Intervju med debuterande regissör

Sex kan vara både förtryckande och frihetsförlösande. I nya numret av Ottar rapport intervjuar jag debuterande regissören Agnieszka Lukasiak om det sexpolitsika temat i hennes biofilm "Between 2 Fires", som hade svensk premiär i fredags. Filmen har redan väckt debatt för sitt sätt att blanda migrationsproblematik med sex.
- Min mor och min farfar, som bodde i Polen under andra världskriget, har berättat att folk ofta hade sex efter bombattacker, säger Agnieszka Lukasiak i intervjun. Det spelade nästan ingen roll med vem. Det är ett sätt att driva sig ur chock, att få närhet, att känna att man lever.

Läs hela intervjun här.

Wall Street, Wallenberg och Lars Forssell

Tog en paus från manusläsandet i eftermiddags och drällde runt på favoritantikvariatet och såg nya "Wall Street"-filmen på bio. Klart godkänt får den. Ögonen tårades flera gånger och sådana här filmer behöver vi se för att fortsätta begripa hur galen vår värld är. Att bygga en värld på girighet och skakiga spekulationer känns ju inte särskilt klokt. Filmen visar också att få av oss är utan skuld, vi är i stort sett alla med i lånandet och pengajakten. Det är svårt att stå utanför världen. Men vi kan också göra något åt alltihop. "Wall Street" hoppas på goda börsmäklare. Det räcker inte förstås. Men en början är det kanske. På tunnelbanan hem läste jag i min nyinköpta Lars Forssell-bok om revolution och Wallenberg, som "polat med Tubman" och "bolat med Krupp". Jag läser om Sverige, landet "där kanonen blommar".
Nej, vi kan nog inte enbart förlita oss på goda börsmäklare.

En dag i Frilanslivet

Läst och varit på en pressvisning idag. Håller filmen hemlig än så länge och vad jag tyckte om den. Åt en sen lunch på Kulturhuset och läste lite mer. Måste läsa ut boken jag just nu håller på med och skriva om den för att sedan kunna sätta igång med ett manus. Sedan väntar ännu ett manus. De e mycke nu, men så ska det ju vara för frilansarn.
Min kära webbmaster har uppdaterat min hemsida (victorestby.se) idag också. Trevligt!

Spöklik författarbild

Rekommenderar Roman Polanskis film "The Ghost Writer", inte bara för att det är en underhållande luta-sig-tillbaka-i-bio-fåtöljen-film. Utan också för att den mitt i all Hollywood-överdriven konspirationsgalenskap säger något om författarens arbete. Hur många som har synpunkter på ens arbete och hur otacksamt det kan vara att skriva böcker. Och hur svårt det är att vara sann mot sitt arbete och sina idéer och kvaliteten. Kanske kan man se hela filmen som en metafor för författaryrket. Det finns hur som helst en skön galghumor i filmen ur författarperspektiv. Se den!

Första arbetsdagen slutade i Skymningslandet

Första arbetsdagen efter semestern var som en semesterdag. Skickade en vers till LO-tidningen och mailade med Torgny Karnstedt, vars nya roman jag är redaktör för. Romanen skickades till tryckeriet imorse. Och så pillade jag med lite annat.

Var ikväll med U och tittade på "Inception". Lite som om Sigmund Freud och James Bond gått vilse i Astrid Lindgrens "Skymningslandet". Och lite för många logiska luckor för att allt det ologiska skulle bli logiskt. Vissa poänger hade den dock och spänning är de ju bra på, amerikanerna. Men sammantaget: Nja.

Musikens makt

Ikväll var jag och U på releasefesten för min favoritfotograf och frilanskompanjon José Figueroas nya kortfilm om kulturhybriden slagverksensemblen Yakumbé och gatuteatergruppen Teater MaskArado. Klockan 20 trummade sig Yakumbé, med en efterföljande dansande karnevalsvans, från Skrapan till galleriet Candyland på Gotlandsgatan på Södermalm. Där följde filmvisning i omgångar, eftersom visningssalongen snabbt blev full. Ni som inte var där kan se filmen här ovan.

Ett gott omen?

Eftersom förra inlägget var nummer 666 måste jag bara därför göra ett till. Inte lyckats lura någon idag, trots flera lama försök. Kanske ett gott omen?

Drömskt och rått realistiskt

Kvinnan bredvid mig gråter när eftertexterna börjar rulla. Filmen tillägnas alla som dött mellan 1906 och 2009 i kampen för ett fritt Iran.
Hon ser på mig med tårblanka ögon och ler och säger:
- Den var bra.
Väntar på svar och när jag nickar säger hon:
- Tur att man bor i Sverige!
Filmen vi och ett hundratal män och kvinnor, mest kvinnor, just sett är den iranska filmen "Kvinnor utan män" och handlar om fyra kvinnors liv i Teheran kring militärkuppen 1953 när brittiskt och amerikanskt ledda styrkor störtade den demokratiskt valda regeringen och återinsatte shahen som envåldshärskare. Filmen bygger på romanen "Women without men", skriven av den iranska kvinnliga författaren Sharhnush Parsipur. Boken skrevs 1974 men kom ut först 1989.

De fyra kvinnorna försöker alla på olika sätt fly de förtryck de utsätts för av både enskilda nära män, enskilda okända män, religiös fundamentalism och politiska krafter inifrån Iran och från västländerna Storbritannien och USA.

En sorts George Orwell möter Ingmar Bergman och Joyce Carol Oates. Det mesta är slitet, fult och sjaskigt. Alltsammans täckt med en kvävande hopplös, grå hinna. Ljuspunkterna är få, men tillräckliga för att publiken kan snudda vid hur det borde kännas att leva i en förtryckande diktatur, där du som kvinna måste underkasta dig andra människor, män och krypa omkring som en träl. Det finns inte så många alternativ, sätt att fly på. För även det spindelvävsbehängda och buskrisiga paradiset har en port som öppnas för alla, även för alla i den värld man vill fly från.

Filmspråket är delvis drömskt och delvis rått realistiskt, som livet självt.

När man ser en sådan här film förstår man att allt prat om att slöjor är kultur är trams. Slöjor är förtryck! Punkt. Den som inte håller med kan ju fundera på varför män inte går omkring i slöja.

Pressvisning på Stockholms vackraste bio

Var på pressvisning på Stockholms vackraste biograf, Skandia, ikväll. Fantastiskt att en sådan singelbiograf får vara kvar mitt i hjärtat av galleriagalna Stockholm. Gjorde ett jobb på biografen för tio år sedan. Då berättade dåvarande ägarna att Skandia som visat premiärer för filmstorheter som Mary Pickford och Douglas Fairbanks fått tjäna som lagerlokal under en period under åttio- eller nittiotalet. Jag minns att jag såg filmer där när biografen hette Look. Minns inte när det kan ha varit - möjligen kan det ha varit 1989 och "En fisk som heter Wanda". Roligt hur som helst att Skandia finns kvar och i så fint skick.

Aldrig för sent

Just skrattat och gråtit till filmen "Nu eller aldrig", "The Bucket List". Jack Nicholson och Morgan Freeman spelar två cancerpatienter som hamnar i samma rum och som får reda på att de bara har ett halvår kvar att leva. De bestämmer sig för att göra en lista över allt de vill göra innan de dör och sedan bär det iväg till jordens alla möjliga och omöjliga hörn. På väg till och från något på en och samma gång. Det är lustigt att en film med ett sådant dystert tema kan vara så trösterik och hoppfull. Medan skratt- och gråttårarna rinner nedför kinderna påminns jag om att det aldrig är för sent.

Sjukt bra film

Idag (ja eller igår, lördag) var U och jag på bio. Såg Martin Scorseses "Shutter Island" med Leonardo DiCaprio, Max von Sydow och Ben Kingsley. Populär film, vill man se den nu gör man bäst i att förboka eller förköpa biljetter. Sagas stora salong var fullsatt och det var inte den enda i Stockholm idag.

En film som vrider och vänder på psykisk sjukdom och psykvård. Vem är frisk och varför? Vad är ens verkliga minnen och vad är fantasier man skapat för att skydda sig själv? Slutet går att tolka på flera sätt, vilket jag gillar. Allt är inte så enkelt som det verkar. Amerikansk efterkrigstid med färska, blodiga minnen från andra världskriget släpande kvar. En mentalvård i förändring och mitt i detta ett skådespel, ett drama, som snurrar varv på varv på den ensliga ön i vattnen utanför Boston. Minnen av en död, vacker hustru och befrielsen av koncentrationslägret Dachau som hemsöker huvudpersonen krigsveteranen Edward Daniels liv och drömmar. Och vi besökare väller ut på Kungsgatan i februarimörkret och vi märker knappt att det har börjat snöa igen eftersom vi så ivrigt måste diskutera slutet med varandra.

Filmen baserar sig på Dennis Lehanes roman "Patient 67", som jag har någonstans och som jag nu ska läsa snart.

The Wolfman förströr, men inte mer

Såg "The Wolfman" igår. Helt ok förströelserulle. Och jag är ju svag för skräck som utspelar sig i historisk tid. Men problemet med den här filmen är som med de flesta filmer i genren monstret. Filmen är alltid bäst tills man får se det. Det blir nästan alltid löjligt och skrattretande sedan. Och hur otäck Antony Hopkins än kan vara som mördare som Hannibal Lecter så blir han komisk i varulvsutstyrsel. Han ser ut som en barnboksfigur i stil med Maurice Sendaks vildingar. Somnar man under filmens gång och vaknar mot slutet kan man lätt tro att man råkat gå in i fel biografsalong. Benicio Del Toro klarar sig lite bättre och skrämmer åtminstone lite grann. Men stämningarna kring monstren är i alla fall riktigt rysliga.
Karaktärsteckningen är också rätt platt om man jämför med filmer som "Bram Stoker's Dracula" och "Mary Shelley's Frankenstein". Har inte sett originalfilmen "The Wolfman" med Lon Chaney från 1941, men tänk om manusförfattarna och regissören i den nya filmen ägnat ett par minuter extra åt var och en av huvudpersonerna. Tänk vilken skillnad litelite mer djup kan skapa för att få åskådaren mer engagerad!

Insnöad i skrivarlyan

Snö, snö, snö runt skrivarlyan. Man ska tydligen helst inte gå ut idag. Då får man göra andra saker: Titta på film, läsa igenom de sista antologitexterna och stoppa dagsversbokmanuset i ett kuvert.

Avatar amerikansk självkritik mot Afghanistan-kriget

Såg Avatar igår. Kan inte tänka mig en starkare självkritik mot kriget i Irak och Afghanistan. Eller för den delen mot all imperialism. Tänker exempelvis på Englands massaker världen över på 1800- och 1900-talet. Men Avatar är så tydlig kritik mot amerikanernas svärande, ärrade, hatgalna män i uniform med bomber och kulsprutor. Här förlorar de. Vilket de förmodligen kommer att göra i Afghanistan också. (Tänk Vietnam.) Det går inte att vinna ett krig mot fattigdom med hjälp av bomber och granater. Och när ska Sverige sluta lura sig själv och inse att det inte är för afghanernas skull man bedriver krig i Afghanistan? Sverige är en del av USA:s "krig mot terrorismen". Ett krig som aldrig kommer att vinnas med vapen. Hur många civila afghanska dödsoffer och svenska medborgare är USA:s krig värt?

Konstaterar för övrigt att James Cameron kan sin berättarteknik. När det är som jävligast och skogen brinner och de amerikanska soldaterna (representanter för de giriga jordborna) har övertaget och pulvriserar allt i sin väg och Na'vi efter Na'vi dör skickar han in en Pandorahäst, som får springa brinnande genom skogen. En science-fiction-version av Zolas häst.

Irriterar mig lite på att de onda amerikanska soldaterna är så onda utan tillräckligt starka skäl. Det hade varit sympatiskt och spännande med lite mer bakgrund.

Men visst är filmen storslagen och imponerande på många sätt. Det är fascinerande med nya världar och den här är hisnande och skönt fantasifull. Och filmen är hoppfull - kanske kan även verklighetens amerikanska soldater tänka om.

"There Will Be Blood" seg historia

Just sett "There Will Be Blood" med Daniel Day-Lewis. Utan honom och hans infernaliskhet hade jag nog inte orkat se klart. Seg historia. Trots att det fanns många spännande förutsättningar: Världshistoria, hårt arbete som ger utdelning i form av förmögenhet (oljefyndigheter i det tidiga 1900-talets USA), en man som alltmer förtärs av hat, hans son som han har ett komplicerat förhållande till... Men ändå vill det sig inte. Förmodligen lider filmen av att samma person, Paul Thomas Anderson, skrivit manus, regisserat och producerat. Ingen annan har funnits där och sagt att nu får vi klippa här, det blir inte bättre för att den här scenen är så utdragen. Filmen är alldeles för lång. Såg först nu att filmen bygger på en roman av Upton Sinclair. Någon gång, när jag läst igenom högarna på nattduksbordet, ska jag läsa den boken och se om den slår filmen.

Inne och cyklar

Fått en begagnad motionscykel. Perfekt för den hemmasittande redaktören, författaren, frilansjournalisten. För även om jag förnyat simkortet är det mindre tidskrävande att slänga sig upp på cykeln i vardagsrummet. Kör Tammervarianten än så länge - en kvart om dagen. Men hade nog ruttnat redan efter första turen om jag inte haft filmer att titta på under tiden. Har plöjt igenom de första Indiana Jones-filmerna och började imorse på Martin Scorseses "Alice Doesn't Live Here Anymore". Kul grepp att göra ett slags fortsättning på "Trollkarlen från Oz" och "Alice i Underlandet". Dorothy och Alice måste ju bli vuxna någon gång och kliva in i det vuxna vardagslivet med barn, självupptagna män, som har svårt med jämställdheten, skvallerväninnor och kampen att få ihop pengar till hyran.

Lär av Leone

Såg ikväll en av världens bästa westernfilmer för säkert tionde gången, Sergio Leones "Once Upon a Time in the West". Skrivit om anslaget i den filmen tidigare här på bloggen. Nästan inga repliker. Bara en massa ljud som förstärker tystnaden och ensligheten. Vi författare och journalister har mycket att lära av Sergio Leones filmer. Konkretion, enkelhet, överraskning, spänning, väntan och detaljer.

"Snabba Cash" berör inte

Jag hade hoppats mer på filmen "Snabba Cash", som jag såg ikväll. Stör mig på att filmen tappar en dimension från boken - Mrados kamp för att få ta hand om sin dotter. I filmen får han henne mer på halsen, även om han under filmens gång värderar henne allt högre. Det känns klyschigt och gjort så många gånger förut.

Det är inget större fel på skådespelarinsatserna, men ändå berör inte filmen. Trots försök att visa skurkarna JW, Mrado och Jorge som människor når de inte riktigt in i hjärtat. Kanske beror det på att filmen så tydligt är en första del i en trilogi. Det känns lite tafatt, helt enkelt. Medan Jens Lapidus öser på med allt han har i alla ledder - fyrverkerier, fyrverkerier - blir filmen mer ett litet tomtebloss som snabbt falnar när man lämnat biosalongen.

Det är friskt att filmen försöker hitta sin egen historia som går ut ur och in i bokens. Men tyvärr räcker det inte. Filmen lider nog av samma problem som Lapidus andra bok "Aldrig fucka upp": Att ett stort bolag/företag vill ha snabba cash. Publikförakt, skulle jag säga. Det är synd för Lapidus har en talang, liksom filmregissören Daniel Espinosa.

Förlaget/filmbolaget borde låta dem vara, göra allt i sin takt och sedan finnas där och ge hård och varm respons på deras verk. Först då kan Lapidus, Espinosa och publiken få de konstnärliga verk de förtjänar.

Undergång som ger gott humör

Ikväll såg U och jag "Vägen". Tycker att den funkade riktigt bra som eget konstnärligt verk vid sidan av Cormac McCarthys mästerliga roman. U och jag vacklade ur bion, tagna, och log mot Götgatans alla ljus, hus, bilar, träd och människor. För hur grå och kall denna vinter än är så är det inte slutet på vår värld vi traskar omkring i. Det är märkligt hur gott humör man kan bli på av att se en undergångsfilm.

Biopaus i frilansandet

Det sköna med frilanslivet är att man kan jobba klart och ta paus. Sedan 4 januari har jag -förutom redaktörandet - levererat tre reportage, tre dagsverser och sålt in ett gäng jobbidéer. Har ytterligare några på gång och ska fila vidare på ett bokmanus och farsans och mitt. Så i eftermiddags hade jag jobbat klart för några timmar och gick på bio. Såg "Fish tank", som jag tyckte om. Den hade både kvalitet och folklighet. En kombination jag gillar. Jag gillar varken slarv eller snobberi i konstnärliga verk. Då kan det lika bra vara.