Intervju med Eva Swedenmark i Skriva

I senaste numret av Tidningen Skriva har jag intervjuat produktiva författaren och samarbetsmästaren Eva Swedenmark och hennes samarbetskollegor. Hon har hittills gett ut tio egna böcker och 23 stycken tillsammans med andra författare. Och fler är på gång.

Åhléns borde lära av Akademibokhandeln

Bloggvännen och författarkollegan Eva Swedenmark glädjer med att länka till nyheten att Akademibokhandeln ska bli en riktig bokhandel igen! En bokhandel som är bäst på böcker, gå tillbaka till ett bredare utbud och färre lattemuggar och vykort och mindre av Designtorget-komplex. Äntligen något som går framåt i det här bakåtgående samhället! Jag har känt mig allt mindre hemma hos Akademibokhandeln och jag gillar verkligen att köpa böcker i bokhandlar.
Nu är det bara för Åhléns att fatta galoppen, för där är sedan en tid bokavdelningarna hopplöst smala, fantasilöst fixerade på de mest säljande böckerna. När Åhléns fattat den galoppen kan företagets småbutiker göra något åt sin diskriminering av män. Butikerna har nämligen slutat sälja kläder för män. Varför? Antar att butikerna resonerar på samma sätt här som på bokavdelningarna: Att man säljer det som säljer mest. Allt annat plockar man bara bort. Samtidigt plockar man bort alla kunder, alla människor, som inte passar in i bästsäljarmallen.

Bokskrivandet och att ge igen med ord

Läser bloggkompisen och författarkollegan Eva Swedenmarks blogginlägg om att arbeta och skriva mitt i livets kaos och röra. Där det är så lätt att hitta ursäkter för att inte sätta sig ner och nöta stol. Själv har jag varit tvungen att hålla mig borta från bokskriverier hela dagen. Bland annat skickat iväg vers till tre uppdragsgivare, träffat en vän och kollega och ätit lunch och varit på pressvisning av en ny film. Hämtat min återigen kraschade dator. Hårddisken hade hoppat ur läge.
- Har du spelat fotboll med datorn, frågade datorlagarn och skrattade.
Vad svarar man på en sådan fråga?
- Nej, sa jag och kände mig lika dum som människor som behärskar världar jag inte begriper särskilt mycket av ofta får mig att känna mig.
Det spelar ingen roll hur mycket du än själv försöker ha en ödmjukhet i ditt eget yrke. Äldre män med tekniska eller hantverkaryrken beter sig i regel som förbannade översittare. För att de har makt över en någon liten period av ens liv. Jag har lärt mig att hämnas genom att spela trevlig och tänka att jag alltid har bakdörren att ge igen med ord någon gång.
Hur som helst - jag behövde inte betala för att de flyttade hårddisken i läge. Jag kan inte bedöma om de inte satte i den ordentligt förra gången, eller om felet är mitt. Men tacksam som en stackare gick jag därifrån. Väl hemma visade sig flera av dokumenten, som jag dumt nog fortfarande inte lärt mig att spara på fler ställen, var trasiga. Men till slut hittade jag dem ändå hela på ett annat ställe på hårddisken.
Och kunde börja bokskriva lite grann.

Inspirerande och rolig spontanlunch med bloggvänner

Idag lunchade jag med några av mina bloggvänner, Jane, Eva, Eva och Jenny. Alla på olika vis skrivande vid sidan av bloggandet. Allvarligheter, skrivande, läsande, leenden och skratt över lunchtallrikar och kaffekoppar. Roligt och inspirerande att träffa människor med samma intressen och som har livserfarenhet av olika slag och många intressanta berättelser att förmedla. Och alla med bokskrivande erfarenheter, energi och ambitioner. Fick också två fina, signerade böcker av en av evorna. Själv hade jag självklart inte tänkt på att ta med några av mina egna.

Om jag är Mumintrollet, vem är du?

Jag gjorde ett roligt test nu på morgonen, inspirerat av Eva Swedenmark. Testet finns på Barnens bokklubb. Och jag blev mest lik Mumintrollet:

"Du är mest lik Mumintrollet. Han är pålitlig, snäll, äventyrlig och nyfiken på det mesta, men samtidigt ganska rädd av sig. Han vågar sällan ge sig ut på äventyr på egen hand. Mumintrollet bor med sin mamma och pappa och han älskar verkligen att bo i Mumindalen. Han har många vänner som han alltid ställer upp för."


Vem är du mest lik i Mumindalen?

Firar färdigt jobb med disk

Firar att jag fick iväg det näst sista av veckans jobb till uppdragsgivare. Nyss firade jag med att diska. Nu ska jag gå ut med soporna. Börjar låta som Anders Ehnmark. Enligt min mentor Kurt Nurmi skriver Ehnmark alltid något om sin bravad så fort han råkat gå ut med slaskhinken. Men man måste ju fira på något vis när man är klar med ett jobb, som min författarkollega Eva Swedenmark och jag brukar säga till varandra.

Det vackraste blå

Eva skriver om sina favoritfärg - blått. Min favoritfärg är rött, men ibland är blått skönare än allt annat: När man kommer till havet efter att inte att ha sett det på länge, blå ögon och himlen en molnfri dag. Och ibland är den ännu vackrare ändå - en av de låtar U sjunger som allra vackrast.

Slangbellanbeskjuten ikväll

Var på prisutdelning ikväll. Författarförbundets barn- och ungdomssektion, BUS, delade ut sitt debutantpris, Slangbellan. Priset består av trettio tusen kronor, ett diplom och en slangbella, som avsköts rakt in i publiken. Barn- och ungdomsförfattarna är ett hårt gäng. Till utdelningsminglet intogs mousserande och snitt och plock. Träffade min fina bloggkompis Eva Swedenmark där. Och det var så roligt att träffas och prata och skratta gott i verkliga livet, IRL.

Efteråt sökte sig Slangbellanpristagaren Ulrika Lidbo, de övriga nominerade med sällskap och BUS styrelse och jag oss ner till författarrestaurangen Rydbergs i gatuplanet och åt och drack. Ulrika Lidbo och förra årets pristagare Kristina Digman fick mot slutet av kvällen kliva upp på en stege och klottra sina autografer under taket i restaurangen, bland en massa andra författarsignaturer. Det hela förevigades med hjälp av en krånglande kamera av min far och medförfattare, tillika ny ordförande i BUS.

Firandet fortsätter: Mina coola bloggkompisar

Så här dagen efter hundraårsdagen fortsätter jag firandet, för det kan ju inte vara över nu, med att tipsa om mina coola kvinnliga bloggkompisar - alla dessutom fantastiskt kloka, briljanta och kreativa:

Eva Bergsten Sundberg, konstnär, journalist och före detta stockholmare som är en fin ambassdör för livet vid Luleälvens strand i Norrbotten med sina vardagsfilosofiska bilder och texter som har sitt alldeles eget skimmer.

Eva Swedenmark, otroligt produktiv författare av vuxen-, barn- och ungdomsböcker, före detta journalist och min stora bloggförebild och bloggmentor.

Jane Morén, författare, estradpoet, fotograf, journalist och illustratör, sekreterare i Föreningen Arbetarskrivare som höjt föreningens medlemsbrev till dess högsta layoutmässiga nivå någonsin. Svåröveträffad scenkonstnär.

Annika Estassy-Lovén, chef och livsskildrare med roliga och positiva infallsvinklar.

Aino Trosell, en av Sveriges tyngsta arbetar- och deckarförfattare och i stenhård konkurrens med författare som Maria Hamberg, Lena Kallenberg, Torgny Karnstedt, David Ericsson och Sven Wernström Föreningen Arbetarskrivares absolut största affischnamn.

Jenny Wrangborg, kallskänka och poet och Sveriges nya poesihopp. Av Göran Greider nyligen i en krönika omnämnd som arvtagare till storheter som Elsie Johansson och Susanna Alakoski.

Anne utan E, kreativ akademiker som generöst delger oss läsare om det stora och lilla hon upplever i livet. Skakar om och berör.

Sofie Bager-Charleson, författare, forskare och samtalsterapeut som pendlar mellan England och Sverige.

Kim M Kimselius, ungdomsboksförfattare med svåröverträffad läsarkontakt. Har flera fanclubar.

Men skriv då!

Bloggkompisen och författarkollegan Eva Swedenmark skriver på sin blogg att sällan finns några bra ursäkter för att inte sätta sig ner att skriva. Hon har så rätt. Som författare och journalist behöver man höra sådana här saker mellan varven. För ibland är till och med de spretande bruna rönnbärskvistarna mot den grå himlen utanför fönstret roligare än att få något skrivet.

Bästa sättet att få något gjort som författare sägs vara ett förskott och en deadline. Det ligger något i det. Fast för Stig Dagerman räckte inte ens det till slut. Ändå skrev han ända in i döden.

De skjuter vargar!

Apropå vargjakten som pågår i Sverige just nu tipsar min bloggkompis och författarkollega Eva Swedenmark om Fria Proteaterns klassiska version av Vladimir Vysotskijs makalösa låt "Vargjakten". Skriven i lika delar blod och vodka. Här är originalet. Njut! Mer på allvar än så här blir det inte.

Fylking var där, men fick inget pris

Min blogg- och författarkompis och -kollega Eva Swedenmark fick följa dagens tillkännagivande av Nobelpriset i litteratur delvis bakom ryggen på Gert Fylking. Men han fick inte priset, trots att han skrek "Äntligen!" när Peter Englund kom ut genom dörren. Årets pris gick till den rumänsk-tyska författaren Herta Müller (bilden). Jag har inte läst något av henne och det verkar som att hennes böcker redan är slutsålda i de flesta svenska butiker och antikvariat. Man får väl snällt vänta in julhandeln. Och jag har ju en del böcker att läsa tills dess.

Sitter i mästaren Alf Henriksons knä

Läser Alf Henrikson efter att ha läst William Shakespeares "Sonetter". Inspirerad efter en sonettdiskussion på Eva Swedenmarks blogg. Jag har den här femtaktiga rytmen i mig sedan unga år. Ser att jag fick "Tillrop" på min 21-årsdag. Mycket har jag Alf Henrikson att tacka för mitt versskrivande i dag.

Han är den store mästaren i genren. Åtminstone den meste. Skrev över 20 000 dagsverser i Dagens Nyheter. Och han har den där handen om dem och det han berättar som bara vissa har. Den där varma handen, även om det och dem han inte tycker om. I den här boken brister han bara i sonetten om Vivianne (jag antar att han åsyftar Ny Demokratis dåvarande (1995) partiledare Vivianne Franzén och därför förlåter jag honom).

Det är så här vers ska vara - rolig och krumbuktig. Alf Henrikson slår liksom en kullerbytta på det svenska språket. Det är så gott att sitta i hans knä med tummen i munnen och höra honom berätta. Vad glad jag är att han funnits hos oss och varit så bra!

Visst är det en bra dag!

Min författar- och bloggkompis och -kollega Eva Swedenmark berättar på sin blogg om hur glad hon är över att hon fått tag på konserterbiljetter till Ane Brun och Anna Ternheim i höst. Det blir säkert lysande konserter. Jag har bara sett Anna Ternheim som förband till Kent, men har skivor av både Brun och Ternheim och lyssnar på dem titt som tätt. De har någon sorts glädjeblandad sorgsenhet som tilltalar mig. Grattis Eva! Det är i sanning en bra dag i dag!

Författarens nödvändiga ensamhet

Vi författare är ensamma vid vår dator, påminner Eva Swedenmark på sin blogg nu på morgonen. Vi försöker hitta en massa vägar ur den där dator-ensamheten, men måste ändå hela tiden tillbaka till den. För att något ska bli gjort. För att det är att vara författare. För att det inte finns några andra sätt. Men samtidigt kan man i bästa fall få lite sällskap av gestalter som man skapar där i ensamheten. Om man sitter riktigt flitigt och ensamt där vi datorn och nöter på, vill säga.

Köpte Gullberg, Nilson och Runeberg idag

Alfa Antikvariat i hörnet Drottninggatan/Olof Palmes gata ligger numera bara på Olof Palmes gata. Och är mindre. Men har ändå en del böcker kvar. Hittade Johan Ludvig Runebergs "Fänrik Ståls sägner", Ruben Nilsons "Vår vackra värld" och Hjalmar Gullbergs samlade verk. Dock insåg jag först när jag kom hem att det saknades ett band. Och självklart ett band jag gärna ville ha med "Terziner i okonstens tid" bland annat. Slarvigt av mig att missa det. Men jag får väl köpa det i efterhand. Nästan inga antikvariat på nätet har ens så många band som fem.

Terzin är ett versmått, som Dante Alighieri använde i "Den gudomliga komedin" bland annat. Min blogg- och författarkompis och -kollega Eva Swedenmark, som nyligen berättade på sin blogg att hon kommit över Alf Henriksons "Verskonstens ABC" gratis i sitt bryggbibliotek vet precis vad en terzin är. För er som inte vet är detta två terziner som inleder Hjalmar Gullbergs dikt "Sommarpastoral":

Den sjö är vackrast som ett svanpar vaktar
och himlen blåast när den sky ses blänka
vars avbild i sin spegel de betraktar:

en vit svan, ensam hanne eller änka
som låter sig fördrivas utan vrede.
Kvar finns ett privilegium att kränka,

Hajar ni principen? Dikten liksom bara ramlar på och är ett effektivt versmått för längre, berättande dikt.

Gräsklipparmannen

Mina författarkolleger och bloggarkompisar Jane Morén och Eva Swedenmark har på sina bloggar nyligen ondgjort sig över männen och deras monstermaskiner. Alltså män som för oväsen med sina gräsklippare och trimrar och mördar alla blommorna på gräsmattorna runt omkring dem. Allt för att tämja det som växer. Det finns något vackert med Evas och Janes gräsbevarande tanke. Men i alla fall, som min farmor så klokt brukar avsluta de flesta diskussioner - både sina egna och andras - med.

Jag och U tycker att vi har nog med blommor runt skrivarstugan ändå och har haft nog med fästingar (jag har haft borrelia och det önskar jag ingen, inte ens Jan Björklund) och gillar att gräset är behändigt kittlande under fotsulorna och inte under armhålorna. Därför klipper vi gräsmattan, så långt sladdarna räcker.

Sedan är en av de bästa noveller jag någonsin läst Stephen Kings "Gräsklipparmannen". Tyvärr förstörde Hollywood novellens rykte rejält genom att göra två fantastiskt dåliga filmer med samma titel, men med en helt annan handling. Filmerna blev någon sorts förvirrad science fiction-smörja med karaktärsskådespelaren Pierce Brosnan i huvudrollen. Borta var den fete Gräsklipparmannen som lade sig ner på knä och åt och slafsade av det nyklippta gröna och inte ens ratade små djur som trasats till slamsor i klipparen. Se inte filmerna - läs novellen! Berättelser är bäst på bok!

Nej, nu ska jag lösa av U i den fortsatta gräsklippningen. Gröna sidan upp! för att citera fotbollstränare Bob Lindeman.

Bloggandet författarens kaffepaus

Eva Swedenmark, en författarkollega, är en flitig bloggare. Hon ser bloggandet som kaffepauser i författarvardagen. Skrivande som paus i skrivandet.

Hon är bloggarveteran. Jag är ny, men jag tycker mig förstå efter en knapp vecka på bloggarbanan vad hon menar. Fast jag själv inte har författat så mycket under den här första bloggveckan, utan mest skrivit dagsverser och ägnat mig åt journalistik.

Eva är nog mer vardagsbetraktelsebloggare än jag varit hittills också.
Men jag känner redan att bloggandet ger en som skrivande person en sorts deadline och en anledning att sätta sig framför datorn. Och få ur sig något vettigt. Jag har satt ribban högt med mitt en-dagsvers-om-dagen-koncept. Men det är bra att utmana sig själv, tror jag. Även om det låter klyschigt. Bloggandet vässar verktygen.

En annan författarkollega och vän berättade igår för mig att han satt sig ner och börjat skriva igen på sin nästa bok efter ett några veckor långt uppehåll. Det blev inte bra, tyckte han och han kände sig rostig. Jag sa att bloggandet för mig gör att jag inte låter verktygen vila sig rostiga. "Kanske skulle man börja blogga", sa min vän.