Lärare Estby

Nu får Estby Media ännu en gren på frilansträdet. Jag ska nämligen vara lärare på en skrivarkurs på en folkhögskola i slutet av månaden. Eftersom farsan är lärare hade jag ju aldrig tänkt att bli det själv, men senaste veckorna har jag tänkt om. Passande nog dök det upp ett tillfälle nu som jag högg på. Och eftersom jag arbetat med skrivarcoachning i alla möjliga former i över tio års tid som redaktör och lektör är steget egentligen inte särskilt långt. Jag har ju i olika grad handlett såväl några av Sveriges mest framgångsrika författare och journalister som amatörskrivare och hemlösa skribenter.
Det ska bli roligt att liksom låta den här grenen växa vidare och grönska. Spännande ska det bli. Dessutom har jag ofta längtat tillbaka till folkhögskolan sedan jag lämnade den i slutet av nittiotalet efter en skrivutbildning och en reportageutbildning. Folkhögskolor är en sympatisk skolform som koncentrerar sig på kunskap och utveckling istället för betyg. Bara det gör folkhögskolan tämligen överlägsen de flesta andra skolformer.

Köandet till Stridsberg - tecken på nysyn?

Jag minns att jag en gång i tiden hade en dispyt med DN Kulturs redaktionsmedlem Sverker Lenas. Ja, eller jag blev förbannad över att han skrev att den svenska skönlitteraturens största problem var att svenska författare hade gått på skrivarkurser på folkhögskolor. Att det skapade en enda sorts sätt att skriva. Jag, som gått en skrivarkurs på en folkhögskola, skickade ett fax (ja, det var några år sedan) till DN Kultur och skrev att utbildning och stimulans av ett eller ett par års oaser tillsammans med andra skrivintresserade knappast kunde sägas vara den svenska skönlitteraturens problem. Att hans arbetsgivare Bonniers närapå monopolställning både vad gäller bokutgivning och recensioner borde vara ett desto större problem. Men det skulle Lenas aldrig våga skriva om, skrev jag och fick rätt. Lenas vågade inte ens svara mig, utan någon annan på redaktionen fick göra det. Och mitt inlägg publicerades förstås inte. Det blev egentligen inte ens någon dispyt, alltså.

Händelsen återkommer till mig när jag nu ser före detta Biskops-Arnö-eleven och författaren Sara Stridsberg på omslaget till var och varannan tidning. Alla tidningar köar för att intervjua denna prisade och egensinniga författare. Jag hoppas att det betyder att den mycket ålderdomliga synen (även på faxens tid) Lenas gav uttryck för är på väg att försvinna. Varför skulle det vara positivt och självklart att alla andra konstarter utom författarnas har utbildningar? Sedan säger jag inte att det behöver vara ett obligatorium, människorna och konstnärerna är tack och lov mer komplexa och mångfacetterade än i Lenas (dåvarande) föreställningsvärld. Den som någon gång bevittnat eller varit med om en skrivövning på en folkhögskola förstår snabbt att sätten att skriva är lika många som deltagarna.

Just börjat twittra

Har börjat twittra och känner mig som Bambi på hal is. Hoppas att det ska gynna skrivandet istället för att bara stjäla en massa tid och energi. När jag gick en skrivkurs och en journalistkurs på en folkhögskola för drygt tio år sedan var ett vanligt inslag i undervisningen vad skolan kallade "kortisar". Det gick ut på att eleverna skulle skriva utan att stanna upp och tänka. Man fick höra en musiksnutt, fick ett givet ord eller ämne och sedan skulle man bara låta pennan raspa över pappret. Det är den bästa utbildning skrivande människor kan få. Jag hoppas att twittrandet ska fungera ungefär så. Mota bort skrivkramp och annat otyg. Som ett kortfattat och rappt komplement till bloggandet. Ni kan följa utvecklingen till höger här på bloggen och på Twitter, om ni är med där. Har just twittrat om mitt Bo Setterlind-läsande.