Korvgrilling inomhus för redaktörn

Inte har vi -35, men väl -20. Därför flyttade vi in dagens korvgrillning. Som ett värmländskt Femäventyr i skrivarstugan. I mysigheten ligger en del av den litterära hemligheten. Annars har jag redaktörat och börjar se slutet på denna omgång.

Njuter av Torgny Lindgrens julnovell

Får julaftons morgontidningar först idag. Inte så mycket missat. Men njöt av Torgny Lindgrens julnovell i Svenska Dagbladet. Han skriver med vackert känsliga norrländska hantverksknotiga fingrar om sin morfar, som hittade vatten förti fot ner utan slagruta, timrade stugor och uthus, begravde fyra av sina barn och sin första fru i kistor av stortallar som han själv sågat och torkat, byggde båtar, snickrade möbler, grävde sjutton kilometer diken och nyodlade tolv tunnland och åts upp av kräftan.
Noggrant och storslaget och man påminns om att det inte finns några enkla, vardagliga människoöden. För den som kan berätta.

Dagens dagsvers: Utseendets betydelse

I årets sista nummer av tidningen Svenskläraren utövar jag min roll som inkastare på följande sätt:

Utseendets betydelse

Idag så kräver undervisning sina attribut.
Den tid när text blott var en bok är nog för alltid slut.
För lärandet ska visserligen ha sitt innehåll,
men på de allra flesta håll
så spelar det allt större roll
hur lärandet ser ut.

Ny romanidé inatt

Låg och funderade innan jag somnade inatt. Kom på en ny, bra romanidé. Hade inte "De apatiska" tillgänglig, så jag letade i bokhyllan och hittade nyligen avlidne litteraturprofessorn Lars Furulands antologi "Arbetets ansikten", en effektiv översikt över den svenska arbetarlitteraturen. Maffigt att få den i en enda bok. Vilken tradition! Synd bara att han missat någon författare, exempelvis Lena Kallenberg. Min romanidé är ingen arbetarroman, men har ungefär samma perspektiv, kan man säga. Slogs med en mygga (!), sedan gav den sig och jag somnade.

Bort med sandlåderimmarna från TV, tack!

Rimmat på ett drygt tiotal paket till U och släkten. Tidigare har jag lagt ner mycket tid på rim och rytm, men i år har jag inte riktigt orkat. Det måste visserligen vara roligt att rimma och för dem som sedan hör rimmet, så jag har sett till att på de flesta paket i alla fall hitta ett roligt rim. Och det måste inte vara Frödingbra varje gång, men bra ska det vara.
Jag storknar varje jul när Bingolottos infantila amatörrimmare sitter och får betalt och upptar dyrbar sändningstid med sina snubblande sandlåderim. Det är den typen av program som bankar in i huvudet på svenska folket att rim är dåligt och tråkigt och att det ska vara så. De smutsar ner och skadar en mångtusenårig tradition för varje uselt rim de läser upp. Synd att SVT inte konkurrerar ut trams-TV4. Det finns ju roliga, professionella rimmare som gör sig bra i TV - släpp fram dem istället!
Det är oansvarigt att låta konkurrenten vara ensam med sin hink- och spade-TV, som i bästa fall får tittarna att må fysiskt illa.

Här ett sent rim att inspireras av, som jag skrev för en massa år sedan när jag just börjat min journalistbana och gav min drinkpysslande far en elektrisk juicepress i julklapp:

Du blir nog sur, men inte lessen
när dina dryckesvanor kommer ut i pressen.

Farsan öppnade paketet med viss bävan.

Lycka till med rimmen nu! Och skriv bra! Eller åtminstone bättre än förra året.

Musjakten fortsätter medan Maupassant briljerar TV-rutan

Klippt ännu en mus i fällan ikväll och senare ikväll får vi hit en katt, så då ska vi väl vara fredade. Tittar med ett halvt öga på en svensk skräckfilmskortis på TV medan jag städar. Guy de Maupassant. Novellernas mästare. "Fettpärlan" inläst av Ernst-Hugo Järegård är en av mina största läsupplevelser. I brist på egen skrivtid får jag ägna mig åt brottstycken av andras mästerverk.

Vittjat min första musfälla ikväll

Ikväll har jag gillrat och vittjat min första musfälla. Betet var en ostbit och musen dog förstås omedelbart. Utan blodvite. Fantastisk uppfinning. Nästa fälla smällde igen utan att ta livet av musen. Men musen fick med sig den lagrade biten Prästost. Jag tror att musen är en klipsk finsmakare som kommer tillbaka. Har gillrat fällan med en ny bit av samma ost. Nej, nu ska jag gå och lägga mig och läsa mer Tamas.

Vinter runt skrivarstugan

Anlände till skrivarstugan igår och konstaterade att mössen orsakat massaker i köket. Mest i skåpen och under diskbänken. Ätit upp en tvål och lortat ner. Istället för att visa en bild på stökköket tog jag en bild på vintern i den nedgående solen på årets kortaste dag. Inget har det förstås blivit skrivet. Mest har det handlat om städning och pappersjobb. Hunnit redaktöra litelite mellan städpassen i alla fall.

Roman- och novellidéerna slåss med varandra

Fast det är en roman jag borde ge mig på härnäst och jag har påbörjat två sådana projekt blev jag uppfylld av två novelluppslag när jag putsade speglar och fönster igår och såg ut på snön som föll därute. Mitt skrivande är, och här tror jag många författare känner igen sig, lite bångstyrigt då och då. Och det är en del av energin. Man kan försöka bestämma från början hur det ska vara, men ju mer man funderar och skriver desto mer händer med det man skriver på. Men, slår det mig nu, kanske kan ett av novelluppslagen bakas in i en av romanerna.
Till slut handlar det om vilka figurer och vilken idé man vill umgås med under minst ett par års tid. Och vilka figurer som vill komma först.

Plågas av "De apatiska"

Började läsa Gellert Tamas "De apatiska" imorse och blev så jävla arg efter bara några sidor och ilskan fortsatte förstås ju mer jag läste. Tills jag efter trettio sidor var tvungen att sluta för att inte förstöra dagen helt. Det är plågsamt att läsa hur ens land har betett sig mot barn och deras föräldrar som flytt hit. Men man är skyldig att göra åtminstone det och är det så bra skrivet som den här boken verkar vara går det lättare. Med lite socker i botten så går medicinen ner. Ikväll ska jag plåga mig vidare genom berättelsen om vårt omänskliga land.

Läsandet och skrivandet fortsätter

Läser och läser och läser. Redaktörar med varma ögon in i mål. Allra gladast för responsen författarna får är överlag de etablerade, som skrivit länge och gett ut många böcker. Att uppskatta även den mest positiva textkritik kräver viss vana, självdistans och lyhördhet. Min erfarenhet är just att de som kan ta till sig kritik utvecklas i sitt skrivande och de som inte gör det slutar förr eller senare med skrivandet.
Haft några rara mailväxlingar med mina egna redaktörer sedan igår. Känns roligt inför nästa år. Läsandet och skrivandet fortsätter.

Julstämning i skrivarlyan

Nu ska jag stänga av bras-DVD:n och titta på Förkväll på TV4, eftersom Bodil Malmsten är med. Bodil är lite som Tage Danielsson. Man behöver ha dem tillhands för att må bra och utan dem ingen julstämning.

Dagens dagsvers: Inte längre bara bög

Idag kom årets sista nummer av ST Press. Med den här estbyska dagsversen:

Socialstyrelsen har beslutat att häva totalförbudet för män som har sex med män att ge blod. Förutsatt att det gått minst ett år sedan senaste samlaget, rapporterar SR.

Inte längre bara bög

En människa blev han som bara var bög
när samhället fastslog att han också dög
att ha samma rätter och alternativ;
som rätten att rädda en människas liv.

Men det poängteras, för säkerhets skull,
att bögen ska inse att det bara går
om han kan begränsa sig med sina knull
så de bara äger rum vartannat år.

Antologin växer

Ett tiotal texter kvar att läsa av de insända texterna till antologin. Många, både av mer och mindre namnkunniga författare, är mycket bra. Ambitionen att visa dagens Sverige ur arbetarnas perspektiv verkar hålla. Det är lovande, det här. Och roligt att läsa. Skönt att varva uppdragstagarrollen som frilansande journalist och författare med redaktörens också. Växelbruk är bra.

Kort rapport från gårdagens författarkväll

Fullsatt igår kväll på Tellus när Föreningen Arbetarskrivares medlemmar, författarna Jenny Wrangborg, David Ericsson, Micke Evhammar och Jane Morén stod på scenen, läste och berättade om arbetet och skrivandet. Stefan Estby presenterade författarna och berättade om föreningen. Publiken fick svar på sina frågor om dagens arbetarklass, arbetarskrivande och Föreningen Arbetarskrivare. Efteråt sålde och signerade författarna sina böcker. En succékväll på det hela taget, som Ture Sventon skulle ha sagt.
Nästa år fyller föreningen tjugo år, det firas bland annat med den antologi med medlemstexter jag är redaktör för. Och kanske blir det ett nytt framträdande på Tellus under året. Håll utkik!

Snart plats på scenen: Arbetarskrivare

Om några timmar - klockan 19, för att vara exakt - framträder arbetarförfattarna David Ericsson, Jenny Wrangborg, Micke Evhammar och Jane Morén på biocafé Tellus i Midsommarkransen. Boksignering utlovas även. Det hela är ett arrangemang hopsytt av Föreningen Arbetarskrivare och Kulturföreningen Tellus. Jag har varit med om att styra upp arrangemanget, men sedan lyckats göra mig själv sysslolös. Författarna är förmodligen helt självgående och min pappa, Stefan Estby, kommer i egenskap av före detta kassör och sekreterare att inleda med att presentera föreningen.
Bra grejer. Kom gärna dit.

Fått en ny titel av LO-tidningen

Har idag fått en ny titel tack vare LO-tidningens hemsida. Svenskläraren har i sin tur gett mig titeln inkastare. Måste trycka nya visitkort snart. Senaste versen på LO-tidningens hemsida kan läsas här. Den kan till och med sjungas, av den som så önskar.

Fler svenskdeckarreflektioner

Nu ligger Edenborgs deckardrapa uppe på Aftonbladets hemsida. Läs den gärna. Särskilt ni, som liksom jag, gillar svenska deckare.
Läste förresten också, apropå svenska deckare i gårdagens Svenska Dagbladet att Jan Mårtenson (inte Homan, utan den andre) i sin nya memoarbok avfärdar Stieg Trenters böcker som "stereotypa överklasskildringar". Ganska rolig förenkling, även om den är långtifrån rättvis (i så fall får man avfärda exempelvis Agatha Christie på samma sätt). Men det blir ännu roligare när det upprör en SvD-recensent förstås.
Att Mårtenson och recensenten har olika syn på Per Wahlöö är inte förvånande. Det jag har läst av Wahlöö har varit ganska träaktigt, men ihop med Maj Sjöwall har han skrivit några av Sveriges bästa deckare genom tiderna. Kanske har de förhållit sig så stora eftersom de var tidiga med att skriva om andra än överklassen och att mördarna i deras böcker inte bara var onda monster, utan människor som hade både bra och dåliga sidor.

Vår lådbyggda medelklassvärld

Inte har det hänt så mycket med västvärldens medelklass sedan 1961. Åtminstone inte på ytan. Och som alla vet är det ju den som räknas. Malvina Reynolds klassiska låt (insjungen av så skilda artister som Pete Seeger, Regina Spektor, Linkin Park och Rise Against) skulle kunna genera vilken bostadsrättsförening och vilket villaområde som helst i Sverige idag. Vi vill så förtvivlat gärna spegla oss i varandra och försöka att inte låtsas om allt som inte får oss att passa in i de där lådorna. Vågade vi det kanske mycket av hemlösheten i Sverige skulle försvinna. För det är ju inte bara myndigheternas och politikernas fel att närmare 20 000 människor i Sverige idag lever utan hem. För att det ska se ut så krävs också att människor som har ett hem stänger dem ute.

Ett friskt angrepp på de svenska deckarna

Läser bokförläggaren Carl-Michael Edenborgs friska angrepp på höstens svenska deckarböcker i dagens Aftonbladet. (Tyvärr ligger artikeln inte på nätet än). Jag gillar svenska deckare, i alla fall en del, men har faktiskt inte läst en enda av böckerna han går igenom. Även om jag inte håller med om varenda punkt i Edenborgs resonemang får han in många fullträffar. Som att den svenska deckarlitteraturen på senare år dragit mot ondare skurkar utan nyanser och att huvudpersonerna nästan alltid är heterosexuella, vita svenskfödda medelklassmän eller -kvinnor utan handikapp. Och att våldet blivit allt viktigare, på bekostnad av, samhällsrealismen, berättandet och personteckningen.
Jag gillar att Edenborg inte slentriansågar deckarna (som så ofta sker i kulturmediekretsar) utan går igenom dem noggrant, metodiskt och på allvar.
Och han har rätt i att dåligt skrivna deckare med svartvit och trång människosyn är till skada mer än nytta. Personer som skriver dåliga deckare behöver ju inte ge ut dem i bokform, utan kan låta dem ligga kvar i byrålådan.

Missade böcker att läsa i jul

Bläddrar åter igenom DN:s och SvD:s helgtips på böcker från året som snart är slut. Många jag missat och vill läsa. Övervägande delen av kvinnliga författare, slår det mig. Svenskan tipsar bland annat om nytolkningen av Rainer Maria Rilkes "Sonetterna till Orfeus" och Johanna Holmströms novellsamling "Camera Obscura".
Längtar till jul.

Snart läser jag "De apatiska"

U frågar snällt om det är så att jag ska läsa Gellert Tamas "De apatiska", eller om hon kan läsa den före mig. Jo, säger jag, jag är snart klar med "Tåbb" och då vill jag läsa Tamas bok. Inte bara för att han enligt uppgift citerar en intervju jag gjorde för många år sedan med Lars Demian, inte bara för att det är en bok jag bara känner att jag måste läsa efter att ha läst "Lasermannen" när den kom och tyckte mycket om den, inte bara för att jag själv blivit intervjuad av Tamas en gång på Bokmässan i Göteborg utan också förstås eftersom att jag hört både en massa gott och läst en massa kritik mot Tamas arbetssätt kring boken. Och för att när jag läst Tamas inlägg och tidigare reportage sympatiserar mycket med honom i hans människosyn. Så U får vänta lite på den boken. Men vi har ju i och för sig några till.

Släpp aldrig in dom här

Här en av Thåströms mest strupsåriga låtar. Första gången jag hörde låten var när skivan "Mannen som blev en gris" var ny och tillsammans med en kompis jag umgicks mycket med då. Kompisen var förbannad på den här låten. Han tolkade det som att Thåström inte ville att hans fans skulle komma nära, att han ville utesluta dem som tyckte om honom och hans musik. Jag tolkade det som att den medieskygge Thåström inte ville släppa in media, som ständigt jagat honom för intervjuer och även om jag själv jobbade på en tidning och är journalist var jag förstås inte lika upprörd som min kompis.

Men nu när jag lyssnar på den sju år gamla låten inser jag vilket mångfacetterat konstverk det är. Fortfarande kan man mycket väl tolka det som att det är media det handlar om. Men likaväl tänker jag att det är mig han sjunger om och att det finns andra som säljer kalla krig: Ohederliga politiker, reklamindustrin och rasister. Släpp aldrig in dom här.

Dagens dagsvers: Kristnämndokraterna

Veckans nummer av LO-tidningen publicerade denna vers av mig:

Kristnämndokraterna
(mel. Som en härlig gudomskälla/Han har öppnat pärleporten)

Kanske får blott våra utspel
dig att känna dig beklämd.
Men ändå: vad gör man inte
för att än en gång bli nämnd?
Genom valstrategens PR
får vi numer frälsningen.
Han ska öppna riksdagsporten
så vi kommer in igen.

August Gullberg

Bjuden på fin middag på Grill ikväll av en uppdragsgivare. Trevligt och gott och efter en stund bra musik - The Beatles, Bob Dylan och The Cure i högtalarna. På väg därifrån föll snön. Tunga, stora, vita flingor över Drottninggatan och August Strindbergs stålcitat. En av tidningens medarbetare har alltid med sig en kamera och fick mig att ångra att jag börjat slarva med den saken. Hon fotograferade det här Strindbergscitatet, ord för ord, bild för bild. Hon ville ha med hela citatet:

"Det fanns inget helvete på jorden förrän paradiset blev riktigt färdigt, det vill säga när kvinnan kom."

- Så jävla bra, sa hon om och om igen och skrattade. Folk förstår inte hur bra han var!

Vi vandrade nedför gatan, där August promenerade varje morgon mot slutet av sitt liv oavsett väderlek (se bilden). Jag berättade att han ofta tittade in i hattaffärer, men bara gick in om butiken var tom. Lite gullig var han också, August.

Två oumbärliga författarvänner

Träffade två vänner, tillika författarkolleger, igår. En åt jag lunch med och en middag. Det är bra att träffa de här två gynnarna då och då. Utöver vänskapen - som jag förstås värderar allra högst - inspirerar de och pushar mig i mitt skrivande. De är bra på att både berätta och lyssna. Jag är dem stort tack skyldig. Hade inte de två läst och kritiserat mina texter och hejat på mig hade jag aldrig varit där jag är idag i mitt skrivande. Får jag ut min novellsamling kommer jag förstås att tacka dem ordentligt.

Dotter Horn

Stockholmseländet går i arv. Och det är så jävla bra! Morgondagens ungdomar kommer kanhända tro att Hornsgatan är uppkallad efter Melissa Horn. En del sjuttiotalister trodde nog att den var uppkallad efter hennes mamma.

Mamma Horn

Maritza Horn. Varför försvann hon? Så jävla tung! Och livet är bara ett jävla elände.

Dagens dagsvers: Påminnelse till Sverige

Idag kom årets sista DIK forum och min dagsvers i numret lyder så här:

Nordiska museet och Mångkulturellt centrum i Fittja har satt igång skrivuppropet Att minnas migrationen. Museet samlar invandrades berättelser i sitt arkiv.

Påminnelse till Sverige

Säg, min vän - hur kom du hit?
Ge mig nu din pusselbit
och berätta vad du ser.
Klarar man att minnas
är det som att finnas
ännu lite, lite mer.

Folk vill gärna döma
från sin svenskaflaggbalkong.
Invandringens kö är lång.
Alla kom vi hit en gång.
Sånt är lätt att glömma.

Poeter vägrar vara hovnarrar

En majoritet av de trettio poeter som tillfrågats om de vill skriva kärleksdikter till Victoria Bernadottes och Daniel Westlings bröllop i juni har tackat nej. Jag är glad att mina diktaridoler Kristina Lugn, Göran Greider, Göran Sonnevi, Bruno K. Öijer och Tomas Tidholm sagt ifrån. Tidholm säger till Dagens Nyheter:
- Den vämjelse jag känner inför evenemanget saknar ord. Jag är absolut emot monarki, avskyr hela det spektaklet. Det är inte värdigt en demokrati.
De flesta poeter har alltid varit fattiga, men de kan åtminstone numera ha den värdighet att de kan vägra vara hovnarrar. För knappt tre hundra år sedan hade de inte haft samma möjlighet. Chefen på Liljevalchs, Mårten Castenfors, som tagit initiativiet säger till DN:
- Det är lite larvigt att folk är så känsliga. Jag vill göra ett skojigt publikt konstprojekt.
Sorgligt historielös människa som inte har respekt för andra människors kritik mot monarkin och överheten och ovilja att bli en beståndsdel i hans pajaskonster för kungahuset.

Mitt möte med Müller

Träffade Herta Müller för en timme sedan på NK. Fick en bok signerad. Hade velat köpa flera, men NK-personalen meddelade att hon bara signerade en bok. Hörde det glunkas i kön att hennes schema är för trångt, att hon skulle iväg på något engagemang vid 13.30.

En halvtimmes köande bakom en gubbe som verkade ha något slags nervsjukdom, för han kunde inte stå still, utan for omkring med huvud och kropp. Flera gånger trodde jag att han var på väg att lämna kön. Gråvinterhimlen kastade ner små vassa regndroppar över oss som stod där och dagen till ära grävde gatukontoret upp halva Hamngatan med mesta möjliga oväsen.

Väl inne kastade sig en vänlig reporter med fotograf från tysk TV över mig. På klanderfri svenska frågade reportern om jag tyckte att Herta Müller var värd Nobelpriset. Jag sa att så vitt jag kan bedöma: Ja. Berättade att jag läst hela hennes Nobelföreläsning i dagens Svenska Dagbladet och att jag tyckte att hennes språk och hennes sätt att berätta var fantastiskt bra. Att det kanske gett henne en särskild kraft i skrivandet att leva under det förtryck hon har gjort.

Någon minut senare stod jag på den röda wiltonmattan, framme vid det stora skrivbordet där Herta Müller, omgärdad av NK-personal, vakter och TV-team satt och signerade bokbuntar med svart tuschpenna. Hon skrev i min bok och såg upp på mig. Jag försökte komma på vilken liten svart, främmande fågel hon påminde om, men kom inte på det, utan tog emot boken och sa:
- Danke schön.
- Bitte sehr, svarade hon utan att le, men ändå med de två orden vilande i något slags värme.

Jag klev vidare och vek av för att inte hamna rakt in i TV-kamerorna. Tog ett par bilder med mobilen och banade mig väg ut genom müllret.

Det ständiga behovet av en bra redaktör

Idag har jag fått noggrann och textkänslig kritik av två av mina redaktörer. Det är bra att få det ibland. Eftersom det gör att man kan slappna av som skribent. Ösa på och ta ut svängarna. Man kan lita på att redaktören säger ifrån om texten av någon anledning inte funkar. Säger en sådan redaktör att texten funkar så vet man att den gör det. Min ambition med mitt eget redaktörskap för antologin jag just nu jobbar med är att vara just en sådan redaktör. Och av den respons jag fått från författarna hittills verkar det som att jag ligger nära den ambitionen. En bra redaktör gör skribenterna bättre.

Arbetarberättandet lever vidare och utvecklas

Att den svenska arbetarlitteraturen lever vidare och utvecklas kan man uppleva på Biocafé Tellus i Midsommarkransen tisdagen 15 december klockan 19-21, då Föreningen Arbetarskrivares medlemmar David Ericsson, Jane Morén, Micke Evhammar och Jenny Wrangborg berättar om sitt skrivande. Gratis inträde och boksigneringar. Läs mer om kvällen här medan John Lennon sjunger lite om vad det handlar.

Arrangemanget sker i samarbete med Kulturföreningen Tellus, biblioteket i Aspudden och ABF Stockholm.

Redaktörer på stan

Jobbar på stan idag. Lever författarmyten medan två hantverkare är hemma och river en glasprofil mellan matrummet och köket. Sitter på ett morgonöppet café på Söder och dricker italienskt kaffe med mjölk. Ska bara plöja dagens kvällstidningar och sedan sätta igång med redaktörandet. Antologin växer vidare.

Väntanstider för författaren, journalisten och redaktören

Karlfeldt får åter rätt, trots att jag inte är gravid: Intet är som väntanstider...
Imorgon ägnar jag hela dagen åt att redaktöra, eftersom vi har hantverkare hemma som stökar omkring och vill göra det utan publik.
Väntar också, enligt frilansarens tradition, på svar och pengar från olika håll. Den skrivande författarens och journalistens främsta egenskap är inget annat än tålamod.

Dagsvers om klimatet nu i nätversion

Min senaste vers i LO-tidningen går nu också att läsa här. Exempelvis som en kortfattad introduktion till det kommande klimatmötet i Köpenhamn.

December för författaren, redaktören och journalisten

Resten av december spikad i stort sett. Ett större reportagejobb som ska göras färdigt, en dagsvers återstår och så har jag några uppslag till att fila på. Därutöver puttrar antologin på. Läser och läser och ger respons. Intressant är hur glada många blir över synpunkterna. Och att många publicerade författare säger att de sällan fått liknande feedback tidigare. Man blir förvånad.

I eftermiddag blir det dessutom lite research gjort för ett tidigare påbörjat romanprojekt som jag eventuellt kör igång med i vår. Har tre bokidéer, förutom den ungdomsbok farsan och jag skriver på. Snart måste jag bestämma mig för vilket projekt utöver ungdomsboken jag ska satsa tid och energi på.

Författarförbundet flyttar fram positionerna

Författarförbundet flyttar fram positionerna med nya satsningen Dejavu. Författarnas backlist ska därmed kunna finnas tillängligt på ett helt annat sätt än tidigare. Istället för att vara skrämt för den tekniska utvecklingen välkomnar Författarförbundet den och tänker ett steg vidare. Trevligt att vara med i ett sådant förbund. Och tryggt att satsningen görs i samarbete med Fredrik Gustafsson på Pocketförlaget, en ovanligt framåt och professionell förlagsperson.

Redaktörande och dagsvers

Mest läst idag och gett respons. Redaktörat. Antologin växer så sakteliga. Ska skriva årets näst sista dagsvers ikväll också. Men först lite sopsortering vid en av de oftast allt annat än miljömässiga miljöstationerna. det är väl sådant som kallas växelbruk.

Guillou, Ibrahimovic och frilansplanerande

Frukostmöte på stan idag. Plansmidande för kommande reportage. Lovar gott.
På eftermiddagen hörde jag Lotta Bromé intervjua Jan Guillou på radion. Hans romaner har sålt i tio miljoner exemplar. Först sa han att han inte skulle fira detta något särskilt, men sedan kröp det fram att tillfälle ges ikväll, när det är fest på Piratförlaget.
En som har tillfälle att fira också är Zlatan Ibrahimovic, efter gårdagens succématch i Spanien. Imorse var det första jag mötte när jag kom ut ur tunnelbanan den Stockholmsgrå himlen över Sergels torg. Och ett torgstånd med en liten dinglande blåröd Barcelonatröja med Ibrahimovic på ryggen.

Demian gestaltar slutet på denna vackra söndag

Att det går att göra så hjärtskärande musik av ett sådant originalmaterial. Som om en zigenarhövding som lirar svensk trallschlager. Lars Demian kan vara ojämn, men när han är bra är han så jävla bra.

Dagens dagsvers: Sonett till Allan Edwall

Min första dagsvers var en hyllningssonett till Allan Edwall, när han just gått bort. Den publicerades i veckotidningen Internationalen 11 februari 1997. Och löd så här:

Sonett till Allan Edwall

- Åh, Allan Edwall ligger i sin grav,
tycks nu varenda mänska tårögt hoa.
Fast han nog bara tröttnat på att roa
och vilar lugnt en stund från alla krav.

Hans röst har ingalunda brutits av.
Nu sitter han och mår i snickarboa,
snart hörs han muttra högt och tjoa.
Visst hör vi Nalle Puh och Ru rent av!

När vi vill rymma från reklamens grepp
och snaskets tjat, som rörs ihop med gruffen,
så gömmer han oss barnbarn tryggt i stalle'.

Som Doktor Glas slår han en dyster stepp
och plockar loss var lus från våran skalle,
sen tar han glatt oss varsamt med på luffen.

Mitt möte med Allan Edwall

Jag har träffat Allan Edwall en gång. Minnet sviker och jag kan därför inte komma ihåg om det var på Oscars (vilket jag tror) eller gamla Palladium intill. Farsan hade fått med sig brorsan och mig och en kompis till farsan till audition för de tre rollerna i filmatiseringen av Sigfrid Siwertz "Mälarpirater", som Edwall skulle regissera.

Alla grabbarna, det var tusentals som vällde i huset, fick varsitt papper med några repliker på. Det var en konflikt kring en ost, vill jag minnas. Vi läste och läste och läste och nötte oss upp i huset. När man kommit högst upp efter flera timmar stod man plötsligt i ett enormt rum under taket. Längst in i rummet satt Allan Edwall som en liten, väldig prick, bakom ett lika enormt skrivbord. Han hälsade en med sin avgrundsmörka röst från andra sidan jordklotet:
- Hej, jag heter Allan Edwall. Vill du läsa replikerna du fått mot han där? Varsågod.
Det kom fram en man och skulle vara den andra rollen i dramat om osten.
Jag var nervös och rösten sprack och benen skakade och händerna som skulle hålla pappret med replikerna, som jag förstås glömt allihop och jag var yngre än mina tolv år. Sju, ungefär och det var första dagen i skolan.

Jag, liksom brorsan, hans kompis och ungefär tusen andra nådde inte ända fram. Vi fick inga roller i filmen, som heller inte blev någon succé. Det får jag trösta mig med när jag saknar Allan Edwall. Jag fick i alla fall göra en katastrofal audition för honom som grabb.
Alla som sökte rollerna fick som minne ett neongrönt diplom, som om jag kommer ihåg rätt var illustrerat av mästaren Ilon Wikland.

Var med och bilda en roligare och radikalare regering!

Jag och min bloggkompis och författarkollega Eva Swedenmark håller på som bäst med att bilda en skuggregering. Inget glidaåthögerslafs, utan en vänsterregering på riktigt. Eva tog första initiativet efter att ha läst en kolumn i Aftonbladet av Jan Guillou, där han kritiserade Mona Sahlin för att inte våga vara sosse.

Värvade ministrar hittills är:
Gudrun Schyman, statsminister
Göran Greider, jordbruksminister
Marie-Louise Ekman, kulturminister
Johan Ehrenberg, jämställdhetsminister
Jan Eliasson, utrikesminister
Maria Wetterstrand, miljöminister
Carin Jämtin, kommunminister alt. inrikesminister
Barbro Lindgren och Hasse Alfredson, ungdomsministrar
Ali Esbati och Jonas Sjöstedt håller vi på att hitta poster åt.

Kom gärna med förslag! Vi har redan fått hjälp med att tillsättandet en minister - Ehrenberg - tack vare Ellen Swedenmark. Kom igen nu! För en roligare och radikalare politik!

Spelar Allan

Allan Edwall, denne briljante skådespelare, regissör, artist och vispoet. Det är tolv år sedan han dog och han kittlar fortfarande våra hjärtan. Jag och min favoritfotograf José Figueroa hade en intensiv jobbdag ihop igår. På eftermiddagen tog vi en paus hemma hos honom med mellanmål - te och honungsmackor - och medan han kollade mailen lirade han Allan Edwall. Stannade upp då och då när Edwalls text träffade lite extra rätt i hjärtat och log och fnissade och sa: "Det här är så jävla bra, Victor!"

När jag kom hem, dödstrött, efter arbetsdagens slut letade jag upp den här Edwallklassikern. Tycker att världen behöver lite mer Allan Edwall, helt enkelt.

Dagens dagsvers: Från ledningen till städningen

Idag kom en massa bra tidningar i postlådan: Ordfront Magasin, Arbetaren, Flamman, Författaren och ST Press. I den senaste har jag med en dagsvers, som lyder sålunda:

Bilder från en skolas övervakningskameror får inte användas för att kontrollera städningen. Det strider mot personuppgiftslagen, Pul, rapporterar stpress.se.

Från ledningen till städningen

Men snälla, kära, rara underställda
hur kan det komma sig att vi blir skällda
för snokande tyranner när vi ger er
(det är ju inget straff, men rena mutan)
en chans att visa upp ert jobb i rutan.
Vi vill ju bara visa att vi ser er!

Ordböcker från förorten

Just köpt Svenska Akademiens Ordlista och en fet ordbok i en välsorterad förortsbokhandel. Akademibokhandeln, släng dig i väggen! Äntligen en stor bokhandel som satsar på böcker och inte på vykort, kaffe och tidningar. Kanske var det för att sortimentet av ordböcker var så generöst också. Lite löjligt att jag inte haft en rejäl ordlista och och en maffig ordbok tidigare. Ordmakare som jag är. Blev utskälld av en poet på Facebook igår, så jag tyckte att nu var det dags.

Estby i Rinkeby

Krönikerar i LO-tidningen om Rinkebyockupationen och hur den hänger ihop med Kerstin Ekman och Järvadialogen. Läs krönikan här.

Litteraturarr och journalistik

Sydde ihop ett litteraturarr på morgonen. Återkommer med mer info om det. Ikväll ska jag göra en intervju. Ska strax förbereda frågor.

Annars blir det mest läsande och responsmailande idag. Äcklas av grisavslöjandet och förundras av Mitt i Söderort. Mitt i:s avslöjande handlar om att "skandalhuset" i Rågsved, där kommunen känt sig tvingad att hota flytta ut hyresgästerna, förväntas hållas samman med nylonband. Visserligen var det några år sedan jag avslutade min byggnadstekniska utbildning, men spännband som bärande konstruktion låter ju inte helt hundra. Journalistik och avslöjanden, ta reda på saker är kittlande. Säger han som aldrig skulle bli journalist.

Soffpotatis med Ullared, Mamma till en mördare och August

Slutat vänta. Läsningen fortsätter. Tagit paus för kvällen med lite soff-TV.

Sett "Ullared" för första gången. Fattar inte grejen. Ska man sitta och oja sig och förundras, eller? Skratta? För mig var det bara som att komma tillbaka till barndomens husvagnssemestrar. Ingen sensationer, vilket i och för sig kan vara skönt. Men ingen bra berättelse heller. Som med de flesta dokusåpor. Vardagen bjuder på så många stora berättelser, men det kräver att man kan berätta dem. Dock gläds jag över att Femman förhåller sig respektfull till vardagen och "vanligt folk". Men inte är jag särskilt sugen på att titta på programmet igen.

Såg "Mamma till en mördare". Mer dramatiskt ämne. Men lika mycket vardag och gråhet. Och mycket bättre berättad och lika respektfull. Jag sitter och tänker hur Krister, som är psykiskt sjuk och mördade sin sambo - mamman till hans barn - för tre år sedan orkar leva vidare. Och hur hans föräldrar Janne och Ingela orkar. Människan är en underlig och fantastisk varelse. Tror att det är just sådana här berättelser vi behöver. För att förstå världen bättre. Mycket generöst av familjen att ställa upp med sina liv!

Gratulerar också kvällens Augustprisvinnare Steve Sem-Sandberg, Brutus Östling, Ylva Karlsson och Katarina Kuick!

Läser antologitexter och väntar

Vattnet avstängt i kåken, väntar på svar från en redaktör och läser och läser och läser antologitexter. Redaktörande och en del intervjuande blir det denna vecka. Några extra växlar att lägga i fram till jul.

För alla som går i trasiga skor

Den stora balladen om fattigdomen. Oöverträffad på svenska.

Ungdomen ska hålla käften...

....även om ungdomen är 35. Fick höra ikväll: "Ska jag få höra av någon som är 30 år yngre än jag att jag ska lära mig någonting?!"
Sedan följde följande kommentar från samme man: "Vi har funderat på att publicera en bok - min fru och jag. Vi kanske kan höra av oss till dig om tips vart vi ska vända oss sedan?"
Det var länge sedan jag kände mig så ung och gammal på samma gång.

Nationalteatern sent en lördagkväll

Sent en lördagkväll ska det väl bli. "Vi grundade med groggen" - grundmeningen till det svenska proggundret. Nationalteatern, vilka kungar!

Dagens dagsvers: Trösttrall för klimatsmarta

Varsågoda! Dagens dagsvers, som är veckans vers i LO-tidningen, som kom idag:

Trösttrall för klimatsmarta

Den verkstaden som mest består av prat
har ändå ganska bra debattklimat.
Och ett stort fiasko snart i Köpenhamn
lär skänka katastrofen ett nytt namn.

Vår värld, den har i vart fall sina stunder
– så kan man tänka positivt med ens –
när vi har svårt att komma överens
om att vårt jordklot inte ska gå under.

Man ska vara bra

Gårdagens småfebriga filmgloende i soffan var tvunget att avbrytas tvärt när jag gjorde lunch. Det finns vissa personer man bara måste lyssna på när de pratar. En av dem är Hasse Alfredson, som blev intervjuad i radions P4. (Han förklarade att hans mamma kallade honom Hans när hon var arg på honom när han var liten och Hasse när hon inte var det). Det kommer en box med Hasseåtages revyer nu och Hasse spelar en biroll i sonen Daniel Alfredsons filmatisering av Stieg Larssons "Luftslottet som sprängdes". Hasse lika rapp i repliken, dråplig och klok som alltid, programledaren lite för nervös, lite för dålig på att lyssna och alldeles för dåligt påläst. De gick i otakt, men tänkte man bort programledaren gick det bra. Jag saknade Lotta Bromé. Hur som helst: Hasse fick den banala frågan:

- Hur har ni lyckats bli så framgångsrika, du och dina söner?

- Det enkla svaret på frågan är att man ska vara bra, sa Hasse.

Soundtrack till essän

Här kommer lite musik att lyssna på under läsningen av miniessän om Kent i LO-tidningen.

Kent och Astrid Lindgren

Nu så finns min miniessä om Kent på LO-tidningens hemsida. Vad har Kent och Astrid Lindgren gemensamt? Läs här.

Vers, möjlig krönika, redaktörskap och ingen post

Skickat iväg en dagsvers på morgonen. Tycker den blev riktigt bra. Sedan påbörjat en möjlig krönika. Mailat lite. Resten av dagen blir redaktörande för hela slanten. Ska också försöka styra upp några reportagebitar. Vad mer? Ingen i huset har fått post på två dagar. Varken från Posten eller Citymail. Enda brevet som verkar ha kommit fram är till en som inte bor i huset. Ser ut som en räkning. Ligger där i ensamt majestät på postboxarna i entrén. Gnäller inte, men förundras.

Förortsuppdrag och sedan redaktörande

På förortsuppdrag idag med min favoritfotograf José Figueroa. Vi skildes åt i Liljeholmen, där han skulle vidare till Nynäshamn för att knäppa en bild och sedan till Rinkeby för ytterligare plåtande. Han gladdes åt att han tjänade in nästan hela SL-kortets respengar bara idag.
Själv tog jag en tur förbi Mariatorget för lite julklappsbestyr, köpte en påse kanelbullar och for hem. Igår var det deadline för bidragen till Föreningen Arbetarskrivares antologi, som jag är redaktör för. Har nu en skaplig bunt texter att gå igenom. Som tur är har jag redan börjat.

Cashs söndagsskola

Lite Johnny Cash så här på söndagskvällen är ju inte helt fel. Den här kraftfullheten, klokheten och sårigheten kan lära en skrivande människa mycket.

Dagens dagsvers: Där är gudagott att vara

I senaste numret av DIK forum, som kom igår, har jag med denna dagsvers:

Lilla Vara kommun lockar kulturbesökare från hela Västra Götalandsregionen. Kulturen i kommunen möjliggör också andra satsningar.

Där är gudagott att vara
(fritt efter Gunnar Wennerbergs "Gluntarne")

Där är gudagott att vara,
o, vad livet dock är skönt,
där man lockar skara på skara
gäster för någonting man rönt:
Foto, sång, musik, konserter,
konst, teater, poesi
gör oss gärna till resenärer.
Bra kultur behöver vi.

Bokbål i skrivarlyan

- Det luktar bokbål, ropar U när hon kommer in genom dörren.
- Det stämmer, svarar jag. Jag eldar faktiskt upp manus. Som en viss bokförläggare. Dock eldar jag upp mina egna, kasserade versioner.
Trots att vi fått värmen åter är det utkylt i skrivarlyan, så vi eldar i öppna spisen. Den sura veden får god hjälp av sönderrivna manusblad. Författares verk är användbara till mycket.

Fredagseftermiddagslitteratur

Lite fin litteratur kan väl passa så här på fredagseftermiddagen. Claes Eriksson ur "Grisen i säcken".

Värme, Kent och svinigheter

Lagom till helgen kom till värmen tillbaka. Alla ventiler är på plats, elementen är luftade och börjar nu dela med sig lite av sitt. Äntligen!

Annars har jag mest skrivit ut, styrt upp ett frilansjobb och bläddrat i dagens tidningsskörd. Har med en krönika i LO-tidningen om Kent, med anledning av senaste plattan, "Röd". En något längre version kommer at läggas upp på tidningens hemsida. Länkar till den när så sker.

För övrigt anser jag att Vellinge kommun bör fördömas. Och få gå före i svininfluensevaccinskön. Kanske det hjälper mot kommunens svinigheter. Jag tror på människorna.

Dramatisk torsdag i skrivarlyan

Tonern anlände och jag rusade till kontorsgrossisten och satte igång. Då drabbades manuset av virus, fick någon obotlig spärrning och titlarna hamnade huller om buller. Som tur var hade jag flera backuper. Sedan tog pappret slut och när jag höll på att fylla på nytt började skrivaren arbeta och pappersmataren for i golvet. Vilket ledde till att utrymmet för pappren blev för litet. Till slut fick jag ordning på det och lyckades skriva ut ett manus, som jag lade på lådan innan jag for iväg på ett frilansjobb.

Som om det inte räckte med dramatik för en dag så vaknade jag imorse av att elementet i hallen svämmade över. Rörmokarna hade satt på vattnet utan att sätta dit någon ventil. Tur att lägenheten inte var tom. Då hade lägenheten förvandlats till en inomhuspool. Än dröjer värmen. Hoppas att jag kan sitta i skrivrummet utan att frysa från och med i helgen.

För övrigt anser jag att Vellinge kommun bör fördömas.

Dagens dagsvers: Tågsignalen för en ny tid

Idag kom nya numret av ST Press. Min dagsvers i numret lyder sålunda:

De uppsagda arabiska järnvägsarbetarna i Israel får behålla sina jobb. Kravet på tjänstgöring i armén är diskriminerade, enligt ett preliminärt domslut, skriver ST Press.

Tågsignalen för en ny tid

Än går det inte bara som på räls
på vägen som är staten Israels.
Men även här så kan naturligtvis
dock rättvisan bli mindre orättvis.
Om makten sedan inte har förstått,
så kvittar det. Den maktens tåg har gått.

Tangentsmatter mot kylan

Igår skickade jag manus. Idag har jag skickat iväg en vers och några reportageförslag. Fortfarande kallt i lägenheten. Hantverkarna är i någon lägenhet omkring, hör dem som gnagare i väggarna. Igår kväll slog förmodligen husets alla värmefläktar ut strömmen tre gånger. Först dog strömmen i halva lägenheten, sedan blev hela huset kolsvart. Att öppna dörren ut i trapphuset var som att stirra in i gapet på ett kallblodigt grottodjur.
Sedan har det inte varit några avbrott och min kompis reflektorvärmaren stryker min rygg med lugna, ljumma händer, där jag sitter vid skrivbordet och försöker skjuta bort kylan med mitt tangentsmatter.

I väntan på en toner

Idag har det mest blivit en massa pappersjobb. Utskrifter och skick och en tur till närmaste kontorsgrossist. Får vänta på en efterskickad skrivartoner. Fått mig ett par böcker tillskickade från en nyfunnen vän och verskollega. Sådant är alltid roligt och inspirerande.

Nu ska jag skriva en dagsvers som ska skickas imorgon till en uppdragsgivare.

Annars har rörmokarna gjort en snabb raid in i skrivarlyan och alla element utom två verkar vara färdiga, såvitt jag kan se. Har i alla fall hämtat upp en säck ved. Så ikväll sprakar spisen och en del av lägenheten blir uthärdlig att vistas i.

Alla barn i skrivarbörjan

Snabbskrev en limerick idag, efter en rim- och vitsdiskussion om västgötska tätorter på Facebook. Så här blev den (tog en kvart att tota ihop):

Herrljunga

Två gamlingar uti Herrljunga
har nästan helt slutat att sjunga.
Det är andra tider
och svagare cider
än när de två gamla var unga.

Knåpade en del med limerickar i tonåren, mest inspirerad av Hans Alfredsons makalösa "Svea Hunds limerickar". Vid den tiden skrev jag hellre än bra. Men någon gång måste man ju börja. Ingen av de limerickar jag ägnade dagar åt att skriva då var bättre än den ovanstående. Men idag är jag glad att jag kämpade med rimmen och rytmen de där tonårsdagarna. Det ledde bland annat vidare till dagens dagsversmakande.

Kaffe och lussebullar gör mig glad

Kallt som helvetet i skrivarlyan, som för övrigt ser ut som hela havet stormar. Ingen aning om när rörpularna behagar dyka upp och till dess får möblerna, utom i skrivrummet, stå 1,5 meter ifrån elementen. Men kaffe och lussebullar gör en ju alltid glad. Notera röken ur kaffekoppen, den är inte där enbart för att kaffet är varmt. Men kaffet värmer en frusen författare i alla fall.

"Sparvögas" fantastiska figurer

Tillbringat helgen på Dalslands gästgiveri, med svindlande utsikt över sjön Ånimmen och skogarna och bergen bortom.

Just läst ut Ann-Charlotte Alverfors delvis självbiografiska "Sparvöga". Fantastiska figurer hon berättar om - mormor, farmor, morfar och farfar som alla bor under samma fattiga tak som Getrud "Sparvöga" och hennes stenografistuderande mamma och lungsotssjuke och skrivande pappa. Lite som en folkhemssvensk variant av Roald Dahls "Kalle och chokladfabriken". "Sparvöga" är självklart och rättvist en stor romanklassiker.

Språket är bitvis glimrande. Dock irriterar jag mig lite över En bok för allas slarviga korrekturläsning och Alverfors generösa kryddande med onödiga adjektiv och hjälpverb. Boken hade blivit ännu lite starkare med en mer sträng redaktör. Synd på en så briljant bok. Men det här är förstås enbart skönhetsfläckar. Snart ska jag läsa de följande delarna i serien om Getrud. Men först en annan klassiker jag löjligt nog inte läst: Lars Ahlins "Tåbb med manifestet".

Carl-Johan Vallgren tågade in

På tåget genom Värmland: Just när jag slagit ihop laptopen efter att ha färdigredigerat sista novellen i novellsamlingen kliver Carl-Johan Vallgren in i restaurangvagnen. Gissa om jag ser det som ett gott tecken!

Tyvärr hade jag ingen kamera att föreviga ögonblicket med.

Fredagskvällshjärtan

Smärtande hjärtan blir sällan vackrare än så här. Sveriges Elvis sjunger för alla ledsna hjärtan ikväll. För alla som saknar. Här.

Joni Mitchell sjunger vackert och klokt

Från båda sidor. Så kan man se på livet.

Action i skrivarlyan

Skickat en krönika och väntar på respons. Snart knackar också en man på och överlämnar en värmefläkt. Sedan blir det redigering av novell och redaktörsjobb. Action i skrivarlyan!

Bra författarlektion på Aino Trosells blogg

Aino Trosell bjuder, med början idag, på sin blogg på en författarlektion. Mycket generöst, tröstande och roligt att läsa för alla oss som tragglar med denna syssla att skriva böcker.

Foto: Ulla Montan

Värme i arbetsrummet

Skriver och skriver. En vän och kollega gav mig bra respons på sista novellen i samlingen igår eftermiddag. Ska ta itu med strykningar och förtydlingar och utvecklingar när jag är färdig med ett frilansjobb som ska levereras imorgon.

Nu har jag värme i skrivrummet med hjälp av en reflektorvärmare. I nästa vecka börjar hantverkarna byta ventiler på elementen i lägenheten. Då blir nog författaren/redaktören/frilansaren husvill. Får improvisera. Har trots allt en bärbar och webbmail.

Hemingway-klassiker klimatuppdateras på norska

Ernest Hemingways klassiska novell "Snön på Kilimanjaro" får nu en uppföljare på grund av den globala klimatkrisen. Snön på Kilimanjaro är ju på väg att försvinna, rapporterade olika medier igår. "Baremarken paa Kilimandjaro" ska den nya långnovellen heta och skrivs av den norske författaren Henning Vej. Han säger i intervjuer i norsk media att han "ser det som sin plikt att klimatuppdatera Hemingways novell".

Boken beräknas komma ut 17 maj 2011. Om den ska filmatiseras, som sin förlaga är idag oklart. Men Jahn Teigen säger att han kan tänka sig att regissera en sådan film samt spela huvudrollen, marknadsföra filmen, och sjunga ledmotivet.

Gör en volt och håller värmen

Tydligen har jag inte bloggat på hela dagen. Frilansat istället. Skickat en vers och dragit iväg lite jobbidéer. Rara redaktörskontakter - mycket uppskattande allihop.
Redaktörat lite själv och ska fortsätta med det imorgon. Bidragen till antologin droppar in i snabbare takt än jag räknat med, vilket är roligt.
Rörmokarna som ska byta ventiler på elementen, och därför stänger av värmen i minst två veckor, stövlade in oanmälda idag. Men eftersom jag fick ur dem att de inte kommer in på allvar här förrän i nästa vecka slipper jag åtminstone slammer inne i lägenheten och kan jobba hyggligt den här veckan. Sedan är det bara att vänta på en köldknäpp och så ska värmen vara tillbaka. Köpte en säck ved idag för säkerhets skull och la fram ett par raggsockor. Förmodligen är man mest en bortskämd jävel.
Jag gör en volt och håller värmen, som Tage Danielsson sjöng i "Elektricitetsvisan".

Höststämning med Winnerbäck

Höst. Igår kyrkogården, ljusgrått dis och varma gravlyktor. Idag versmakande och antologiredaktörande. Hösttröstar mig med Winnerbäckvemod medan vinden sliter av de sista löven på lönnen utanför fönstret.

Mitt senaste reportage: "Välkommen till verkligheten"

Här kan man läsa mitt senaste reportage - ett besök tillsammans med Stockholms stads uppsökare hos den hemlösa grupp som kallas "Husvagnsfolket" i Sollentuna. Publicerat i senaste numret av ETC Stockholm.

Foto: Victor Estby

Skrivrummet som skötrum

Igår hade skrivarlyan besök av både gamla och unga. Den yngste, bara två veckor gammal, fick blöjan bytt två gånger eftersom han bestämt sig för att vara synnerligen produktiv. Jag fick se min egen produktivitet vid skrivbordet fullständigt utkonkurrerad, när detsamma blev förvandlat till tillfälligt skötbord.

Ikväll har jag läst ut Jan Guillous skrivmemoarer och han skriver rappt och spännande och lyckas foga in sitt eget liv väl i sin bokdramaturgiska mall. Berättandet är som vanligt effektivt och underhållande och det är förstås ett unikt stycke svensk press- och författarhistoria.
Mest förvånande är att han så många gånger skriver om egna klantigheter och brister. Och hur viktigt det är att prata med och lyssna på andra när man skriver böcker. Det hade jag inte väntat mig.
En intressant detalj är den hårda kritiken mot Olof Palme. Förmodligen är den berättigad rakt igenom, men ändå blir det till slut för mycket. Palme är död och kan inte försvara sig. Hur mycket makt han än hade medan han levde och hur mycket han än kan ha missbrukat den. Nu har han ingen makt och därför tycker man mot slutet av boken synd om honom när Guillou återigen hamrar över honom med skrivmaskinen.
Men sammantaget är boken en mycket inspirerande läsning för alla som håller på med det skrivna ordet! Rekommenderas varmt!

Lördagskväll i skrivinspirationens tecken

Det har sagts många gånger, men sällan är det mer sant än nu: Bättre än så här blir det inte. Så vemodigt vacker, så svängig är aldrig annars en lördagskväll. Inget skrivit ikväll, men samlat stoff. Och bestämt att köra stenhårt på en reportageidé. Sedan får det bära eller brista.

Med lite hjälp från mina drömmar

Igår natt vaknade jag av en klar bild. Genast förstod jag att den var en mix av ett TV-program jag sett på kvällen och en väldigt trevlig middag med en gammal vän och hans berättelser om hur det kan vara att vara nybliven, orolig förälder. Lite öl på det och några timmars sömn. Sedan satt bilden där. Och är en fin skärva till en novell jag trodde var färdig i min novellsamling.
Nu ska jag infoga drömbilden och se om den passar även i praktiken.
Jag har ångan uppe nu efter att ha avslutat den sista (?) novellen i samlingen. Så nu ska vi se...

Lite Bowie att fira torsdagen med

Redaktörar för antologin idag. Texter fortsätter att strömma in och jag läser och läser och försöker ge konstruktiv och inspirerande kritik. Mycket handlar om att, som jag lärde mig på Jakobsbergs folkhögskola för många år sedan, läsa med varma ögon.

Och med lite bra musik så går arbetet lättare.

Dags att börja skriva igen

Skickat fakturor idag. Också en del av frilanslivet. Och så blev det en vers också. Men ser att tangenbordet fått vila för länge och börjat bli dammigt. Dags att riva igång med lite skrivande igen. Ska redaktöra lite också innan kvällen kommer.

Sjuttiotalets spionstockholm växer

Bilden av sjuttiotalets spionstockholm växer. Det visar sig till och med att jag känner någon som ryssarna försökte värva! Läs här. Det slår mig att om jag varit född tjugo år tidigare kanske ryssarna kontaktat även mig. Nu fattas bara att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson också varit "KGB-agent".

Researchlunch på stan

Idag ska jag träffa en kompis och käka lunch i centrala innerstan. Ibland blir författaren journalist och bestämmer sig för att även skönlitterära berättelser blir bättre om de researchas för. Tanken är att lunchen ska ge stoff och stöd till minst en novell. Men om jag känner mig själv rätt kommer den att leda till mer än så. Vi får se.

Jag börjar förstå Jan Guillou och hans förtjusning över att träffa folk på hemliga möten på stan och följa kritchiffer i telefonkiosker. Synd att det finns så få telefonkiosker numera.

Grejen är att jag och min källa ska träffas nära KGB också. Restaurangen, alltså. Fast mer spionhistoria än så kommer det inte att bli. Så mycket kan jag säga. FRA läser väl förmodligen den här bloggen också, så det är lika bra att var tydlig även mot de läsarna, tänker jag.

Redaktörat och läst

Idag har jag mest redaktörat för antologin. Om några veckor är det slutlig deadline och flera texter som jag fått in redan är bra. Känns lovande. Föreningen Arbetarskrivare är verkligen en vital skrivkraft.

Har läst vidare i Jan Guillous memoarer, där han utelämnade spionaffären helt. Men den kan man ju läsa nog om i kvällstidningarna å andra sidan dessa dagar. Klart många vill jaga honom nu, inte minst med tanke på alla lustmord han begår i boken.

Det mesta har sagts i den här affären. Man kan kan ha många sypunkter på Jan Guillou och exemeplvis hans uttalanden om homosexuella, men det är ju inte vad den här frågan handlar om. Jag tycker väl kanske inte att det är så mycket att uppröras över av det jag har läst i den här "spionhistorien". Nej, jag är mest irriterad på Ingvar Carlsson. Vad har han att gapa om? Katastrof på alla ministerposter han har haft. Och kört Sverige åt höger tillsammans med Kjell-Olof Feldt och banat väg för den regering vi har idag. I den här frågan är Ingvar Carlsson lika hopplöst onödig som alltid. Så kanske ska man strunta i att irritera sig. Men i alla fall, som min kloka farmor brukar säga.

Novelluppläsningen med andra ord

Så här såg det ut när jag läste upp novellen i onsdags. Bilden är tagen av Raul Leikas och här kan ni läsa hans redogörelse av kvällen.

Dagens dagsvers: Invandringspolitisk insikt

I veckans nummer av LO-tidningen hade jag med följande vers:

Invandringspolitisk insikt

Det visar sig, så skriver en instans,
att ni som kommer hit från någonstans
kan inte rädda våra statsfinanser.
Så varför ska vi ge er några chanser?
Hmm... kanske för att vi har mycket mer?
Och kanske för att vi kan rädda er?

Lite fredagsmusik

Synd att en så bra låt blivit lite förstörd av att förknippas med en B-såpa. Men än håller den ändå!

Dagens dagsvers: Marknadsmyrorna

Igår kom ST Press (läs gärna tidningen och Robert Nybergs briljanta tidskommentar och reportaget om vårt behov av kaffe och bullar) och med en dagsvers, "eminent", enligt chefredaktör Armiento:

För lite har gjorts för att minska arbetslösheten i världen, hävdar världsfacket IFS i en ny rapport. I stället har mest pengar satsats på att rädda finansmarknaden, skriver LO-tidningen.

Marknadsmyrorna

Vi jobbar för att rädda marknaden
så att den återfår sina finanser.
Så hoppas vi väl rätt förgäves sen
att marknaden ska ge oss samma chanser.

Läste novell inför publik ikväll

Läste högt ur novellsamlingeninför publik ikväll. Publiken bestod av åtta personer som bara ville gå hem. Läste sist av alla, efter ett två timmars möte (trots att jag först blev inbjuden för att läsa). Jag var dock den enda som hade med egen publik. U satt tålmodigt och väntade två timmar på att höra mig läsa. Hon är fantastisk, U. Och hon tyckte jag var bra, trots att det inte direkt var det bästa framträdande jag gjort. Men hon och det övriga sällskapet applåderade artigt efteråt. Ingen somnade i alla fall och ingen gäspade - åtminstone ingen som jag såg.

Bäst med kvällen var nog att jag gav en del skrivpepp åt folk i sällskapet, som bestod av Föreningen Arbetarskrivares Stockholmsmedlemmar. Antologin jag är redaktör för börjar locka medlemmarna att skicka bidrag. Kul!

Dagens dagsvers: Entreprenörskapandet

Idag kom facktidningen DIK forum i postlådan, med en av mina dagsverser (apropå regeringens kulturproposition och kulturministerns ständiga återupprepning av ordet entreprenör vid presskonferensen):

Entreprenörskapandet

Förr var du kulturell och kreatör,
nu är du först och främst entreprenör.
För efter en ny maktproposition
får ingen vara marknadssvag i tron.
Och skapandet, det kan aldrig bli störst
när lönsamheten jämt ska komma först.
Och blir du inte lönsam, lille vän,
så vänd dig inte till regeringen.
Där kan du inte vänta dig favörer,
den skapar bara fler entreprenörer.

Kaffe och bullar gör mig glad

"Men kaffe och bullar gör mig glad", sjöng Tage Danielsson (i revyn "Lådan" 1966-67) om hur han tröstade sig när världen kändes alltför hemsk.

Min värld just nu känns faktiskt riktigt bra, trots frilanslivets små krängningar. Eftermiddagsfika vid datorn. Jag antologiredaktörar, spånar på en vers jag ska lämna imorrn och ska sedan åter kasta mig över en reportagetext som är påbörjad.

Måndagsrapport

Kilometersimmat idag, slutresearchat (hoppas jag) till novellsamlingen. Skickat lite arbetsprover till olika tidningar. Antologiredaktörat. Referensgruppsmedlemsstöttat. Så nu blir det journalistskriva av.

Mellan skrivarstugan och skrivarlyan

På tåget genom Värmland. Söndag och höstvemod väller in genom tågfönstret. Träden brinner inte längre, bara lite stilla glöd kvar i trädkronorna. Snart hemma i skrivarlyan igen. Och där är det slut på vilan. Läsa och skriva, läsa och skriva. Skönt att man har det yrke man har, med tanke på att det är måndag imorgon.

Recensenten hamnar inte i evigheten

"Det var inget som bet sig fast..." Ibland ger man inga bestående intryck som recensent. Eller...?
Men jag vet i och för sig ett par författare som aldrig kommer att glömma mina recensioner. Oavsett om jag skrivit dem själv eller inte.

Ro i skrivarstugan

Svamptur idag igen. Mest småskrotande. Lite läsande. Inte mycket skrivande, men lite funderande. Skrivande är en konstig syssla. Även när man inte skriver går skrivandet ändå framåt. Klart det är svårt att förklara hur det går till för någon som aldrig ägnat sig åt det.
Men U kom på ett roligt projekt för nästa år. Vi får se om vi ror det iland. Ro i skrivarstugan. Gött.

Skrivarstugan stod kvar

Skrivarstugan stod kvar, konstaterade vi när vi anlände i förmiddags. Sedan har det bland annat blivit en tur i svampskogen. Inget skrivet idag. Man behöver sina skrivfria dagar också, för att få in lite luft i systemet.
Fortsätter läsa Guillous skrivmemoarer. Alltid lika fascinerande det flyt han får i sina texter.

Läsning på dagen och nazistslaktfilm på kvällen

Mest läst idag. Guillous skrivmemoarer och så har jag referensläst ett kommande nummer av en tidskrift och gett synpunkter.

Såg Tarantinos senaste ikväll. Brutal nazistslakt i andra världskrigets ockuperade Frankrike. Judarnas hämnd och hakkors ristade med kniv i de överlevande nazisternas pannor. Jävligt otäckt. Men för en gångs skull känns det riktigt svårt att leta efter en begriplig bakgrundsförklaring hos Tarantinos skurkar. Och kanske är det en tröst att sådana här filmer finns, för hur otäcka människor kan vara är det bättre att de får smaka på sin egen medicin på bioduken än i verkligheten.

Janis sjunger för oss ikväll

Janis - mer skört, vackert och sårigt blir det inte.

Normala arbetstider

Att ha normala arbetstider är att anpassa sig efter andras arbetstider. Och framför allt deras matvanor.
Imorse var jag uppe vid sju för att få ordning på måltiderna. Om man ska göra ett journalistiskt jobb vid ett måste man ha ätit lunch vid tolv och frukost mellan åtta och nio (som intervjupersonerna). Annars orkar man inte äta frukost vid tolv och kan inte jobba från ett och resten av eftermiddagen.
De allra flesta arbetande svenskar äter lunch vid tolv. Och gör man inte det själv kommer man i otakt med resten av samhället. Inte är det något problem, men det är intressant att det förhåller sig så.

Skrivarvardag: Ut med det gamla och in med det nya!

Mest arbetat med att rensa skrivbordet idag, slängt utgångna presenkort på Viking Line, ställt tidskrifterna i tidskriftssamlare och fått lite mer ordning i företagspärmen. Undrade stilla på Facebook om det här innebar att jag fått något vettigt gjort. Varpå en vän snabbt genmälde att man måste rensa för att kunna fylla på med nytt.

Man spar för mycket på gammalt skräp.

Mellan skrivbordsraiderna styrde jag upp detaljerna kring en kommande intervju, mailade några uppdragsgivare, skrev in ett arbetsprov i datorn och spaltade upp några kommande möjliga uppdragsgivare. Jodå, lite vettigt har man trots allt uträttat.

Och så har jag hunnit med två koppar kaffe. Inte illa!

Inspirerande? Jag?

Åt lunch med en vän idag. Hon tyckte att jag var väldigt inspirerande, energirik och verkar få mycket gjort. Konstigt. Jag tycker mest det känns som att jag traskar omkring i tillvaron och dricker en och annan kopp kaffe. Vad skönt då med vänner som kan berätta för en hur det ser ut utifrån!

Dagens dagsvers: Den dumhetsfredande politikerns predikan

Kristdemokraternas partiledare, ministern Göran Hägglund, går till nya angrepp mot "eliten". Kristdemokraterna ska freda människor från politiska dumheter. Så kommer partiets budskap att låta inför valet 2010, skriver Dagens Nyheter.

Den dumhetsfredande politikerns predikan

Nu sätter jag igång igen och varnar
för alla dessa hemska väderkvarnar.
Jag hittar på att dessa avgör takten
fast det är jag som sitter här med makten.
Och det förlåter säkerligen Herren
om KD bara klarar riksdagsspärren.

"Pansarkryssaren" brakar in

Lite som Slas. Så här ska man ju inte skriva: en massa adjektiv och personer i en enda röra. Ideliga perspektivbyten och nya röster. Men det funkar ändå. Trots stundtals klyschiga beskrivningar av överklass och arbetarklass. Men du längtar tillbaka till boken, du vill vara där i Grusviken och på Bahamas. Inte alltid är skönlitteratur på allvar, på riktigt. Men det är Molly Johnsons "Pansarkryssaren". En på samma gång kompakt och tunn liten tegelsten på knappt 90 sidor, inklusive entuasiastiskt och nyktert förord av Anneli Jordahl. Redan när pansarkryssaren brakar in i Grusvikens å i inledningen har boken brakat in i ens smått förhärdade skönlitterära hjärta för att stanna.

Att vara turist i sin egen stad

Idag var Stockholm ett gråmolnigt turistvykort (bilden är från sensommaren). Jag och U traskade Västerlånggatan fram och tillbaka utan att handla något och hamnade på en hyfsat nyöppnad restaurang vid Järntorget. Och kunde för första gången sitta och se torget utan att ha monster-Konsum mitt i synen. Ibland har jag trott att Konsumbutiken långsamt börjat tugga i sig torget. För blir inte det torget lite mindre för varje gång man är där? Men man ska inte skälla på kooperativa, även om det numera inte är mer kooperativt än Ica. Hur som helst var det som att se Järntorget för första gången. Märklig upplevelse.
Och vid Kornhamnstorg går det inte längre att köpa drömböcker i folioformat i något antikvariat. Det sista försvann här om året. Science Fiction-bokhandeln lockade inte till några köpgalna stordåd heller idag. Kör på med slutet av "Pansarkryssaren istället.

Sugen på Sylvia Plath

Just sett filmen om Sylvia Plath. Skimrande vacker och så sorglig att man har svårt att andas. Har inte läst något av henne, eller Ted Hughes, för den delen. Men har nu sett filmen för andra gången och ska nog ge mig i kast med dem båda vad det lider. "Glaskupan" och deras poesi, förstås. Men först ska jag läsa klart Molly Johnsons "Pansarkryssaren".

Fredlig protest mot storebror och lillebror

Vill på detta fredliga sätt protestera mot utnämnandet av Barack Obama till årets Nobelfredspristagare. Vad har han åstadkommit för att komma ifråga för ett sådant pris? Helt vansinnigt, förstås. Har Norge hört talas om Afghanistan? Obama och hans folk blev fullständigt tagna på sängen av utnämningen, precis som resten av världen. Utom...

Vibeke Olssons livsläxa till författare

Imorse lyssnade jag och en grupp andra frilansare på författaren Vibeke Olsson, som berättade om sitt författarskap ur ett researchperspektiv. Intressant att höra någon berätta om hur rolig researchen kan vara. Och hur viktig den kan vara för författarskapet och skrivprocessen.

Hon skriver ju mest om andra världskriget och romartiden, men har nu gett ut en bok om Sundsvallstrejken 1879. Under arbetet med den senaste boken, Sågverksungen, har hon gjort platsresearch, men annars tycker hon att det räcker gott med att läsa böcker, forskningsmaterial och prata med sakkunniga.

Jag frågade henne om hon inte hade lust att strunta i researchen nu, när hon läst så mycket och skrivit så mycket. Bara låta fantasin flöda och tangentbordet smattra?

- Man är aldrig fullärd, sa Vibeke Olsson.

Hon är så klok och har så rätt. Och det är väl något för oss författare att bita i.

"Kunzelmann & Kunzelmann" färdigläst

Äntligen! fick jag tid att läsa klart Carl-Johan Vallgrens "Kunzelmann & Kunzelmann". När jag läst två tredjedelar började jag längte tillbaka till den när jag inte läste. De historiska bitarna var starkast, han är ju så bra på dem - att skapa närvaro av svunna tider. Då doftade det lite "Den vidunderliga kärlekens historia". Mästerliga berättelser om homosexualitetens flämtande snäva subkulturer i andra världskrigets Berlin och efterkrigstidens Stockholm. Riktigt stor litteratur.

Nutidsskildringarna var mer trötta och pladdriga. Fick känslan av att Vallgren inte var lika närvarande själv när han skrev dem. Lite pliktskyldigt kräkande över den svenska samtiden. Det mesta sagt som många gånger förut. Någon sorts halvhjärtad uppdatering av Sverigekritiken från "För Herr Bachmanns broschyr", som inte heller var någon litterär fullträff. Nu hoppas jag på mer Vallgren-historia i nästa bok. För där är han svåröverträffad. Och det vore synd om man var tvungen att vänta sju år på den.

Fylking var där, men fick inget pris

Min blogg- och författarkompis och -kollega Eva Swedenmark fick följa dagens tillkännagivande av Nobelpriset i litteratur delvis bakom ryggen på Gert Fylking. Men han fick inte priset, trots att han skrek "Äntligen!" när Peter Englund kom ut genom dörren. Årets pris gick till den rumänsk-tyska författaren Herta Müller (bilden). Jag har inte läst något av henne och det verkar som att hennes böcker redan är slutsålda i de flesta svenska butiker och antikvariat. Man får väl snällt vänta in julhandeln. Och jag har ju en del böcker att läsa tills dess.

Nobelpriset till Gert Fylking?

Det tycks och tippas på olika bloggar om Nobelpriset i litteratur, som delas ut imorrn. Förutom förra året har regeln varit rätt otippade kandidater. Men vore det inte det allra mest otippade om Gert Fylking fick det?

Annars tycker jag att Barbro Lindgren och Carl Johan De Geer skulle dela på det för att de är så bra. Och för att jag är så glad att de finns och varit det sedan jag var mycket liten och aldrig ändrat uppfattning. De borde få alla pris som finns.

Här är lite fler blogginlägg om Nobelpriset:

http://lyrannobel.blogspot.com/2009/10/tematrio-nobelpristagare-2009.html

http://evaswedenmark.blogspot.com/2009/10/har-ar-mina-gissningar-om.html

http://www.enannansida.se/bok/2009/10/tematrio-nobelprisspekulationer.html

http://www.danielaberg.se/?p=3753