Blev just påmind om när jag satt och skrev en månad på Capri för några år sedan och mina knep för att överleva det. Jag kände ingen därnere och jag kan ingen italienska och italienarna bara italienska. Jag måste ju ha med mig böcker.Bland annat läste jag Birgitta Stenbergs "Kärlek i Europa" på plats, så att säga. Surrealistiskt. För att slippa att betala för en massa övervikt på vägen ner hängde jag på mig min största jacka med ett tjugotal fickor. Proppade fickorna fulla och lite i väskan. Hade jag rest till USA hade de säkert skurit upp varenda bok i jakten på sprängmedel.
Jag tog mig till Capri med mig och böckerna i behåll, överlevde månaden och for hem. Men på hemvägen fick jag förstås betala för övervikt, eftersom jag ville ha lokalt vin och Limoncello med mig hem. Fastnade i den italienska byråkratin och de konfiskerade två presentinslagna korkskruvar. De kunde ju användas som vapen enligt dagens västerländska flygsäkerhetslogik. Flaskorna man kunde köpa på flygplatsen behövde man förstås inte betala övervikt för hur många man än köpte. Och trots att de kunde användas som både stickvapen och sprängmedel konfiskerades de förstås inte av säkerhetsskäl.
Mitt lästa exemplar av Birgitta Stenbergs "Kärlek i Europa" måste jag ha glömt i min hyrlägenhet. Kanske på terrassen ut mot Medelhavet. Som ett dubbelt svenskt författarfotspår några stenkast från Axel Munthes San Michele.
Ikväll ser jag på Hasse Ekmans mästerverk "Flicka och hyacinter" och så letar sig en lösning på en kommande roman till mig. Tiden, 1950, är den rätta. Liksom stämningen, tonen och den nedslitna, sorgkantade Stockholmsmiljön. Den romanen är orsaken till att jag åkte till Capri 2005 och satt och slet där i min solterrassade ensamhet ut mot Medelhavet. Jag började på den då, men var inte redo och så blev det novellsamlingen istället.
Inlägg
