierna", som AB kallar dem) Jan Guillou, Ulf Lundell och Klas Östergren. De fortsätter envist att skriva på skrivmaskin och vägrar dator. Det är inte det roliga. Inte heller att deras kollega Kerstin Ekman, 75 år, äldre än alla tre, i samma artikel berättar att hon skrivit på dator sedan åttiotalet. Nej, det roliga är att ingen av de tre manliga skrivmaskinsskrivande författarna är över 65 (Guillou är 65, Lundell 59 och Östergren 54) och att man i en ytterspalt intervjuar PRO:s datalärare, som får ge sina bästa datatips.

Jag tycker skrivandet är tillräckligt svårt och komplicerat utan att behöva göra det ännu svårare och ännu mer komplicerat genom att skriva på skrivmaskin. Även om jag varit lika stark som Guillou är på en bild i tidningen och kunnat bära skrivmaskinen på höften som en annan westernrevolver.

Min dator är mig en väldig borg, den är mitt vapen trygga, för att pastischera (heter det så?) en annan gammal författargubbe: Martin Luther.

Piratpartiet eller Piratförlaget - Expressen eller Aftonbladet?

I Expressen och på sin blogg har författaren Lars Gustafsson tvålat till författaren Jan Guillou. I Aftonbladet har Jan Guillou tvålat tillbaka. Gustafsson röstar på Piratpartiet och tycker att Guillou slutat vara piratig sedan IB-affärens yttrandefrihets- och tryckfrihetsdebatt. Guillou hävdar att Gustafsson sympatiserar med nätpiraterna eftersom han då får spridning av sina böcker som Guillou hävdar att ingen läser idag.

Jag kan som författare tycka att båda har rätt och fel. Jag tycker att författare som alla andra måste få betalt för sitt arbete. Det struntar piraterna i om författarna får eller inte. Och den attityden gillar jag som författare självklart inte.

Men det jag gillar med piraterna är att de är kulturintresserade och vill ta del av författarnas texter. De bidrar ofta till intresse kring författares och andra kulturarbetares arbete. Människor som gör det ska man inte straffa. Det kan aldrig vara rätt lösning att låta filmbolag och skivbolag leka polis och jaga kulturkonsumenter. Jag ser inte piraterna som mina fiender. Det borde gå att hitta bättre lösningar än desperata Ipred-jakter på kulturintresserade medborgare. För är det kulturintresserade och kulturarbetare som ska slåss mot varandra? Eller som i Gustafssons och Guillous fall - kulturarbetare mot kulturarbetare? Varför inte lyfta blicken och se vilka det är som tjänar på att de slåss med varandra?

Tyvärr är Gustafsson och Guillou förlorarna. Fast Guillou är ju även vinnare, förstås. Eftersom han inte bara är författare, utan också äger ett bokförlag. Ironiskt nog ett förlag som heter Piratförlaget. Frågan är därför om Guillou deltar i debatten i egenskap av författare eller förlagsägare.