Författaren vars verk ständigt går igen

Robert Louis Stevenson skapade några verk som bara fortsätter vara giltiga och fascinera oss. Aino Trosell skriver på sin blogg om läsningen av "Dr. Jekyll och Mr. Hyde" samtidigt som nyhetsrapporteringen fortsätter om polisen som föreläst om feminism och misstänks för att samtidigt förgripit sig på flickebarn och gått till prostituerade. Och nu dessutom misstänks för att ha bedrivit hallickverksamhet. Nog låter det som en nutida Jekyll-Hyde. Boken har filmatiserats massor av gånger och talar till oss genom århundradena (boken gavs ut 1886).

Stevenson skrev också en annan odödlig roman: "Skattkammarön" (utgiven 1883). Även den håller än idag och har filmatiserats många gånger och inspirerat exempelvis till Stephen Kings fantastiska roman "Hjärtan i Atlantis" (utgiven 1999), också den filmatiserad med Anthony Hopkins i en av de bärande rollerna.

Genom Stevensons fantasivärldar kan vi kanske orka med vår verklighet lite bättre. Och kanske rentav bättre förstå den.

The Wolfman förströr, men inte mer

Såg "The Wolfman" igår. Helt ok förströelserulle. Och jag är ju svag för skräck som utspelar sig i historisk tid. Men problemet med den här filmen är som med de flesta filmer i genren monstret. Filmen är alltid bäst tills man får se det. Det blir nästan alltid löjligt och skrattretande sedan. Och hur otäck Antony Hopkins än kan vara som mördare som Hannibal Lecter så blir han komisk i varulvsutstyrsel. Han ser ut som en barnboksfigur i stil med Maurice Sendaks vildingar. Somnar man under filmens gång och vaknar mot slutet kan man lätt tro att man råkat gå in i fel biografsalong. Benicio Del Toro klarar sig lite bättre och skrämmer åtminstone lite grann. Men stämningarna kring monstren är i alla fall riktigt rysliga.
Karaktärsteckningen är också rätt platt om man jämför med filmer som "Bram Stoker's Dracula" och "Mary Shelley's Frankenstein". Har inte sett originalfilmen "The Wolfman" med Lon Chaney från 1941, men tänk om manusförfattarna och regissören i den nya filmen ägnat ett par minuter extra åt var och en av huvudpersonerna. Tänk vilken skillnad litelite mer djup kan skapa för att få åskådaren mer engagerad!