Dock har Zlatan nog ännu bättre dagar

Nu finns på LO-tidningens hemsida min lilla reflektion över att jag hittade ryska dockor föreställande de stora svenskarna Zlatan Ibrahimovic och Göran Persson i en souvenirbutik i Sankt Petersburg i somras. Ska bli spännande att se hur det ser ut i papperstidningen - den kommer imorrn. Bilderna jag tog på dockorna publiceras dock bara exklusivt här på bloggen. Håll till godo!

Foto: Victor Estby
Bildbehandling: José Figueroa

Let them wait even more...

Jo, jag har ju varit ute och rest, som sagt. Var ju inte bara i Tallinn, utan också i Sankt Petersburg.

Senast jag försökte ta mig in i Ryssland var via norska Kirkenes till Murmansk med bil. Farsan, som är lärare till vardags, blev beviljad inresa. Jag, som naivt och ärligt uppgett att jag är journalist, blev nekad inresa. "Sputnik" hade ryssarna lämnat som enda förklaring på visumsansökan. Förutom en viss rysk satellit betyder ordet, enligt Språkrådets rysk-svenska lexikon, "följeslagare" och skrivs så här med kyrilliska bokstäver: спутник.

När jag kom hem försökte jag kränga en frilanstext till facktidningen Journalisten om detta. Men där var detta välkänt redan. De journalister som vill ta sig in i Ryssland brukar därför uppge att de är lärare eller bibliotekarier. Fast med tanke på mordet på Anna Politkovskaja och andra journalister är det kanske journalisterna som ska vara rädda för Ryssland och inte tvärtom.

När jag nu anlände som passagerare i budgethytt medelst amerikansk lyxkryssare och hade beställt två guidade turer i Sankt Petersburg frågade ingen efter vad jag jobbade med. Inte ens visum krävdes för att åka buss i staden och vandra omkring som en vanlig man på stadens gator. Vilket förmodligen även gladde min kollega Kurdo Baksi, som jag skymtade på väg in genom ryska tullen.

Intressant i sammanhanget är att en av guiderna berättade att av Sankt Petersburgs sju miljoner invånare (varav en miljon bor i förorterna) beräknas en miljon vara papperslösa. Känns som att den stundtals rigorösa tullens arbete kanske spelat ut sin roll. Men jag blir nästan ömsint när jag tänker på den bistra kvinna i uniform som med stor myndighet stämplade mitt pass. Kanske ska man se den ryska tullen som en upputsad, barnslig kvarleva från gamla tider för turisternas skull. Ungefär som den svenska vaktparaden.

Vi färdades in i Sankt Petersburg från vad som guiderna beskrev som stadens baksida. Dock håller den på att förvandlas till något slags framsida. Det uppförs nämligen höghus för människor som har råd på stadens största ö. Men byggandet har ironiskt nog avstannat i brist på pengar på grund av den just nu rådande världsekonomiska krisen. Där ser man.

Ester, vi är här nu!

Jag har ju varit ute och rest. Försökt fly författar- och journalistvardagen en smula. Det blev en kryssning till Sankt Petersburg, via Tallinn.

Det är lite eljest att ta en amerikansk båt till Tallinn med den rigorösa amerikanska säkerhetskontrollen - otaliga röntgen-, pass- och kortkontroller för att komma ombord på båten. Bland annat var det viktigt att lova att man inte hade symptom på svininfluensan och överallt uppmanades man att sprita händerna. Och på toaletterna fanns uppfostrande meddelanden om att det var en bra grej att tvätta händerna efter fullgjort ärende. Stundtals kändes det som att vara tillbaka på dagis.

Och sedan att det inte var någon kontroll över huvud taget för att ta sig in i eller ut ur Estland. Öppna grindar och i passkontrollen satt tulltjänstemännen hela tiden och tittade på alla andra saker än de passerande. Det kan inte finnas några papperslösa i Estland. Eller så är alla papperslösa. Kanske förutsätter de att alla andra är papperslösa. Fast det är kanske inte lika illa som Lettland, trots allt. Verkade inte så. Eller så är det bara så att ester låter sig smygas på. Martin Ljung hade fått gapa på Ester förgäves, så att säga.

Det blev en dag i Estland - kryddad med lite av det lokala ölet, den lokala likören och det lokala regnet. Och en fantastiskt god lunch på vägen tillbaka till båten och sedan en lika god fika på ett konditori på en bakgård, som påminde om Sturekatten. Konditoriet, alltså. Sedan följde vi den heldragna blå linjen tillbaka till båten (esterna är vänliga och generösa - den "blå linjen" i stockholmska Frihamnen är snålt nog streckad och inte heldragen, men Stockholms hamn kanske litar på att dess besökare hittar ändå), där vi fick lämna ifrån oss de inköpta flaskorna lokal likör. Ingen sprit fick drickas på båten. Annat än i barerna och restaurangerna.