Dagens dagsvers: Sonett till Allan Edwall

Min första dagsvers var en hyllningssonett till Allan Edwall, när han just gått bort. Den publicerades i veckotidningen Internationalen 11 februari 1997. Och löd så här:

Sonett till Allan Edwall

- Åh, Allan Edwall ligger i sin grav,
tycks nu varenda mänska tårögt hoa.
Fast han nog bara tröttnat på att roa
och vilar lugnt en stund från alla krav.

Hans röst har ingalunda brutits av.
Nu sitter han och mår i snickarboa,
snart hörs han muttra högt och tjoa.
Visst hör vi Nalle Puh och Ru rent av!

När vi vill rymma från reklamens grepp
och snaskets tjat, som rörs ihop med gruffen,
så gömmer han oss barnbarn tryggt i stalle'.

Som Doktor Glas slår han en dyster stepp
och plockar loss var lus från våran skalle,
sen tar han glatt oss varsamt med på luffen.

Mitt möte med Allan Edwall

Jag har träffat Allan Edwall en gång. Minnet sviker och jag kan därför inte komma ihåg om det var på Oscars (vilket jag tror) eller gamla Palladium intill. Farsan hade fått med sig brorsan och mig och en kompis till farsan till audition för de tre rollerna i filmatiseringen av Sigfrid Siwertz "Mälarpirater", som Edwall skulle regissera.

Alla grabbarna, det var tusentals som vällde i huset, fick varsitt papper med några repliker på. Det var en konflikt kring en ost, vill jag minnas. Vi läste och läste och läste och nötte oss upp i huset. När man kommit högst upp efter flera timmar stod man plötsligt i ett enormt rum under taket. Längst in i rummet satt Allan Edwall som en liten, väldig prick, bakom ett lika enormt skrivbord. Han hälsade en med sin avgrundsmörka röst från andra sidan jordklotet:
- Hej, jag heter Allan Edwall. Vill du läsa replikerna du fått mot han där? Varsågod.
Det kom fram en man och skulle vara den andra rollen i dramat om osten.
Jag var nervös och rösten sprack och benen skakade och händerna som skulle hålla pappret med replikerna, som jag förstås glömt allihop och jag var yngre än mina tolv år. Sju, ungefär och det var första dagen i skolan.

Jag, liksom brorsan, hans kompis och ungefär tusen andra nådde inte ända fram. Vi fick inga roller i filmen, som heller inte blev någon succé. Det får jag trösta mig med när jag saknar Allan Edwall. Jag fick i alla fall göra en katastrofal audition för honom som grabb.
Alla som sökte rollerna fick som minne ett neongrönt diplom, som om jag kommer ihåg rätt var illustrerat av mästaren Ilon Wikland.

Spelar Allan

Allan Edwall, denne briljante skådespelare, regissör, artist och vispoet. Det är tolv år sedan han dog och han kittlar fortfarande våra hjärtan. Jag och min favoritfotograf José Figueroa hade en intensiv jobbdag ihop igår. På eftermiddagen tog vi en paus hemma hos honom med mellanmål - te och honungsmackor - och medan han kollade mailen lirade han Allan Edwall. Stannade upp då och då när Edwalls text träffade lite extra rätt i hjärtat och log och fnissade och sa: "Det här är så jävla bra, Victor!"

När jag kom hem, dödstrött, efter arbetsdagens slut letade jag upp den här Edwallklassikern. Tycker att världen behöver lite mer Allan Edwall, helt enkelt.