"Estby ger dagsversen nytt liv"

I tidningen Proletären skriver författaren Jenny Tedjeza en initierad hyllningsrecension av "Versting". Bland annat skriver hon:

"I arbetarrörelsens press har dagsversen varit nära besläktad med satiren och Stig Dagerman är i det sammanhanget den mest kända versmakaren. Victor Estby för med bravur traditionen in i 2000-talet.

Dagsversen är i verklig mening ett skrivandets hantverk, du måste kunna dina versmått och ägna stor omsorg om språkets detaljer och nyanser. Om versen ska fungera måste varje ord helt enkelt sitta som en smäck och så är det i Victor Estbys alster. Inget är överflödigt, inget saknas och verserna skapar litterär musik på boksidorna."

Läs hela recensionen med rubriken "Estby ger dagsversen nytt liv" här.

Hyllad i Mål & Medel

Fick en fin recension i nya numret av tidningen Mål & Medel. Så här skriver recensenten Gunnar Brulin bland annat:
"Dagsverser är rimmad vers som på ett humoristiskt eller satiriskt sätt kommenterar det som händer i världen. Det finns många omtyckta mästare i genren. Stig Dagerman, Tage Danielsson, Alf Henrikson och Anna Maria Lenngren är några lysande förmågor som Victor Estby nämner. Själv är han på väg mot deras distinkta nivå, men med en egen röst och en egen känslighet. I sin nyutkomna samling har han publicerat ett urval av sina 1000 tryckta verser i dagspressen sedan 1997. Att läsa dem är ett stort nöje som bygger både på igenkännandet av händelsen och förväntningarna: Hur ska denne vänlige man behandla en sådan här sak?"

Att vila och hålla verktygen vassa

De här dagarna får novellsamlingen vila. Veckan fylld av frilansarbete. Tre verser levererade på lika många dagar. Det skulle inte vara något problem att skriva en om dagen, som jag gjorde ett tag här på bloggen. Jag tror att det var kåserilegenden Eld, Erik Lundegård, som sa att det var svårare att leverera text en gång i veckan än varje dag. Jag förstår vad han menar: Man håller verktygen igång om man använder dem dagligen, de slöar till sig när man brukar dem mer sällan. Och man har liksom en större närhet till flödet. Och det gör helt enkelt inte lika mycket om allt inte blir jättebra, för mer blir ju bra ändå. Ingen dagsversmakare - inte ens Stig Dagerman, Tage Danielsson eller Alf Henrikson - skrev fantastiskt varje gång. Men Dagerman och Henrikson gjorde det oftare, eftersom de publicerade sig varje dag. Det räcker inte för att skriva makalös vers, men det underlättar.
Novellerna då? Jo, där rostar också verktygen när man inte använder dem. Men det är en process på längre sikt, på alla vis. Det tar längre tid att skriva en bok och det tar längre tid för verktygen att förlora skärpan. Dessutom är att skriva en bok så mycket mer än att bara sitta vid tangentbordet, även om det förstås är den viktigaste delen av arbetet - annars blir det ju ingen bok. Men att gå ifrån och göra andra saker är också viktiga för att bearbeta tankar och lösa problem. Och medan man går ifrån och tänker kan man passa på att se till att göra sig själv och hemmet renare. Eller se sig om i världen.

Dagens dagsvers: Svenskt katastrofbistånd till Japans regering

Några av mina största förebilder som dagsversskribent är Tage Danielsson och Stig Dagerman. Precis som min dagsversmentor Mats Nörklit publicerade de sina berömda dagsverser i tidningen Arbetaren (Mats började skriva vers där och fortsatte sedan till bland annat Dagens Nyheter och LO-tidningen). Sedan förra veckan går jag i deras fotspår. Jag är Arbetaren Zenits veckoversmakare och har ett stort, fint utrymme på tidningens baksida. Första versen "Svenskt katastrofbistånd till Japans regering" kan man läsa här.
Så här presenterade tidningen mig i samband med premiären, under rubriken "Veckovers i Arbetaren":
Arbetaren Zenit återuppväcker tidningens verstradition med poeten Victor Estby, som beskriver sig som ett 36-årigt förortsbarn från södra Stockholm. Victor Estby är författare, frilansjournalist och dagsversmakare. Under tio år var han redaktör för gatutidningen Situation Sthlm. Han har skrivit professionell dagsvers i dags-, vecko- och facktidningar sedan 1997, och de poetiska förebilderna är bland andra Arbetarendagsversmakarna Stig Dagerman, Tage Danielsson och Mats Nörklit. Men också Anna Maria Lenngren, Nils Ferlin, Lars Forssell, Cornelis Vreeswijk och Kristina Lugn.
I Arbetaren Zenit tänker Victor skriva veckoverser om saker som händer i Sverige och omvärlden - allt från världspolitik till inrikesangelägenheter av olika slag.
Jag är förstås väldigt stolt och hedrad att ha blivit värvad till detta uppdrag.

Versförebilden Alf Henrikson

En av mina riktigt stora förebilder som versmakare är Alf Henrikson. Liksom Stig Dagerman och Tage Danielsson läste jag honom långt innan jag själv började skriva professionell dagsvers. Alf Henrikson är så klok och hans verser skrivs med varma, krumma händer. I hans värld vill man vara, där även det svåra och svarta har sina ljuspunkter, och det finns alltid något nytt att upptäcka hos och lära av honom. Här en fin liten, stor vers i samlingen "Tittut":

Uppåt väggarna

Tillvarons synliga brister
kan botas med papper och klister.
All världens bedrövlighet
döljs av en ny tapet.

Dagerman skrev nog för dagen

Gjorde just klart en vers till en av mina uppdragsgivare. Men är lite osäker på om den sitter till hundra procent. Ska låta U läsa den när hon är tillbaka från en körrepetition. Och sedan ska jag låta versen ligga till sig över natten, som vanligt. En av mina stora förebilder som dagsversmakare, Stig Dagerman, porträtteras i dag i Svenska Dagbladet. Göran Greider har valt ut tre dagsversfavoriter som publiceras i anslutning till reportaget. Jag undrar om Dagerman körde med ligga-till-sig-nätter. Han hade nog inte så stor möjlighet till det, tänker jag, eftersom han skrev dagligen i en dagstidning. Men bra blev det ändå oftast.

Reamätt

Bokrea och tokrea. Till slut blir jag mätt. Hittar några böcker jag skulle vilja köpa, men högarna göra mig yr, lutar sig åt mitt håll, över mig. Jag flyr ut på gatan. Köper några tidningar istället: Bang och Språktidningen. Vandrar Götgatan fram och inte ens Stig Dagerman med en bokreakasse i högsta hugg i ett skyltfönster jag passerar kan krokrea mig tillbaka in bland köpeböckerna.

Diktduell med U

U och jag diktduellerar. Hon läser sin värmländska Gustaf Fröding och jag min stockholmska Stig Dagerman.

- Men han kommer väl aldrig upp i Frödings nivå, säger U skojfriskt skroderande när jag säger att Dagerman fick ihop en något bredare hyllproduktion och det bara under tio år.

Hon läser den långa "En morgondröm", vi har läst den båda två många gånger tidigare. Hon läser högt och lugnt och vackert. Gråter när det hettar till som mest. Då gråter jag också. U säger att det är ju fantastiskt att Fröding, som aldrig kan ha upplevt sex och kärlek i en sådan kombination kunde gestalta det ändå så här. Jag läser "Höst" och U säger efter en stund, fortfarande uppfylld av sin Fröding, att hon inte läst så mycket Dagerman men att det där var vackert. Jag läser "Liten måndagströst" och U nickar. Jag läser Dagermans dagsvers "Hemlös" från september 1946, där han inspirerats av nyheten att militären vägrat ställa de tomma kasernernas sängar till förfogande för Stockholms många hemlösa. Dagerman hittar dock en vedstapel som "öppnar sin skugga/ åt en ensam, frysande kropp". Och halsen tjocknar när jag läser och jag får dröja lite och U har tårar i ögonen igen.

Dagsverserna samlade!

Blev färdig med ett bokmanus igår. Har samlat ett urval av mina dagsverser de senaste tio åren - en ganska maffig bunt på 127 sidor. Några av verserna är enbart publicerade här på bloggen, men de allra flesta i dagstidningar, veckotidningar och facktidningar. Stig Dagerman försökte få ut sina dagsverser i bokform, men det blev aldrig av förrän efter hans död. Jag hoppas förstås på att slippa få vänta till dess.

Men skriv då!

Bloggkompisen och författarkollegan Eva Swedenmark skriver på sin blogg att sällan finns några bra ursäkter för att inte sätta sig ner att skriva. Hon har så rätt. Som författare och journalist behöver man höra sådana här saker mellan varven. För ibland är till och med de spretande bruna rönnbärskvistarna mot den grå himlen utanför fönstret roligare än att få något skrivet.

Bästa sättet att få något gjort som författare sägs vara ett förskott och en deadline. Det ligger något i det. Fast för Stig Dagerman räckte inte ens det till slut. Ändå skrev han ända in i döden.

Olle Adolphsons och mitt skrivande

"Mitt yrke går ut på att skriva visor och det håller jag på med. Jämt! Det går till på det viset att man sätter sig framför ett papper, och så konstaterar man att det är vitt, och så vässar man pennorna en gång till och sen går man ut ett tag, och så sätter man sig framför det där vita papperet igen, och så där går dagarna. Ibland visar det sig att det står nånting på det där papperet. Då tar man undan det och lägger det åt sidan, och sen tar man itu med nästa vita papper. Det brukar bli en sex, sju visor om året."

Så skriver Olle Adolphson om sin skrivprocess och -produktion (citerat från texthäftet till coverskivan "Dubbeltrubbel" som kom här om året). Sex eller sju visor om året låter ju inte mycket. Men om i stort sett alla de sex eller sju visorna blir odödliga klassiker som roar och tröstar ett helt folk är det ju ingen dålig produktionstakt. Dessutom var det ju inte bara texter han skrev utan också melodier. Visor.

Själv gör jag som Stig Dagerman - skriver ungefär en dagsvers om dagen. Alla blir inte odödliga klassiker. Men en del kanske i bästa fall kan roa eller trösta och blir förhoppningsvis ihågkomna och omlästa. Av någon.

Dagerman fortsätter inspirera, trösta och uppröra

Självklart var det Stig Dagermans klassiska dagsvers "Liten måndagströst" som inspirerade till förra inlägget, dagsversen om Annika Östberg.
Här Dagermans dagsvers, som publicerades i Arbetaren 8 februari 1954, samma år han tog livet av sig:

Liten måndagströst

En hel sekund i livet
är mången broder fri.
En namnlös fågel stryker
hans panna tätt förbi.
En tanke exploderar
som ett fyrverkeri:
Vårt läge är kanhända
inte hopplöst - bara vi.

På den tiden Storstockholms Lokaltrafik blandade reklamen i tunnelbanetåg och på perronger med poesi kunde man läsa denna dikt mellan exempelvis Rådhuset och T-centralen. Minns att någon hade upprörts över dikten och klottrat tvärs över den med svart, spretig tuschpenna: "Hopplös kan du vara själv, din jävel!"
Det här var alltså omkring 50 år efter att dikten skrevs och Dagerman hade varit död närapå lika länge. Men snacka om att dikten levde!

Finnmarksbror

Liksom Stig Dagerman verkar Dan Andersson genom en eftervärldsblick hela tiden ha varit på väg bort. Och det är vi väl alla egentligen, men vissa av oss i betydligt snabbare takt. I litteraturen brukar det talas om "De unga döda". Det här är två av våra största "unga döda".

Stig Dagerman är självklar läsning för en dagsversmakare som undertecknad. Dan Andersson är egentligen lika självklar. Därför att han har så mycket att lära en om rytm, ton, skratt och sorg.

I mitt nyligen återupplivade intresse för Dan Andersson har jag särskilt fastnat för "Avskedssång till Finnmarksskalden Broder Joachim" ur "Efterlämnade dikter". Här beskriver han höstskimrande ett farväl till sina hembygder, som han redan lämnat för att ta, som jag tror, en båt från hamnen i Göteborg. En stad som jag alltid tyckt haft något av sorgset avsked över sig:

Broder Joachim, du reser dit där vilda aplar glöda,
och där åbrodd vissnar sakta invid hundraårig gård -
Du skall hälsa alla gamla, unga, alla levande och döda,
du skall hälsa sparv och trana, du skall hälsa räv och mård.

Broder Joachim, vi sutto vid vårt mörka öl och drömde
om de silvervita källorna vid Rökstubackens slog,
och vi sågo liksom syner så att stadens damm vi glömde,
och det vart en kolarkoja utav Tullens svarta krog.

Broder Joachim, du reser dit, där rönnar digna tunga -
hälsa varmt till Luossas gula halm och glesa korn.
Hör hur Hagaparkens almar till ditt avsked sakta sjunga
och det ringer varmt till vesper ifrån Masthuggstemplets torn!

Du skall hälsa alla Paios gula kärr och svala floder,
du skall hälsa alla hässjor, alla flyn och vilda snår.
Alla höns och svultna skator skall du hälsa från en broder,
som med själen tung av minnen uti främlingslandet går.

Men, o broder, när du sitter ibland träd som evigt sjunga,
när du bygger dig en koja mitt i Mattnas mörka skog,
bed för dem som staden kväver att de länge må bli unga
och om troll och högland drömma uppå Tullens svarta krog.